# ID: svediakorp-gov406290
# author: Morillon (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 773
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär!
Den 13 december 1999 beslutade Europeiska rådet i Helsingfors att bevilja Turkiet status som kandidatland inför anslutningen till Europeiska unionen, och inrätta ett partnerskap inför anslutningen samt en gemensam ekonomisk ram för att underlätta för den turkiska ansökan att gå framåt i enlighet med Köpenhamnskriterierna.
Det är i den andan som arbetet som lett till det aktuella betänkandet har bedrivits inom utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik, och jag tackar här för alla mina kollegers bidrag till utarbetandet av detta betänkande som innehåller slutsatsen att Turkiet i dag inte uppfyller Köpenhamnskriterierna, vilket också kommissionen anser.
Sedan beslutet i Helsingfors måste vi välkomna de ansträngningar som gjorts av Turkiet för att utforma ett program för utveckling av dess rättsliga förråd, framför allt för att bättre uppfylla unionens krav när det gäller respekt för de mänskliga rättigheterna.
Det vittnar bl.a. den rapport om som upprättats under ledning av Demiroc, sekreterare vid det höga turkiska samordningsrådet för mänskliga rättigheter, där man föreslår ett mycket stort antal reformer av konstitutionen.
Men man måste också konstatera och förstå de känslor som uppstår inom de olika politiska partierna och inom den allmänna opinionen i Turkiet genom att vara medveten om betydelsen av dessa reformer.
De turkiska medborgarna anser att deras inträde i unionen inte bara kommer att kräva en smärtfri översyn av deras institutioner och ett delvis övergivande av en suveränitet som de är mycket fästade vid, utan även en radikal förändring av deras vanor och mentalitet.
Det har fått vårt parlament att föreslå att ett Europa-Turkiet-forum skall inrättas, som i en fördjupad diskussion förenar kvalificerade företrädare för det turkiska samhället och europeiska parlamentsledamöter som fått mandat för det.
Beslutet om Turkiets anslutning har alltför stor betydelse för unionens och Turkiets egen framtid för att det skall kunna fattas i tystnad - eller till och med i hemlighet - vid kanslierna.
Det kommer att krävas långa debatter, såväl vid Europaparlamentet som i de nationella parlamenten, och det är anledningen till att alla är överens om att vägen blir lång och svår.
Inrättandet av det forum som föreslås av vårt parlament borde göra det möjligt att på detta sätt överbrygga de första hindren på denna väg.
Vårt parlament bör, inom detta forum och under sina debatter, mycket tydligt säga till våra turkiska partner att de inte behöver frukta någon som helst europeisk vilja till inblandning i sina inre angelägenheter, men att vi föreslår dem ett kontrakt som är under mer exakt utarbetande, i samband med partnerskapet inför anslutningen, herr kommissionär, och naturligtvis i samband med stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Det är turkarnas sak om de vill acceptera eller förkasta detta.
I sakernas nuvarande tillstånd åligger det också vårt parlament att säga till det turkiska folket att det i dag finns tre villkor för dess anslutning.
Till att börja med: respekten för behovet av identitet som i hela Europa allt tydligare visar att våra landsmän har en starkare önskan att bevara sina rötter inför internationaliseringens oundvikliga framsteg.
Europa är medvetet om att dess rikedom består av dess mångfald och är fast beslutet att erkänna detta behov av identitet, och det är anledningen till att vi betonar såväl minoriteternas rättigheter som skyldigheter.
Det är i den andan som Europa är berett att hjälpa Turkiet att framför allt finna en lösning på det kurdiska problemet.
Det andra problemet som uppenbarligen bör få en lösning snarast möjligt är frågan om Cypern, där ingen i dag förstår varför ön är delad av en mur, eftersom lyckligtvis en rad andra murar fallit under det senaste decenniet, exempelvis i Berlin, i Sarajevo nyligen, och mellan Nord- och Sydkorea.
Om kampen mot terrorismen kan betraktas som avslutad borde den turkiska arméns betydelse i utarbetandet av politiska beslut kunna minska successivt.
Jag har talat om tre villkor som först måste uppfyllas.
Parlamentet erkände det armeniska folkmordet 1987.
Vissa skulle vilja göra den turkiska regeringens erkännande av detta folkmord till ett villkor för anslutningen.
Det skulle strida mot andan och bokstaven i den process som fastställdes i Köpenhamn för alla kandidatländer.
Jag har lidit alltför mycket, tillsammans med alla samhällen i Bosnien-Herzegovina, av de tragiska konsekvenserna av systematiska påminnelser om tidigare grymheter för att tro att man kan bygga en fredlig och stabil framtid om man inte upphör att återuppliva det förgångnas bitterhet.
