# ID: svediakorp-gov406286
# author: Moscovici (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,145
# sentences: 50
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar parlamentsledamöter!
Jag kan inte säga det bättre än Antonio Vitorino, och jag skall därför fatta mig kort och betona kvaliteten i debatterna i detta parlament, en kvalitet som bara kan liknas vid den som visat sig inom konventet, och jag välkomnar, liksom ni, era ledamöters delaktighet - bl.a.
Méndez de Vigo och Pervenche Berès - i denna kammare.
När jag lyssnar till debatten gläds jag åt att se hur en tydlig och klar majoritet för denna text tycks växa fram, även om vissa av er fortfarande behöver övertygas.
För vissa skulle texten vara alltför tvingande, eller till och med ha gått alltför långt, i förhållande till vissa reformer som den skulle riskera att rasera, och för andra skulle den vara tom eller otillräckligt tvingande.
Jag drar kanske slutsatsen av det att denna text är en bild av vårt Europa, som går framåt genom kompromisser mellan olika utformningar, mellan olika nationer, mellan olika traditioner, och man skulle kunna använda Galileis formulering: " Och likväl rör hon sig ".
Jag skall bara ta upp några av de iögonfallande punkterna i denna debatt.
Herr Dupuis!
Till att börja med tror jag uppriktigt sagt inte att denna text är innehållslös.
Jag tror tvärtom, såsom Antonio Vitorino sade, att den illustrerar en gemensam bild av vår union, att den ger den ett grundläggande berättigande, såsom Enrique Barón sade, och för min del är jag övertygad om att det är ett stort tillskott i riktning mot våra landsmäns förväntningar.
De behöver mening och värderingar, de behöver ett erkännande av sina rättigheter.
Denna text motsvarar dessa behov, med sina ofullständigheter och sina begränsningar.
Och det gäller även kandidatländerna, där medborgarna också törstar efter rättigheter och värderingar.
Jag är övertygad om att stadgan på så sätt fullständigt integreras i gemenskapens politiska regelverk.
Under denna debatt tog ni naturligtvis upp diskussionen om stadgans juridiska värde.
Jag vill i min egenskap av rådets ordförande försäkra er om att jag tydligt hörde ert budskap, särskilt det som med stor kraft framfördes av Enrique Barón.
Men jag upprepar att om vi till att börja med hade fastställt principen att stadgan skulle vara tvingande, då skulle denna text ha gjort er besvikna.
Valet var tydligt: det var antingen en betydande text, som riskerade att inte bli tvingande omedelbart, eller en text som kanske skulle ha viss möjlighet att bli tvingande omedelbart, men som därmed skulle ha förlorat allt innehåll.
Jag konstaterar för övrigt att det i dag inte tycks finnas någon majoritet inom Europeiska rådet för denna tvingande värdering.
Vi bygger en stor politisk byggnad, och varje etapp är viktig.
Det är anledningen till att jag tror att den rimliga attityden består i att konsolidera den grund som stadgan utgör, och sedan förbereda nästa nivå.
Jag tvivlar inte på att den så småningom kommer.
Kommissionären har just erinrat om i vilken anda denna stadga utarbetats, som om den skulle bli tvingande en dag.
Jag är för min del, precis som han, övertygad dels om att den får omedelbara unika effekter, dels att den inom kort kommer att bli tvingande.
När det gäller metoden har jag en känsla av att kompromissen på intet sätt försvagat texten utan att den tvärtom gjort det möjligt att betona viss enighet, eller till och med enhetlighet, kring de värderingar och rättigheter som vi delar.
När det gäller medborgarnas roll, som skulle vara otillräcklig, anser jag kritiken vara bara delvis orättvis.
Aldrig har öppenhetsprincipen tillämpats med så mycket övertygelse och framgång i den europeiska konstruktionens historia.
Jag erinrar om att exempelvis EFS (Europeiska fackliga samorganisationen) som tillfrågats företräder 60 miljoner löntagare i Europa, att man rådfrågat flera hundratals icke-statliga organisationer, att medborgare helt enkelt kunnat lämna sitt bidrag och att vissa av deras förslag godtagits av konventet.
Jag skall sluta med det viktigaste, nämligen innehållet, och säga att för mig har stadgan verkligen ett betydelsebärande innehåll - dvs. ett innehåll som får betydelse för medborgarna - och ett ambitiöst innehåll.
Konventet valde att skriva in grundläggande rättigheter med inspiration från de olika instrumenten i Europarådet, fördragen och medlemsstaternas konstitutioner.
De mänskliga rättigheterna som finns inskrivna i stadgan är mitt i prick.
Jag tänker exempelvis på den mänskliga värdighetens okränkbarhet, rätten till liv och förbudet mot dödsstraff.
De är moderna.
De stora etiska frågorna och friheten när det gäller den nya tekniken och ny vetenskap tas upp.
Jag tänker exempelvis på människors rätt till integritet, skydd av personliga uppgifter och, såsom också Pervenche Berès erinrade om, är min övertygelse att de sociala rättigheterna inte skall nedvärderas.
Stadgan bekräftar de sociala värderingarna i den europeiska konstruktionen.
Den garanterar att unionen respekterar och kommer att respektera deras genomförande inom staterna.
Det kommer att bidra till att förstärka det förtroende som medborgarna bör ha för unionen.
Stadgan fäster dessutom särskild betydelse vid vissa kategorier människor som är mer sårbara, såsom handikappade, barn och äldre.
Den bekräftar också starkt jämställdheten mellan män och kvinnor inom alla områden, liksom icke-diskriminering.
Dessa rättigheter tillkännages med en, enligt min mening, anmärkningsvärd kraft som unionen kan vara stolt över.
Stadgan tar slutligen upp de grundläggande principerna för unionen.
Den erinrar om gemenskapens grundläggande friheter och för samtidigt fram det europeiska medborgarskapet.
Också här är man ambitiös med stadgan genom att tillkännage rätten till god administration.
Jag har under debatten hört några formuleringar som verkligen var mitt i prick: stadgan skulle vara ett ben som man slänger åt hunden - där hunden är Europaparlamentet - eller resterna av avkall från det döende franska ordförandeskapet, bl.a. när det gäller ledningen av regeringskonferensen.
Jag överlåter dessa starka domar åt upphovsmännen, och jag instämmer inte nödvändigtvis i dem, men jag hoppas att de dementerats när vi skall anta Nicefördraget.
Vad jag ville säga med detta är att Nice är en viktig punkt.
Jag anser bl.a. att vi måste nämna artikel 6 men även artikel 7, och jag hoppas att vi kommer att uppnå reformer på dessa två punkter.
Nice är en viktig punkt, men det är inte någon slutpunkt, det är en etapp i den europeiska konstruktionen, en etapp där jag tror att stadgan kommer att utgöra en av de viktigaste beståndsdelarna, och jag gläds åt att se parlamentets möjligheter ta form.
