# ID: svediakorp-gov406314
# author: Berthu (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 933
# sentences: 37
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) I mitt inlägg i förmiddags redogjorde jag för principerna för invändningar mot stadgan, vilka för övrigt ledamöterna i den tvärpolitiska gruppen SOS Demokrati angivit att de fullständigt ansluter sig till.
Jag skulle nu vilja räkna upp de förbehåll som gäller vissa särskilda artiklar, för vilka jag haft tillfälle att lägga fram ändringsförslag under arbetet i kammaren.
Dessa förbehåll kan samlas i fem stora kategorier:
Artiklar som tränger in på staternas befogenheter.
Ett typiskt fall finns i artikel 2.2 " Ingen får dömas till döden eller avrättas ".
Detta påstående motsvarar ingen europeisk behörighet.
Dess förekomst i stadgan, liksom det stora antalet artiklar av samma slag, föder en misstanke om uppriktigheten i artikel 51.2 där det står: " Denna stadga medför varken någon ny befogenhet eller någon ny uppgift för gemenskapen och unionen och ändrar heller inte de befogenheter och uppgifter som fastställs i fördragen ".
Om stadgan blir tvingande kommer naturligtvis artikel 2.2 också att bli det, med en mycket större makt än Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, som ett land alltid har rätt att dra sig ur.
Artiklar som tenderar att inrätta nya ogrundade skyldigheter.
Flera artiklar går utanför den befintliga rätten.
Exempelvis artikel 19.1 där det står att: " Kollektiva utvisningar skall vara förbjudna ", men man säger inte att detta förbud kan upphävas vid krig eller allvarliga problem med allmän ordning.
Artikel 52.2 anger förvisso att " I den mån denna stadga omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna skall de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen ".
Men denna mening är mycket vagare.
Vi har redan hört att kollektiva utvisningar skall vara förbjudna i samtliga fall.
En annan ny skyldighet: i artikel 21 läggs nya fall av icke-diskriminering till dem som redan finns i artikel 13 i Fördraget om europeiska gemenskapen.
Artikel 21.2 innebär till och med att all diskriminering på grund av nationalitet är förbjuden inom området för Fördraget om Europeiska unionen, vilket ingen text i dag fastställer.
Tredje exemplet: i artikel 45 anges att " Rörelse- och uppehållsfrihet kan i enlighet med Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen medges medborgare i tredje land som är lagligen bosatta inom en medlemsstats territorium ", medan en sådan rättighet, som faktiskt finns i artikel 62 i Fördraget om Europeiska gemenskapen, för närvarande inte gäller, och kanske aldrig kommer att gälla om villkoren inte uppfylls.
Artiklar som på ett olagligt sätt lamslår utvecklingsbara situationer.
Det gäller bl.a. de ekonomiska och sociala rättigheterna som räknas upp i kapitel IV i stadgan.
Artikel 29 innebär exempelvis att " Var och en har rätt att få tillgång till kostnadsfri arbetsförmedling ".
Men det handlar om ett fullständigt tillfälligt påstående som man under en annan epok kommer att kunna bedöma annorlunda.
Artiklar som underskattar de naturliga levnadsreglerna i samhällena.
Även om länderna i Europa befinner sig i en alarmerande demografisk situation behandlar stadgan familjeproblemen mycket lätt.
Ingenstans sägs, trots att vi begärt det, att familjen består av en man och en kvinna som uppfostrar barn och att den utgör den grundläggande cellen i samhället.
I artikel 24 om barnens rättigheter lyckas man till och med undvika att säga, trots att vi begärt det även här, att alla barn har rätt att leva med sina föräldrar.
Samtidigt är stadgan alltför diskret när det gäller förekomsten av nationella gemenskaper och deras rätt att upprätta egna regler.
Det nya kravet på icke-diskriminering när det gäller språket exempelvis, som återfinns i artikel 21 och 22, motsäger den franska grundlagen som innebär att Frankrikes språk är franska.
Artiklar som fördunklar eller förvanskar stadgans allmänna ram.
Jag har redan nämnt artikel 51.1 där man mot all självklarhet förklarar att stadgan på intet sätt ändrar befogenheter som fastställts av fördragen.
Stadgan innehåller faktiskt så många motsättningar att någon en dag måste knyta upp dem.
Jag har också nämnt artikel 52.2 där det påstås att innehållet och omfattningen av stadgans rättigheter är desamma som i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.
Denna tillnärmning är i praktiken mycket svår att göra, för man vet aldrig när man läser stadgan om man befinner sig inom ramen för en artikel där man haft för avsikt att respektera konventionen, eller inom ramen för en artikel där man haft för avsikt att frivilligt avlägsna sig ifrån den.
Det bör också erinras om artikel 52.1 i vilken det anges att begränsningar kan göras i rättigheterna om de ... " faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen ".
Om stadgan skulle bli tvingande skulle en mening som denna bli fruktansvärt begränsande för staternas suveränitet.
I ett vidare perspektiv beklagar vi att man i inledningen till stadgan inte placerat detta dokument i ett perspektiv, genom att erinra om att Europeiska unionen är en sammanslutning av stater och att medborgarna har den grundläggande rätten att de beslut de fattar demokratiskt på nationell nivå respekteras.
Såsom jag sade under den debatt som föregick omröstningen hoppas jag att regeringarna som samlats i Nice, om de vill anta denna stadga som en politisk förklaring, låter den föregås av ett inledande uttalande som erinrar om denna situation, liksom den grundläggande befogenheten för de nationella parlamenten beträffande medborgarnas rättigheter.
