# ID: svediakorp-gov406094
# author: MacCormick (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 856
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Det är ett stort nöje att få möjlighet att kommentera detta betänkande av Wuermeling och den grundläggande frågan om hur vi skall göra vår lagstiftning bättre och tydligare.
Jag gratulerar Wuermeling till hans betänkande.
Etienne Dumont och hans store engelske läromästare, Jeremy Bentham, var av den åsikten att eftersom lagar till en viss grad alltid är tvingande, så är de alltid till en viss grad av ondo.
De kan vara ett nödvändigt ont i de fall de kontrollerar förhållanden som är ännu mer av ondo; men de bör bara göra detta i proportion till den skada som skall hanteras.
Vi kan acceptera denna åsikt och betänkandet återspeglar andemeningen i detta, genom att man kräver en tydligare lagstiftning, en enklare lagstiftning och en proportionerlighet hos de rättsliga medlen i förhållande till det eftersträvade allmänna målet.
Föredraganden tar dessutom upp, vilket är viktigt, frågan om subsidiaritet, vilket till en viss grad är kontroversiellt i denna kammare i kväll.
Subsidiariteten kan faktiskt härledas till påven Pius IX: s teorier, dvs. från en fiende till det benthamitiska förhållningssättet till lagstiftning.
Men här möts två olika tänkesätt.
Det är inte bra att flytta bort beslutsfattandet från den mest lokala nivån där den kan utövas på ett effektivt sätt, vare sig detta handlar om individens, familjens, byns eller kommunens nivå.
Jag får brev då och då - jag fick ett så sent som i förra veckan från en av mina väljare som bor i en avlägsen del av Västra högländerna i Skottland.
Han skrev till mig: " Vad sysslar ni med där borta?
I 2 000 år eller mer har folk tryggt kunnat dricka vattnet från bäckarna, och nu är detta förbjudet.
De tvingas genomföra omfattande vattenreningsprogram som inte är till någon nytta för de som bor här ".
Jag har hört liknande saker från de boende på ön Islay, där förslaget till skydd för den lokala sälkolonin från ett stort internationellt organ ogillas, eftersom folk har haft bättre kontroll på sälarna under de senaste 2 000 åren, än vad vi tror en stor organisation kan tänkas få i framtiden.
Saken är klargjord.
Lagstiftning bör utformas nära folket, och lokal kunskap, när denna kunskap kan vara till nytta, bör alltid tas tillvara istället för ett storslaget, övergripande program.
Det är emellertid också sant att det finns vissa offentliga åtaganden som bara kan utföras på den mest allmänna nivån och det finns aspekter av miljöskydd och skydd av djur- och växtarter, t.ex., och även aspekter av lagstiftning som reglerar den gemensamma marknaden, aspekter av lagstiftning mot protektionism och aspekter av lagstiftning för att kontrollera Internet, som bara kan hanteras på en nivå som åtminstone är lika allmän som den europeiska nivån.
Subsidiaritetsprincipen, förstådd på rätt sätt, leder oss i båda riktningarna: Fatta beslut på lägsta möjliga nivå, men inse att den lägsta möjliga nivån möjligen faktiskt kan vara en mycket hög nivå när det handlar om allmänna åtaganden som kan gå förlorade om de inte skyddas av samma villkor överallt.
Detta gör alltså betoningen på subsidiaritet mycket viktig.
Jag tycker att min vän Medina och hans kolleger har fel när de säger att detta bara är en politisk princip.
Det är en konstitutionell princip och, i likhet med alla konstitutionella principer, har å ena sidan en politisk innebörd när vi, i egenskap av lagstiftare, beslutar vilka lagar som skall utfärdas; men den har, å andra sidan, en rättslig innebörd när det rör frågan om hur domstolarna skall tolka och tillämpa lagstiftningen.
Låt mig slutligen rekommendera att kammaren antar ändringsförslag 1, genom vilket man uppmanar kommissionen och Europeiska unionen att ta det faktum på allvar att vi har, såväl som staternas union, självständiga och självstyrande enheter inom unionen.
Jag företräder Skottland i denna kammare.
Skottland och England bildade Förenade kungariket genom ett fördrag år 1707, och kungariket har bestått sedan dess.
I 290 år har emellertid skotsk rätt - som förblev en distinkt rättstyp halvvägs mellan kontinentala Europas civilrätt och Englands och Amerikas sedvanerätt - behållit ett distinkt system, men i detta system stiftades lagarna uteslutande i Westminster.
Vi skapade ett skotskt parlament förra året.
Den skotska privaträtten har återvänt hem; den skotska straffrätten har återvänt hem.
Det skulle sannerligen vara ironiskt om vi, just när vi åstadkommit detta, skulle överflytta hela lagstiftningsmakten över privat-, straff- och handelsrätt till unionen.
Jag tror inte att detta är avsikten eller att det kommer att ske.
Men det är viktigt att komma ihåg subsidiaritetens intressen på nivåer lägre än medlemsstatsnivå, såväl som mellan medlemsstaterna och unionen, och det finns inga som helst skäl till varför den konstitutionella princip som står på spel inte kan tolkas brett och generöst på alla nivåer i denna storslagna union.
