# ID: svediakorp-gov406074
# author: Karamanou (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 777
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EL) Herr talman!
I slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors betonades nödvändigheten av att samarbeta med migranternas och flyktingarnas ursprungs- och transitländer och på uppdrag av rådet utarbetade högnivågruppen för asyl- och migrationsfrågor i samband därmed sex handlingsplaner, bl.a. för Albanien och angränsande områden.
Det är tydligt att den huvudsakliga målsättningen med handlingsplanen är att förhindra invandring till Europeiska unionens länder samt att få dem, som lever illegalt i unionen, att återvända.
Därför innehåller planen huvudsakligen åtgärder som syftar till att kontrollera och att avstyra migrationsflöden.
Säkert kan samarbete med tredje land bidra till att utplåna de orsaker som framkallar flykting- och migrantströmmar, dock utan att detta betyder att försök i den riktningen kan befria unionen från internationella förpliktelser att ge skydd åt dem som har behov eller att ge bistånd, så att orsakerna till migrationen bekämpas.
Det är viktigt för européerna att förstå att ju mer välfärdsklyftan växer mellan unionens länder och våra grannländer, desto mer kommer migrationstrycket att öka.
Varken befästandet av gränserna eller repressiva polisåtgärder kan stänga vägen för dem som gör anspråk på en del av den välfärd som vi alla åtnjuter.
Europas omvandling till fästning kan öka transportavgifterna men det kan inte stoppa det olagliga inresandet så länge det inte finns en legal migrationsväg.
Därför måste vi ge all hjälp som är möjlig till Albanien för att bekämpa fattigdomen, förbättra levnadsstandarden och sysselsättningstillfällena, grunda demokratiska institutioner samt stärka respekten för de mänskliga rättigheterna, särskilt för minoriteterna, kvinnorna och barnen.
Händelserna som nyligen drabbade den grekiska minoriteten i Himar gör behovet av att påskynda åtgärder för demokratisering samt att stärka institutioner och respekten för de mänskliga rättigheterna i Albanien, alltmer angeläget.
Grundläggande målsättning för oss bör vara att påskynda landets ekonomiska och sociala utveckling, liksom att skapa samarbete och fredlig samexistens med grannländerna.
Endast på det viset kan den cirkel av fattigdom och våld brytas som skapar migrations- och flyktingströmmar.
Valet av en restriktiv politik går varken ihop med den vidsynta inställning som högnivågruppen borde inspirera till eller med slutsatserna från Tammerfors, där man betonar en absolut respekt för asylrätten grundad på en fullständig tillämpning av Genèvekonventionen.
Albanien har mycket liten erfarenhet av asylfrågor och har ännu inte utvecklat de system som krävs för att pröva asylansökningar.
Därför kan landet ännu inte anses vara säkert för flyktingar och det har naturligtvis inte heller ekonomisk, politisk och social kapacitet att klara av sådana belastningar, enligt vad FN: s flyktingkommissariat har konstaterat.
Det största problemet i dag är naturligtvis det sårbara albanska politiska systemet, parlamentets svaga roll, den dåliga situationen inom rättsväsendet samt bristen på statlig förvaltning och planering.
Landet präglas av bristande säkerhet i många områden, stor brottslighet, särskilt när det gäller narkotika- och vapenhandel.
Därför förväntas samarbetet med den albanska regeringen, för att tillämpa åtgärderna som föreslås i planen, bli speciellt svårt.
Vissa försök görs naturligtvis för att förbättra situationen.
Albanien är på väg ut ur en lång period av isolering och lider dock fortfarande brist på demokratisk kultur, vilket visade sig vid kommunalvalen nyligen, och det är där försöken bör koncentreras.
Ytterligare ett problem utgör integreringen, genom vissa åtgärder, av de albaner som lagligen är bosatta i medlemsstaterna.
I mitt betänkande har jag tagit alla dessa problem i beaktande och föreslår bl.a.: en successiv tillämpning av de åtgärder som föreslås i handlingsplanen, en utredning, som den som görs i första delen, av behoven och som visar på vilka problem som är mest akuta, t.ex. måste först ekonomin och de demokratiska institutionerna utvecklas, infrastruktur måste utvecklas i Albanien och därefter skall unionen fortsätta genom att underteckna avtal om återvändande av flyktingar och migranter.
Jag betonar särskilt behovet av att åtgärder vidtas för att förbättra den inrikes säkerheten, att dialogen stärks mellan européerna och Albaniens lokala myndigheter, och beträffande kommissionen och rådet, att man vidtar konkreta åtgärder i samarbete med de albanska, italienska och grekiska myndigheterna.
Samtidigt krävs samordnade insatser med största möjliga samarbete inom Europol i syfte att sätta stopp för ligorna som handlar med människor och prostitution av kvinnor och barn, och att få ett slut på verksamheten inom brottssyndikaten som sysslar med smuggling av människor och utnyttjande av dem som svart arbetskraft och som prostituerade.
Slutligen skulle jag vilja uttrycka mitt stöd för förarbetena inför upprättandet av ett stabilitets- och associeringsavtal mellan unionen och Albanien.
