# ID: svediakorp-gov406267
# author: Di Lello Finuoli (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 335
# sentences: 10
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Det är svårt att förneka att socialpolitiken i unionens medlemsstater sedan ett par år tillbaka bestäms av ekonomisk och monetär politik, av förenlighet med budgeten, av stabilitetspakter, av flexibilitet och av brist på avlönat arbete under tillbedjan av marknadsguden och konkurrensen, dess oskiljaktiga följeslagerska.
Klyftan mellan den som har mycket och den som har litet eller inget blir allt bredare, medan den som har mycket, just på grund av de heliga principer som angetts ovan, kräver allt större uppoffringar av den som har litet eller inget.
Stadgan för grundläggande rättigheter, med sin konstanta hänvisning till nationell lagstiftning och praxis för ett faktiskt förverkligande av sociala rättigheter, har en tendens att göra denna underordning, denna mekanism med vilken de få på ett orättfärdigt sätt kan lägga beslag på tillgångarna, denna liberal-liberalistiska samhällsmodell som växer fram med en imponerande hastighet ur de europeiska socialdemokratiska idéernas aska, till en irreversibel process.
Denna stadga över sociala rättigheter innebär ett steg tillbaka jämfört med lagstiftningen i många medlemsstater och just på grund av dessa hänvisningar tjänar den som ett instrument för att ändra eller försämra den nationella lagstiftningen.
De medborgerliga och politiska rättigheterna förblir innehållslösa formaliteter om de inte bygger på de medborgerliga rättigheter som förverkligats och inte bara räknats upp.
Det verkar som om det sekel som är på väg att avslutas, med all dess kamp för frigörelse av missgynnade sociala klasser skulle ha gått förbi utan mening och utan att ha lärt oss någonting.
Vi kan inte intala oss att denna stadga skulle utgöra ett första steg mot en union som blir alltmer solidarisk.
Den utgör i stället en bottennotering för framtidens socialpolitik i framtiden.
Jag hoppas bara att stadgan inte integreras i fördragen och att de rörelser som i samhället, inom fackförbunden, i de politiska organisationerna kräver ett rättvisare och i realiteten mera solidariskt Europa skall växa sig allt starkare.
