# ID: svediakorp-gov406045
# author: Berthu (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 638
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
I betänkandet av Peijs om detaljistbetalningar på den inre marknaden upprepas Europaparlamentets gamla krav i fråga om de höga kostnaderna för gränsöverskridande betalningar i unionen.
Det är fullständigt rätt.
Kostnaderna är höga och vi vet mycket väl varför.
De olika bankernas datasystem har dåliga anslutningar mellan de olika medlemsländerna varför det krävs dyrbara manuella operationer för att genomföra betalningar från ett nationellt system till ett annat.
Det finns således ingen diabolisk manöver från bankernas sida utan bara en teknisk verklighet som för närvarande förhindrar det, men som oundvikligen kommer att utvecklas i rätt riktning med tiden.
Jag tror således att vi måste se relativt på problemet.
Det måste ses desto mer relativt som de gränsöverskridande betalningarna utgör en mycket liten del av samtliga betalningar.
Enligt de handlingar, i vilka jag sökt anvisningar, utgör de mellan 0,2 procent och 0,04 procent.
Under alla omständigheter är det verkligen mikroskopiskt.
Europaparlamentet och kommissionen fäster likväl verkligen stor vikt vid det.
Varför?
Första svaret: därför att de europeiska institutionerna har en tendens att prioritera allt som är gränsöverskridande, och när allt kommer omkring är det nog normalt.
Men vi får ändå inte låta denna omväg till gränsöverskridandet leda till att den större delen av medborgarna straffas till förmån för en liten minoritet.
Eftersom de investeringar som påtagligt skulle lindra kostnaderna för gränsöverskridande betalningar inte skulle vara lönsamma för att de skulle amorteras på alltför få betalare, måste man dra slutsatsen att om de genomfördes på sådana villkor skulle kostnaderna slås ut på samtliga bankkunder som inte har något att göra med denna fråga.
Jag tror i rättvisans namn inte att denna utväg verkligen är önskvärd.
Politiskt är den fullständigt tvivelaktig och vidare måste vi sluta med att låta människor tro att det som är dyrt av tekniska skäl plötsligt skulle bli gratis därför att man har antagit ett direktiv för att fatta beslut om det.
Jag vill påminna om den grundmaxim som man lär sig under första året av ekonomistudier: det finns inte en enda gratismåltid.
Fru talman, det finns ett andra skäl till Europaparlamentets ihärdighet.
I betänkandet av Peijs anges det i skäl D i resolutionsförslaget.
Jag citerar: " ... de höga avgifterna för gränsöverskridande betalningar, vilket skadar konsumenternas förtroende för euron. "
Men varför skulle de då skada konsumenternas förtroende för euron?
Jag har just visat er på att de båda problemen inte har något samband, åtminstone inte synbarligen.
I själva verket lät man för några år sedan medborgarna tro, det är inte gott att veta varför, troligen för att euron lättare skulle accepteras, att denna typ av kostnad fullständigt skulle försvinna med den gemensamma valutan.
Jag har tagit med mig en liten broschyr till er som har delats ut i miljoner exemplar i Frankrike på offentliga platser, och i synnerhet på postkontor, och så här läser man i kapitlet " växlingsavgifter ": " inom euroområdet kommer växlingsavgifterna att försvinna ".
I egentlig mening är det naturligtvis sant men den naive läsaren som inte är specialist i ämnet trodde att samtliga kostnader för gränsöverskridande betalningar skulle försvinna, medan växlingsavgifterna i själva verket bara utgjorde en liten del, bara några procent.
Vi står nu således inför konsekvenserna av de tvångsförsäljningsmetoder som använts för att sälja euron, vilket leder till att jag drar en slutsats om denna fråga om gränsöverskridande betalningar, men också om euron i allmänhet, fru talman.
Man kan förneka riktigheten i ord och man kan slå blå dunster i ögonen på människor, men en dag slungas era ungefärliga bedömningar och lögner tillbaka i ansiktet på er.
