# ID: svediakorp-gov405877
# author: Moreira da Silva (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-25
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,248
# sentences: 44
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade ledamöter!
Åtta år efter Rio de Janeiro och tre år efter Kyoto kan vi utan att överdriva säga att frågan om klimatförändringarna befinner sig i sitt mest kritiska ögonblick, i verkligheten är det sanningens ögonblick, och detta av två viktiga skäl: för det första därför att på den institutionella nivån för COP-6 (den sjätte konferensen för de parter som ingått konventionen om klimatförändringar), som kommer att äga rum i Haag i november, kommer slutskrivningen av Kyotoprotokollet att göras och ratificeringsfasen av protokollet kommer att inledas, så att det kan träda i kraft till Rio + 10 konferensen, det vill säga till år 2002.
Det är för det andra ett kritiskt ögonblick, därför att vi på inrikes nivå, på grund av bristande tillämpning av strategier och åtgärder i medlemsstaterna, för till exempel energieffektivisering, främjandet av förnybara energikällor, beskattning på energi och växthusgaser, skiljer oss åt i stället för att närma oss varandra när det gäller reduceringsåtagandena från Kyoto.
I detta oerhört krävande sammanhang välkomnar vi kommissionens initiativ att samtidigt lägga fram grönboken om handel med utsläppsrätter och meddelandet " På väg mot ett europeiskt klimatförändringsprogram ".
Och även om innehållet i förslagen förtjänar vissa anmärkningar och kritik, som vi skall se, har detta initiativ skickat två osofistikerade politiska signaler.
Utåt har det återskapat Europeiska unionens ledarförmåga.
Inåt har det varit pedagogiskt för uppfyllandet.
Vi börjar med att analysera grönboken om " utsläppsrätter ".
Denna grönbok inledde debatten om bygget av ett framtida system för handel med utsläppsrätter i Europeiska unionen.
För att starta systemet har kommissionen fastställt en hård kärna av premisser: systemet bör baseras på strategin learning by doing, det bör inledas år 2005 och bör, i en inledande fas, begränsas till koldioxid och stora enskilda utsläppskällor.
Ur vår utgångspunkt, och detta återspeglas i betänkandet, har förverkligandet av ett system av den här typen i Europeiska unionen redan från 2005, klara fördelar.
Låt mig framhålla tre: för det första leder detta system till praktisk inlärning och en ekonomisk förberedelse av sektorerna, företagen och medlemsstaterna fram tills systemet för handel med utsläppsrätter på internationell nivå inleds år 2008.
För det andra kommer detta system att fungera så att vi lättare kan förändra de situationer där systemet inte uppfylls, vilket vi i dag ser i de flesta medlemsstater.
För det tredje kommer systemet att göra det möjligt att göra kraftiga minskningar, det rör sig om miljarder euro om året, av tillämpningskostnaderna för de åtaganden som gemenskapen gjorde i Kyoto.
Trots förtjänsterna med detta initiativ och den tekniska kvaliteten i grönboken, vilka vi vill gratulera kommissionen till, har strategin för vissa punkter gjorts på ett något begränsat sätt.
Därför tjänar debatten om detta betänkande till att bredda och fördjupa den debatt som grönboken gett upphov till.
Detta är vår funktion.
Låt mig framhålla sex punkter i den reflektion jag har gjort.
För det första: Grönboken borde ha slagit fast kvantifierbara mål om minskningar av växthusgaser som kunde garanteras av systemet för handel med utsläppsrätter, det vill säga, grönboken borde ha angett en procentandel för minskningar av växthusgaser som skulle gällt för handeln med utsläppsrätter.
För det andra: vi anser att man i grönboken inte skulle ha undvikit att analysera möjligheterna att systemet för handel med utsläppsrätter skulle kunna ge konkurrensfördelar för kärnkraften.
