# ID: svediakorp-gov406292
# author: Moscovici (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,478
# sentences: 52
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman, herr kommissionär, herrar föredragande, mina damer och herrar parlamentsledamöter!
Ni har önskat att vi skulle genomföra en debatt om Europeiska unionens förbindelser med Turkiet och ni vet vilken betydelse rådets ordförandeskap fäster vid förstärkningen av dessa förbindelser, som tagit en ny vändning sedan detta lands ansökan godkändes i Helsingfors.
Debatten om de två betänkanden som lagts fram av Morillon och Seppänen kommer därför vid rätt tidpunkt, eftersom kommissionen just överlämnat två mycket viktiga dokument, dels sin senaste rapport om de framsteg som gjorts av Turkiet på vägen mot anslutningen och dels dess förslag till partnerskap inför Turkiets anslutning.
Om ni tillåter skall jag börja med det mycket intressanta betänkandet från Morillon, som omfattar hela förbindelsen mellan Europa och Turkiet, och särskilt rapporten om framsteg som lades fram 1999 av kommissionen, några veckor före Europeiska rådet i Helsingfors.
Genom att erkänna Turkiets ansökan följde rådet rekommendationerna från kommissionen i dess rapport, och i vars analyser jag tror att vi alla kan instämma.
Sedan dess har åtgärder vidtagits av unionen och Turkiet för att omsätta besluten från Helsingfors i konkreta handlingar.
Jag tänker naturligtvis på det arbete som inletts inom associeringsrådet för att anpassa den turkiska lagstiftningen till gemenskapens regelverk.
Men jag tänker framför allt, såsom Morillon även betonade, på Turkiets ansträngningar för att anpassa sig till europeiska normer och bruk, särskilt när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna och förstärkningen av rättsstaten.
Mycket återstår att göra det vet vi, men jag tror att man börjar vänja sig vid reformer i Turkiet.
Det åligger därför oss européer att åtfölja detta land på dess mycket långa och svåra väg mot anslutningen.
I det hänseendet tvivlar jag inte på att allas vår vilja att hjälpa Turkiet att göra framsteg på vägen mot demokratisering kommer att segra.
Vem skulle bättre än er kammare kunna göra det?
Jag kan därför bara glädjas åt ert förslag att skapa ett Europa-Turkiet-forum för mänskliga rättigheter, för att på så sätt göra det möjligt för de turkiska medborgarna att bedöma hela det europeiska perspektiv som erbjuds dem, men också kraven.
Jag vet naturligtvis att Turkiets ansökan ändå fortsätter att ge upphov till frågor.
Jag uppfattar förbehållen från många, inte bara inom ert parlament, utan även i alla medlemsstater.
Jag har absolut noterat ert önskemål, som Morillon på ett utmärkt sätt gjorde sig till tolk för, att vara fullständigt delaktiga i den europeisk-turkiska förbindelsens öde.
På denna punkt vill jag vara fullständigt tydlig.
Jag tror inte att någon har för avsikt att undvika debatten i denna fråga, tvärtom.
Det har redan förekommit ett stort antal diskussioner, ibland svåra, men, det är jag övertygad om, välgörande, här i parlamentet liksom i de nationella parlamenten i medlemsstaterna.
Det franska ordförandeskapet har för sin del inte för avsikt att dra sig undan från denna berättigade strävan efter öppenhet, information och debatt.
Jag tror att Morillons utmärkta betänkande vittnar om er vilja att genomföra denna föranslutningsprocess med Turkiet, och samtidigt visa prov på stor och berättigad vaksamhet när det gäller de fortfarande avsevärda reformer som detta land ännu måste inleda.
Vi är alla överens om att förhandlingarna inte i något fall kan inledas - och jag betonar det - innan Turkiet fullständigt har uppfyllt de politiska kriterierna från Köpenhamn.
Jag har därför noga noterat förslagen från Morillon om villkoren före Turkiets anslutning och de förtjänar den största uppmärksamhet.
Vi är alla medvetna om, ni själva, rådets ordförandeskap, och, tror jag, även kommissionen, som återigen betonat det i sin senaste rapport om Turkiets framsteg, de ansträngningar som detta land fortfarande måste göra, de reformer det måste genomföra inom så grundläggande områden som respekten för de mänskliga rättigheterna, de grundläggande friheterna och minoriteterna bl.a. områden där vi bara kan beklaga att framstegen fortfarande går alltför långsamt och är otillräckliga.
Men det är också lämpligt att avhålla sig från - och det betonas i ert betänkande mycket klokt - att påtvinga den turkiska ansökan nya eller orimliga krav.
