# ID: svediakorp-gov406245
# author: Moscovici (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,437
# sentences: 74
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Fru talman, mina damer och herrar ordförande, mina damer och herrar parlamentsledamöter!
Jag vill först av allt låta ordförandeskapets kondoleanser instämma i dem från Europaparlamentet, med anledning av katastrofen som ägt rum i närheten av Salzburg, i Österrike, och säga att vi fullständigt delar anförvanternas sorg inför denna mycket allvarliga olycka.
Jag är särskilt glad över att befinna mig inför er i dag för att på ett fördjupat sätt diskutera detta vackra projekt som stadgan om de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen är, innan ni antar kammarens slutliga ståndpunkt om denna text.
Vi har förvisso redan diskuterat frågan vid två tillfällen, en första gång den 3 oktober, i samband med en muntlig fråga från ordföranden i utskottet för konstitutionella frågor, Giorgio Napolitano, och sedan den 24 oktober, när jag kom hit för att för er lägga fram resultatet av det informella Europeiska rådet den 13 och 14 oktober, i Biarritz, där stadgan just var en av de stora punkterna på föredragningslistan.
Men dagens debatt är för den skull i mina ögon långt ifrån en upprepning.
Den är tvärtom i dag särskilt viktig, eftersom det är i dag som er kammare skall besluta om den, såsom slutsatserna från Europeiska rådet i Köln angav, och tillsammans med rådet och kommissionen högtidligt tillkännage denna text vid Europeiska rådet i Nice, som äger rum om mindre än en månad.
Det handlar uppenbarligen om ett stort politiskt beslut och ett nytt tillfälle att visa de europeiska medborgarna på detta initiativs omfattning.
När det gäller den ståndpunkt som förespråkas av utskottet för konstitutionella frågor, där jag vill hylla föredragandena Duff och Voggenhuber som nyss talat, förstår jag att man uppmanar er att anta stadgans text i dess nuvarande utformning och därmed ge ert ordförandeskap mandat att i ert namn i Nice högtidligt tillkännage stadgan, tillsammans med ordförandena i rådet och kommissionen.
Denna ståndpunkt överensstämmer med den som stats- och regeringscheferna antog vid Europeiska rådet i Biarritz vilka enhälligt och utan förbehåll godkände stadgan, och jag kan därför bara i rådets namn uppmana er att instämma i denna ståndpunkt, kanske genom att ange några skäl för det.
Denna stadga symboliserar enligt rådets ordförandeskap en dubbel framgång.
Till att börja med framgång när det gäller den metod som valts: den med en instans, konventet, som består av ledamöter i Europaparlamentet, nationella parlament, Europeiska kommissionen - och jag tar tillfället i akt att hylla Vitorino som bidragit med all sin kompetens - och personliga företrädare för stats- och regeringscheferna, alltsammans under ordförandeskap av Roman Herzog, f.d. ordförande i Karlsruhes och tyska förbundsrepublikens domstol.
Mångfalden och kvaliteten hos de ledamöter som utsetts är en berikande faktor, det tror jag är obestridligt.
Den dubbla strävan som konventet haft att arbeta helt öppet och fullständigt interaktivt med medborgarna via Internet förefaller mig också fullständigt anmärkningsvärd.
I en strävan efter öppenhet som betalat sig har konventet på så sätt under sitt arbete utfrågat de stora europeiska icke-statliga organisationerna, arbetsmarknadens parter på vår kontinent och, vilket är viktigt också för framtiden, kandidatländerna.
Denna öppenhet och denna öppning har aktivt bidragit till en successiv förbättring av de olika versionerna av förslaget till stadga, och gjort det möjligt att den sista skulle bli den rätta.
Jag vet att konventets erfarenhet redan tydligt förefaller som en av vägarna, jag säger inte som vägen men en av vägarna som Europa hädanefter skulle kunna följa för att bli mer öppet och bättre lyssna på sina medborgare.
Ledamöter i er kammare uttryckte bl.a. vid vår tidigare debatt önskemål om att kunna upprepa denna erfarenhet.
Jag tvivlar för min del inte på att det tillfället kommer.
Den andra och huvudsakliga framgången är det resultat som konventet uppnått.
Stadgan är i första hand - och det är tillräckligt ovanligt för att betonas, jag ser det bl.a. vid förberedelserna av regeringskonferensen - ett tydligt och välorganiserat dokument.
Genom att samla ett femtiotal artiklar, vilket faktiskt är en kort text, fördelade på sex kapitel, där överskrifterna låter bra, kanske en ny devis för Europa: värdighet, frihet, jämställdhet, solidaritet, medborgarskap, rättvisa, motsvarar den definitivt vår strävan efter att vara koncisa och tydliga och därmed också våra landsmäns strävan och förväntningar.
Stadgan är vidare en mycket enhetlig text.
Författarna har lyckats respektera två krav vilket inte var lätt: dels att inte skapa någon ex nihilio-rätt, dels att åstadkomma en exakt, men också utvecklingsbar och dynamisk bild av omfattningen av de grundläggande rättigheterna i unionen.
