# ID: svediakorp-gov406103
# author: Liikanen (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 831
# sentences: 36
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Herr talman!
Jag vill börja med att tacka föredraganden, Wuermeling, och utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden för deras arbete om bättre lagstiftning.
Vi tar här itu med en oerhört viktig fråga.
Vi måste alltid fråga oss själva om vi behöver lagstiftning för att lösa ett problem.
Den andra frågan är, om vi behöver lagstiftning, bör den då ligga på europeisk eller nationell nivå?
För det tredje, om vi beslutar om att lagstifta på europeisk nivå, hur kan vi garantera att lagstiftningen blir enkel och tydlig och att den kan införlivas i den nationella lagstiftningen?
För det fjärde, finns det någon annan väg än att lagstifta, som uppfyller samma mål på europeisk nivå, t.ex. mjuk lagstiftning, en uppförandekod eller överenskommen reglering?
Jag instämmer också med föredraganden och de åsikter som uttryckts i diskussionen om att utvidgningen kommer att utgöra en stor utmaning vad gäller lagstiftningens kvalitet, p.g.a. de ekonomiska, sociala och rättsliga problem som de nya medlemsstaterna kommer att föra med sig.
Detta måste lagstiftarna i EU ta hänsyn till.
Subsidiaritet, proportionalitet, bättre lagstiftningskvalitet, enkel reglering, förbättrad kodifiering: Allt detta måste bli tongivande politiska frågor som vi skall koncentrera oss på.
Denna granskning av det befintliga regelverket inom gemenskapen är faktiskt ganska ofta en mycket användbar åtgärd för att visa att det inte alltid är nödvändigt att lagstifta på gemenskapsnivå eller om en lag är för detaljerad för lagstiftning på gemenskapsnivå.
Jag vill inte ge mig in i en djup diskussion om subsidiaritetens teologiska eller politiska historia.
Det som är viktigt för EU: s institutioner är att vi får ett starkt engagemang när det rör förbättringen av lagstiftningskvaliteten, särskilt med hänsyn till subsidiariteten.
Kommissionen tar både politiska och interna initiativ för att införliva subsidiariteten i förslag till rättsakter.
Initiativet att utarbeta en vitbok om politisk ledning, t.ex., är ett försök att främja subsidiaritetsprincipen på alla nivåer.
Föredraganden nämnde frågan om mjuka lagstiftningsrekommendationer eller andra överenskommelser.
Jag anser att detta är oerhört viktiga frågor som vi behöver diskutera.
Jag kan se att vissa ledamöter av parlamentet som spelade en betydelsefull roll i samband med förordningen om informationssamhället och Internet, är närvarande i kammaren.
Är det möjligt att reglera förhållandena när tekniken utvecklas oerhört snabbt?
Finns det en risk att tekniken utvecklas så snabbt att problemet har förändrats innan lagstiftningen är klar?
Vi måste ha ett mycket öppet sinne när vi tar itu med detta område.
Min mycket personliga inställning är att det kan finnas plats för nya typer av politisk ledning här, och reglering och självreglering kan verka som komplement och inte som alternativ.
Men vad som är viktigt när det rör frivilliga överenskommelser eller självreglering, är att dessa måste genomföras, vi måste veta att de verkställts, vi måste känna till hur vi kan övervaka det man är ense om att har skett.
Det är också viktigt att se vilken roll Europaparlamentet bör ha under diskussionerna: Kanske kan det ske öppna diskussioner, debatter, samtal, som garanterar Europaparlamentets deltagande i debatten.
Ju mer ingående vi diskuterar informationstekniken, de snabba förändringarna på Internet, desto mer övertygad blir jag om att en detaljerad reglering inte är lösningen på detta problem eller, om det är en lösning på någonting, så är det inte det problem som informationstekniken står inför.
Det finns även andra reglerade områden på den inre marknaden som är mycket komplicerade.
Jag nämner här bara de s.k. fotgängarvänliga bilarna som kommissionen skall diskutera om några veckor.
Detta direktiv skulle kunna omfatta 64 sidor, vara oerhört detaljerat och matematiskt, och involvera många tekniskt sakkunniga.
Är detta ett område på vilket vi bör satsa på en detaljerad reglering, vilket garanterar att det genomförs överallt eller bör vi överväga om en frivillig överenskommelse skulle vara ett alternativ, under förutsättning att denna kan verkställas och kontrolleras?
Det är denna typ av debatter vi behöver ha under de kommande åren.
Jag hoppas att denna rapport, som vi kommissionärer fick förra året, i framtiden kommer att omfatta subsidiaritet, bättre reglering och bedömning av alternativ, samtidigt som det tas hänsyn till rådets och parlamentets lagstiftningsbefogenheter.
Låt mig säga till sist att jag kommer att ta hänsyn till den kritik som vi har sett i parlamentets betänkande.
Den är klar och tydlig.
Jag skall förmedla budskapet till mina kolleger i kommissionen och kommissionen skall göra sitt bästa för att reagera positivt på denna kritik när nästa rapport utarbetas.
Jag hoppas att vi kan fortsätta denna debatt så att det inte bara blir ett rutinärende under torsdag eftermiddag, utan del av en viktig debatt om gemenskapslagstiftningen i sin helhet.
