# ID: svediakorp-gov406145
# author: Tannock (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-27
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 601
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Som av en slump skall jag resa till Italien i eftermiddag - ett land som jag älskar högt - för att föreläsa om fördelarna med Medelhavsdieten, som så framgångsrikt exporterats till resten av världen, och därför gör det mig desto mer nedslagen att hålla detta tal som är kritiskt mot landets regering och dess bestämmelser på detta område.
En del av mina brittiska väljare som vill föreläsa och bo i Italien är emellertid inte lika lyckosamma som jag är i dag.
1989 vann utländska lärare som arbetade där ett mål i EG-domstolen, som handlade om ett krav om att deras anställningskontrakt inte skulle begränsas till sex år.
Efter det att de italienska universiteten hade svarat genom att säga att domen inte specifikt innebar att de var tvungna att erbjuda anställning utan tidsbegränsning, fastställde domstolen tydligt i en andra dom från 1993 att anställningstiden inte kunde begränsas.
Universiteten svarade med att sänka statusen för utländska lärare till extrapersonal, vilket alltså innebar att de inte längre tillhörde lärarkåren vid universiteten.
Dessa avfärdade s.k. lettori ställde sina arbetsgivare inför Italiens högsta domstol, som dömde målet till lärarnas fördel och krävde att de omedelbart skulle återfå sin ursprungliga tjänstebenämning.
Universiteten ignorerade dessa domslut och förvägrade lärarna rätten att ingå i lärarkåren, inklusive den löneförhöjning som sker två gånger årligen och som gör det akademiska systemet så generöst i Italien.
På ett kafkaliknande sätt gick universiteten t.o.m. så långt att de tog bort lärarnas namn från de interna telefonlistorna, dörrarna och universitetens webbplatser.
Detta är fullständigt oacceptabelt i det moderna Europa.
En del av er känner till mitt stöd vad gäller rätten för de manliga släktingarna till den landsflyktiga kungliga italienska familjen, att återvända till sitt hemland.
Det handlar om en medeltida artikel i Italiens författning, som hindrar alla manliga släktingar till familjen från att uppehålla sig i Italien, vilket enligt min mening är en tydlig överträdelse av Amsterdamfördraget.
Skamligt nog har vänstergruppen och den liberala gruppen i just denna kammare slagit sig samman för att förhindra att de två prinsarna får tillgång till EG-domstolen, men en dom från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg väntas snart komma.
Regeringarna måste förstå att om de undertecknar fördrag, måste de antingen upphäva dem i egenskap av suveräna stater eller följa dem som en sann rättsstat.
Den italienska regeringen, som omfattar vänsterpartier som ständigt lovprisar gemenskapens lagstiftning, rättigheter och fördrag, måste snarast agera när det gäller dessa båda frågor, om dess engagemang för de värden man säger sig stödja inte skall generera en allmän cynism i andra medlemsstater rörande Italiens vilja att upprätthålla gemenskapslagstiftningen.
Hittills har Europeiska kommissionen visat sig ovillig att verkställa fördragen när antalet personer som påverkas är ringa.
I fallet med mitt förslag om den kungliga familjen, beskrevs detta t.o.m. av den liberale föredraganden om mänskliga rättigheter i denna kammare som ett exotiskt förslag utan intresse.
Jag tror i varje fall att dessa ärenden rör vid själva grundprinciperna för den frihet som gemenskapslagstiftningen förknippas med, särskilt den fria rörligheten, och man kan inte göra några undantag från dessa principer.
EU-medborgare får inte diskrimineras, varifrån de än kommer och varhelst de vill resa inom unionen.
Dessa frågor är viktiga för upprätthållandet av den europeiska friheten, och enligt min mening finns det inga nationella frågor av stor betydelse för den italienska statens säkerhet, som hotas varken av den kungliga familjen eller utländska lärare i Italien.