Men det är framför allt genom innehållets kraft som stadgan, det är jag övertygad om, kommer att vara epokgörande.
Den bekräftar på nytt till att börja med tydligt de grundläggande rättigheterna såsom de huvudsakligen framgår av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
Författarna till stadgan har i det sammanhanget hela tiden eftersträvat att undvika - vilket också återfanns i kravspecifikationen - varje risk för motsättning i rättspraxis mellan Europadomstolen för mänskliga rättigheter, som är ansvarig för konventionen, och EG-domstolen, bl.a. genom att använda skrivningen från Europarådets konvention när den föreföll tillräckligt lyckad.
I de allmänna bestämmelserna anges också i artikel 52, stycke 3, att när stadgan innehåller rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av konventionen, " har de samma innebörd och omfattning som i konventionen ".
Jag anser fullständigt uppriktigt att författarna på detta sätt mycket noggrant, så långt det är möjligt, begränsat risken för motsättningar i rättspraxis mellan domstolen i Luxemburg och den i Strasbourg.
Jag tror för övrigt att vi, när vi just firat 50-årsminnet av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, kan lita på att domarna vid de två domstolarna kommer att underhålla och förlänga en dialog de redan för, och som utan tvivel utgör en försäkring mot varje risk för ett Europa med mänskliga rättigheter i två hastigheter som vissa tagit upp.
Man nöjer sig självfallet inte med att i stadgan på nytt bekräfta eller förnya redan befintliga rättigheter, då skulle den inte riktigt ha motsvarat våra förväntningar.
Den bekräftar en rad nya rättigheter som inte finns i konventionen och som motsvarar utvecklingen i våra samhällen, vare sig det handlar om utveckling av teknik, uppkomsten av nya herravälden eller den ökande komplexiteten i våra administrativa och offentliga system.
Det är särskilt viktigt att medborgarna exempelvis vet att unionen förbjuder varje form av mänsklig kloning för reproduktiva syften, eller att den garanterar medborgarna skydd av personliga uppgifter.
Jag gläds slutligen naturligtvis åt den betydelse som texten fäster vid de ekonomiska och sociala rättigheterna.
Frankrike har med kraft förespråkat att detta avsnitt skulle vara omfattande, men det var också strävan inom andra medlemsstater, i Europaparlamentet och hos en rad nationella parlamentariker, vilket rådets ordförandeskap bara kan glädjas åt.
Det gällde också den nyskapande kraften och drivkraften hos stadgan och förstärkningen av den europeiska sociala modellen som vi fäster så stor betydelse vid.
Man bör först av allt betona betydelsen av att man införlivat ett kapitel med titeln " Solidaritet ".
Jag vill därför på nytt hylla ordförande Herzog som jag tror är ansvarig för det.
Denna värdering med solidaritet är den som bäst sammanfattar den europeiska sociala modellen som är av samma väsen som gemenskapskonstruktionen.
Och det är just denna solidaritet som stadgan garanterar, genom rätten till gratis utbildning, genom arbetstagarnas rätt att blir informerade och rådfrågade, genom rätten till förhandling och kollektiva åtgärder, inklusive strejkrätten, även om det inte var lätt att skriva in i texten, men också genom rätten till skydd mot omotiverade uppsägningar, rätten till social trygghet eller förbudet mot barnarbete.
Jag skall också betona artikel 23, som på ett mycket tydligt sätt fastställer jämställdhet mellan män och kvinnor, genom att precisera att denna jämställdhet måste finnas inom alla områden, och att principen inte hindrar att system med särskilda fördelar utnyttjas till förmån för det underrepresenterade könet.
Totalt sett skulle jag vilja säga att denna text definitivt innebär det största kollektiva framsteget när det gäller att bekräfta de sociala rättigheterna, både genom omfattningen av de inskrivna rättigheterna, och även för att dessa rättigheter för första gången finns i samma text som de civila och politiska rättigheterna, vilket på ett högtidligt sätt visar att samtliga grundläggande rättigheter är odelbara.
Emellertid har viss kritik kunnat framföras när det gäller stadgans innehåll.
Vissa klandrar texten för att den återspeglar " de politiska valen hos initiativtagare till ett liberalt Europa ".
De kritiserar " kravet på konsensus " som villkor för att anta stadgan inom konventet.
Jag citerar här innehållet i ett upprop från några parlamentsledamöter, bl.a. europeiska, som nyligen gjorts och som kräver att stadgan skall ses över.
När det gäller metoden vill jag erinra om att konventet själv fastställde sina regler för förfarande, utan att någon utanför tvingade det till det och att regeln med samförstånd förefaller som en särskilt konstruktiv väg i en så skiftande kammare som konventet utgjorde.
Jag är säker på att de ledamöter av konventet som kommer att uttala sig här kommer att kunna bekräfta det.
För mig har detta val förvisso bidragit till att få en text som jag anser är balanserad och ambitiös.