För det tredje: vi anser att det är nödvändigt att systemet i framtiden omfattar vissa sektorer som grönboken nu har uteslutit, främst transporterna, vilket är den sektor där utsläppen växer i störst takt.
För det fjärde: kommissionen borde inte i debatten om systemets ramar ha slagit fast den direkta handeln mellan företag med utsläppsrätter som enda möjliga alternativ.
Det finns andra alternativ, och vi hoppas att kommissionen snart kommer att beakta alla alternativ.
För det femte: vi anser att det är mycket viktigt att få med kandidatländerna till Europeiska unionen i systemet för handel med utsläppsrätter så tidigt som möjligt.
Därför ber vi kommissionen att i ett kommande meddelande lägga fram en plan för att få med dessa länder i systemet för handel med utsläppsrätter.
För det sjätte och sista: vi anser att när det gäller metoden och tilldelandet av utsläppsrätter, kan auktion lättast garantera de miljömål man sätter upp, att konkurrensen inte snedvrids och att systemet förenklas i förhållande till grandfathering.
Detta är dock inte rätt ögonblick för att utesluta någon metod, och därför ber vi kommissionen att fortsätta denna diskussion och bredda den till även ett tredje alternativ: benchmarking.
Låt oss nu analysera meddelandet om ett europeiskt klimatförändringsprogram.
Med tanke på strävan och kvaliteten i grönboken om handel med utsläppsrätter, meddelandet om strategier och åtgärder, är meddelandet " På väg mot ett europeiskt klimatförändringsprogram " en besvikelse.
Det är en besvikelse därför att strategiernas och åtgärdernas roll sätts i andra hand, det vill säga, de nationella och gemenskapens strategier när det gäller marknadsmekanismerna.
Det är också en besvikelse för att detta meddelande leder till bristande jämvikt i behandlingen av olika ekonomiska sektorer.
Vi hade särskilt förväntat oss att de sektorer som inte tagits med i systemet för handel med utsläppsrätter, skulle ha getts en ambitiös strategi, med klart fastställda åtaganden i det andra meddelandet, meddelandet om strategier och åtgärder.
Vi ber således kommissionen att snarast komplettera det europeiska klimatförändringsprogrammet, ECCP, och sex månader efter COP-6 presentera en rad specifika förslag till strategier och åtgärder där man för den ekonomiska sektorn och genom strategier och åtgärder, fastställer de kvantitativa åtagandena för minskning av växthusgaser.
Låt mig mycket kort säga några ord om nästa FN-konferens, COP-6, som kommer att äga rum i Haag i november.
COP-6: s svårigheter beror inte bara på de komplexa left overs från Kyoto, utan också på USA: s politiska konjunktur.
Tänk på att, oberoende av de amerikanska valens utgång, så är det Bill Clinton och Al Gore som i Haag kommer att förhandla om Kyotoprotokollet.
Således har vi mycket oroande scenarier framför oss.
Om Bush vinner, kan alla avtal vi har slutit i Haag med Clinton-administrationen ignoreras fullständigt av den nya administrationen.
Om Al Gore vinner, är det inget som hindrar att det fortfarande blir mycket svårt att i senaten få de två tredjedelarna som krävs för att ratificera protokollet.
Jag anser därför att Europeiska unionen inte skall överge sin förhandlingsdagordning.
Europeiska unionen har en bra förhandlingsdagordning och vi bör inte överge den.
Om vi lämnar den för att försöka få till ett avtal med USA, riskerar vi att få ett resultat som är loose loose: vi försämrar protokollets text och till på köpet kanske det inte ratificeras av USA.
Därför måste vi ge signaler om öppenhet i förhållande till Ryssland, Kanada, Japan, Norge och de Central- och östeuropeiska länderna.
Jag avslutar, herr talman, med att tacka alla kolleger, särskilt föredragandena av yttranden och skuggföredragandena, för att de har gjort det möjligt att finna en bred enhällighet i strategin att begränsa klimatförändringarna.
