# ID: svediakorp-gov406041
# author: Peijs (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-26
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,018
# sentences: 57
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(NL) Fru talman!
År 2002 kommer alla medborgare inom euroområdet att ha euron i sin hand och förvänta sig att den nya valutan kommer att föra med sig vissa fördelar.
Dessa fördelar uppstår inte hur som helst.
Man måste först göra någonting för att kunna inkassera dem.
Jag vill betrakta kommissionens meddelande om detaljistbetalningar mot bakgrund av detta.
Vad måste vi nu allesammans göra för att se till att den europeiske medborgaren, som har fått avstå från sin egen invanda valuta, verkligen skall kunna dra fördel av sin nya valuta?
Vi måste helt enkelt göra överföringarna billigare, snabbare och säkrare.
Jag förväntar mig också utan tvekan att kommissionen skyndsamt kommer att omsätta de rekommendationer till ändringar av direktivet från 1997, som jag lägger fram för parlamentets räkning i mitt betänkande, i en formell ändring av direktivet.
Vad är det det handlar om?
Problemets kärna är att betalning av små belopp fortfarande leder till stark irritation bland små- och medelstora företag och individuella medborgare.
Orsak: de höga kostnaderna och den långa tid som är med i bilden.
Slutsats: direktivet från 1997 har inte haft tillräcklig effekt.
Vi måste gå längre.
Konsumenten och det lilla och medelstora företaget kan inte dra tillräcklig nytta av den inre marknaden, vilken är fullbordad genom införandet av euron.
En lösning som finns i detta betänkande är att infrastrukturen för dessa gränsöverskridande transaktioner måste förbättras kraftigt.
Det visar sig att det för närvarande finns det fortfarande en del operationer som utförs manuellt, och det leder till höga kostnader och lång genomströmningstid.
Jag uppmanar därför bankerna att på så kort sikt som möjligt vidta alla nödvändiga åtgärder för att hanteringen av gränsöverskridande betalningar skall automatiseras fullständigt och således kan avlöpa mycket billigare.
I mitt betänkande nämner jag bland annat sådana system som IBAN (International Bank Account Number), SWIFT, STEP 1 och IPI (International Payment Instruction).
Dessa system kan göra transaktionerna mellan banker i olika länder enklare, snabbare och billigare.
Bankerna måste då kommunicera med sina kunder för att tydliggöra för dem att i fortsättningen måste också deras IBAN-nummer anges på deras brevpapper vid sidan av det fasta momsregistreringsnumret.
Denna standardiseringsprocess är inte möjlig utan samordning.
Därför har vi lagt fram ett ändringsförslag där Europeiska centralbanken uppmanas att mycket snabbt ta på sig denna samordning med utgångspunkt i det ansvar för betalningssystem som banken är ålagd enligt fördraget.
Vi ber Europeiska centralbanken att reglera två saker, i första hand att utveckla ett europeiskt standardformat för dataöverföring.
Egentligen kan det gå mycket snabbt, för detta format finns redan.
Detta skall ersätta det nationella format som nu används överallt.
I andra hand bör man skapa ett europeiskt banknummer, till exempel IBAN.
En viktig punkt i sammanhanget är att sådana harmoniserade format används av alla inom euroområdet.
Kanske bör vi överväga att göra dem obligatoriska om det inte går tillräckligt fort.
Denna automatiserings- och standardiseringsprocess måste enligt mitt betänkande vara klar tre månader före införandet av mynten och sedlarna i euro.
Det vore den ideala situationen.
Bankerna vidhåller emellertid att det är omöjligt.
Jag föreslår rimligtvis ett ändringsförslag på detta område som innebär att bankerna måste vara klara den 1 januari 2002.
På så sätt kan konsumenten direkt dra fördel av förändringen i de gränsöverskridande transaktionerna i samma ögonblick som han verkligen får euron i handen.
Det går inte att uppnå en total minskning av kostnaderna för överföringar till samma prisnivå som för inrikes betalningar enbart genom bankernas försorg.
De behöver i detta sammanhang hjälp av medlemsstaterna.
Hittills har ju bankerna varit förpliktigade av medlemsstaterna att anmäla gränsöverskridande betalningar över 12 500 euro till sin centralbank, detta med tanke på betalningsbalansstatistiken.
Detta arbete är inte möjligt att standardisera och utförs därför manuellt.
Detta är en mycket dyrbar historia som med en enda marknad och en enda valuta blivit helt överflödig.
I Frankrike håller man inte heller ordning på hur många franc som går från Paris till Auxerre.
Varför skulle de det?
Dessutom utgör detaljistbetalningarnas volym och antal endast en ringa procent av de totalt överförda beloppen.
Er föredragande är övertygad om att det inte behöver finnas några invändningar mot avskaffandet av rapporteringsskyldigheten upp till det fullständiga beloppet i direktivet, nämligen 50 000 euro.
Denna förändring innebär en minimal förlust av uppgifter för betalningsbalansstatistiken.
En förändring som ansluter till detta är att money back guarantee måste höjas till 50 000 euro.
För närvarande blir bankerna nästan belönade när de tappar bort ens pengar.
Om man överför 30 000 euro och banken tappar bort dessa pengar, då behöver banken bara betala tillbaka 12 500 euro.
Banker får naturligtvis inte tappa bort några pengar alls, och de måste stå som garant för sin organisation.
Därför föreslår vi en höjning av gränsen för money back guarantee till 50 000 euro, beloppet i direktivet.
Enligt bankerna kommer det aldrig bort någonting, så det kan aldrig bli aktuellt.
En sista punkt är att jag vill ge konsumenterna fler möjligheter att överföra pengar.
Det handlar i det sammanhanget om konsumenter i nöd eller en konsument utan bankkonto.
Jag uppmanar Europeiska kommissionen att undersöka om företag som Moneygram och Western Union också skulle kunna falla under det andra bankdirektivet.
Härigenom skulle dessa företag kunna etablera sig fritt inom hela Europeiska unionen, även om det inte är några banker.
Naturligtvis måste samma hårda krav ställas på dessa företag på sådana områden som säkerhet och tvättning av pengar.
Jag hoppas att detta betänkande ger bankerna tillräcklig stimulans att fortsätta på nytänkandets väg mot bättre fungerande gränsöverskridande transaktioner.
Men för att ge bankerna absolut säkerhet och tydlighet i samband med deras tunga investeringsprogram förväntar jag mig en ändring av direktivet från kommissionens sida via vändande post.