Den europeiska fackliga samorganisationen har kunnat beklaga sig över det som den anser vara brister, såsom avsaknaden av hänvisning till rätten till en minimilön exempelvis.
Jag skulle därför på nytt vilja precisera vissa saker i det sammanhanget.
Uppgiften var att i stadgan, vilket man kan beklaga, det kommer kanske senare, att samla de grundläggande rättigheterna och inte att på det här stadiet utforma en social stadga, och konventets mandat som anges i de ursprungliga specifikationerna gjorde det inte möjligt att ex nihilo skapa helt nya sociala rättigheter.
Jag är övertygad om att det kommer andra etapper på denna väg.
Stadgan är för övrigt inte det enda initiativet från det franska ordförandeskapet på det sociala området, tvärtom.
Ordförandeskapet har faktiskt placerat främjandet av ett mer solidariskt Europa i centrum av sina prioriteringar.
Ordförandeskapet har därför, som ni vet, genom att stödja sig på slutsatserna från rådet i Lissabon lanserat ett initiativ till en social dagordning, som bör göra det möjligt att fastställa de åtgärder som Europeiska unionen skall inleda under de kommande åren för att ta hänsyn till befintliga behov, och bl.a. garantera att sysselsättningen förbättras kvantitativt och kvalitativt och att den sociala sammanhållningen blir större.
Dessa åtgärder - stadgan å ena sidan och den sociala dagordningen å den andra - kompletterar varandra anser jag, och återger väl strävan efter att placera den sociala dimensionen i hjärtat av den europeiska konstruktionen.
Jag vill för övrigt också påpeka att ordförandeskapet, och jag tror även övriga institutioner, är nöjda med den totala ståndpunkten från den europeiska fackliga samorganisationen, som betonar den koppling som finns mellan stadgan och den sociala dagordningen, och som sammanfattningsvis anger att slutsatsen av konventet, som antagits av stats- och regeringscheferna, utgör ett viktigt steg på " vägen mot ett socialt och medborgarnas Europa ".
Jag anser att det är ett viktigt ställningstagande och jag välkomnar det.
Det är alltså i denna strävan som stats- och regeringscheferna, om inte antagit - det kommer i Nice - så i alla fall godkänt, stadgans text.
Den balans som författarna uppnått har välkomnats av alla och ordförandeskapet önskar inte inleda diskussionerna på nytt, lika lite som era föredragande, tror jag.
Jag kommer nu avslutningsvis till en fråga som vi redan tagit upp, den om stadgans juridiska värde.
Jag hörde naturligtvis era föredragande önska på nytt att stadgan skulle vara en inledning till ett konstitutionellt fördrag och man vet att jag för min del är positiv till det.
Men jag skulle vilja erinra er om, eftersom vi tvingas till stor precision med tanke på vad som händer i dag, att i Biarritz kunde Europeiska rådet bara konstatera att en majoritet av medlemsstaterna inte var beredda att diskutera införlivandet av denna stadga i fördragen, åtminstone inte för närvarande.
Jag kan därför försäkra er, eftersom denna fråga inte kommer att ställas formellt förrän efter Nice, att det franska ordförandeskapet verkligen har för avsikt att se till att föra in denna framtidsutsikt i slutsatserna från Europeiska rådet i Nice.
Det hindrar inte att flera personer, bl.a. ledamöter av Europaparlamentet, föreslagit att en uttrycklig hänvisning till stadgan om de grundläggande rättigheterna skall föras in i artikel 6 i unionens fördrag, som redan hänvisar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
De har på så sätt betonat vad som faktiskt utgör en paradox, nämligen en situation där det i fördraget inte skulle hänvisas till en ny och egen text för Europeiska unionen, eftersom det redan hänvisas till en befintlig text som tillhör Europarådet.
Som ni vet har jag personligen visat min öppenhet och till och med mitt stöd för detta förslag, och jag upprepar det här.
Men ordförandeskapet kan, ännu en gång på grundval av de bilaterala kontakter det har, bara konstatera att flera medlemsstater inte önskar det.
Och jag skulle för övrigt vilja informera Europaparlamentet om att på initiativ av ordförandeskapet genomfördes i går en diskussion inom den förberedande gruppen för denna fråga, som informerar mig om att diskussionen inte varit fullständigt övertygande, vilket kanske innebär att vissa regeringar skulle kunna låta sig inspireras av en tydlig ståndpunkt från Europaparlamentet i sin helhet.
Faktum kvarstår att texten genom sin tydlighet, enhetlighet och sitt innehåll kommer att göra sig gällande som den referenstext som unionen hade ett så starkt behov av, det är jag övertygad om.
Och för rådets ordförandeskaps räkning kan jag därför bara, ännu en gång, uppmuntra er att anta stadgan om de grundläggande rättigheterna inför ett gemensamt och högtidligt antagande i Nice.
Jag är övertygad om att det blir ett av Europeiska rådets högtidliga tillfällen som avslutar det franska ordförandeskapet.
(Applåder)