Jag tillåter mig att insistera på frågan om lika behandling av Turkiet jämfört med andra kandidater eftersom det, enligt min uppfattning, handlar om en grundläggande princip som bekräftats i Helsingfors och som måste styra förstärkningen av förbindelsen mellan Europa och Turkiet.
Jag tror rent allmänt att det skulle vara beklagligt att ge Turkiet känslan av att vi tar tillbaka de åtaganden vi gjort och de principer vi själva fastställt i Helsingfors.
Det är anledningen till att unionen i samma anda måste hålla de åtaganden den gjort gentemot detta land och som det förefaller mig nödvändigt att respektera, bl.a. när det gäller ekonomiskt stöd.
Det franska ordförandeskapet har gjort detta till en av sina målsättningar och jag tror att vi gör framsteg.
Er kammare har självfallet uppmanats att uttala sig vid flera tillfällen om detta ärende, vare sig det handlar om Meda-programmet eller budgetförordningar som lagts fram av kommissionen för att Europa och Turkiet skall närma sig varandra och för att åtfölja tullunionen, men vi har också åtgärderna från Europeiska investeringsbanken, vilka är grundläggande för att åtfölja Turkiets ekonomiska utveckling och för att fortsätta den återuppbyggnad som inleddes efter jordbävningen.
Jag gläds i det hänseendet åt slutsatserna i betänkandet från Seppänen beträffande EIB: s särskilda åtgärdsprogram för att förstärka tullunionen med Turkiet.
Frankrike sparade inte på ansträngningarna vid sitt förra ordförandeskap, 1995, när det gällde att sluta detta avtal om tullunion som varit i kraft sedan januari 1996.
Man måste emellertid erkänna att beviljandet av anslag till Turkiet inte alltid återspeglat nivån på de åtaganden som då gjorts av unionen.
Men saker och ting går framåt, framför allt sedan ett år tillbaka, och jag gläds åt de ökade anslag som aviserats av kommissionen när det gäller detta land.
Det är viktigt att de ekonomiska medel som ställs till förfogande för Turkiet är i nivå med de fastställda målsättningarna.
Ordförandeskapet anser för sin del att detta särskilda handlingsprogram för lån från EIB mycket snart skall kunna antas av rådet, sannolikt redan vid sammanträdet med ekonomi- och finansministrarna den 27 november.
Jag vill tillägga att vi alla med intresse väntar på det förslag som aviserats av kommissionen om en gemensam förordning för att samordna allt gemenskapsstöd till Turkiet, såsom planerats i Helsingfors.
Det är naturligt att harmonisera villkoren för föranslutningsstödet till detta land med de villkor som gäller för övriga kandidatländer enligt modellen för Phare-programmet.
Er kammare kommer självfallet att få tillfälle att så småningom uttala sig om denna fråga.
Men som ni vet kommer detta föranslutningsstöd framför allt att vara avsett att hjälpa Turkiet att uppnå de målsättningar som fastställs i det framtida partnerskapet inför anslutningen.
Det handlar om ett grundläggande instrument för föranslutningsstrategin för detta land som kommissionen i sin senaste rapport om framstegen med rätta betonar betydelsen av.
Den detaljerade granskningen av detta förslag kommer alltså att inledas i rådets behöriga församlingar, och som ni förstår kan jag i min egenskap av rådets ordförande inte avgöra något på förhand.
Men utan att föregripa debatten som börjar denna vecka tror jag mig kunna säga att kommissionen lämnat ett mycket konstruktivt förslag, som innehåller starka krav, både för unionen och Turkiet.
I det hänseendet gläds jag åt att detta förslag överensstämmer med ett stort antal av de mycket välkomna rekommendationer som lämnats av.
Morillon.
Jag tänker på de fördjupade demokratiseringsansträngningarna, bl.a. när det gäller uppdelningen av makten eller hävandet av undantagstillståndet i vissa provinser i Turkiet.
Det är ordförandeskapets önskan att detta förslag skall antas snabbt, om möjligt redan den 20 november av nästa råd (allmänna frågor) och, såsom jag redan sagt, med respekt för de mycket exakta beslut som fattades i Helsingfors.
Det kommer sedan att åligga Turkiet att låta sig inspireras av detta för att utarbeta sitt nationella program för att anta regelverket och inrätta reformerna, alla nödvändiga reformer, med stöd av unionen.
Vi står alltså inför en stor uppgift och vi vet att den är lång och komplex.
Vi skall vara krävande och vaksamma, men samtidigt följa vårt eget val, dvs. ett vad, ett visst förtroende för Turkiet, dess vilja att komma närmare unionen, och låt oss också hjälpa Turkiet att öka sin förmåga att införa nödvändiga reformer, de nödvändiga reformer som vi har fullständig rätt att kräva av dem.
(Applåder)
