# ID: svediakorp-gov406249
# author: Boumediene-Thiery (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 538
# sentences: 27
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, kära kolleger!
Stadgan om de grundläggande rättigheterna - en avgörande etapp i det europeiska bygget - har givit upphov till en rad debatter.
För vissa är det en framgång, för andra är det i dag en sviken förhoppning.
Det var många som ansåg att Europa äntligen hade möjlighet att ta sig ur det enda området med frihandel och de liberala hjulspåren för att grunda ett medborgarnas Europa.
Allt bidrog till att förstärka denna förhoppning: sammansättningen av konventet som utgjorde ett originellt prejudikat jämfört med den vanliga mellanstatliga metoden, debatterna var offentliga, samtliga texter fanns på en Internetadress som är tillgänglig för alla, och det civila samhället har uppmanats att göra sin stämma hörd.
Men öppenheten kommer inte att uppväga det demokratiska underskottet eftersom de icke-statliga organisationerna endast kunde uttala sig fem minuter och deras kommentarer egentligen inte beaktades.
Ja, det har gjorts några framsteg, men det är otillräckligt jämfört med bristerna.
Det krävdes flera veckors kamp för att föra in strejkrätten.
Rätten till arbete omvandlades till rätten att arbeta.
Rätten till hälsa, social trygghet, bostad och minimiinkomst är obefintliga eller bara i storleksordning med solidariteten.
Pressfriheten är inte längre någon " garanti " utan den " respekteras ".
Minoriteternas rättigheter är minimala.
Den olika behandlingen av européer och invånare i tredje land är ett faktum, på samma sätt som den fria rörligheten enligt Amsterdamfördraget, eller rätten att leva i en familj som ändå erkänns i internationell rätt.
Ett stort antal rättigheter, däribland de politiska rättigheterna, är föremål för ett europeiskt företräde som ersätter det nationella.
Var finns då våra heliga principer om allmängiltighet, odelbarhet och enhet när det gäller rätten?
Vad blev det av det europeiska medborgarskapet, hjärtat i detta jämställdhetens Europa för alla medborgare?
Vad som återstår är en bitter känsla.
Stadgan är en förlängning av det liberala Europa mot medborgarnas sociala Europa.
Vilken attityd skall vi inta till denna text som inte är bättre än ingenting, eftersom den befinner sig hitom det befintliga?
I den nuvarande utformningen kan stadgan inte bli " betecknande " för Europas medborgare.
Den ger bara ett mervärde, den motsvarar på intet sätt deras förväntningar, eller deras behov.
Kan man i termer av grundläggande rättigheter acceptera en minsta gemensam nämnare när Europa vill vara en modell för mänskliga rättigheter?
Vi måste vägra att nöja oss med denna minimalistiska stadga, vilket den europeiska socialdemokratin förefaller resignera inför.
Stadgan kan inte vara en bakgrundsfigur för det franska ordförandeskapet för att dölja en döende regeringskonferens.
Det civila samhället har beslutat sig för att vid det europeiska toppmötet i Nice i december samla sig, göra sin stämma hörd och utropa sin längtan efter en stadga som erbjuder verkliga garantier för Europas medborgare.
Vi bör stödja dessa åtgärder och, snarare än att acceptera en haltande text, kräva att arbetet i konventet fortsätter efter Nice, med nya förfaranden och en bred offentlig debatt.
Det gäller framtiden för vår demokrati, liksom våra rättigheter och friheter.
