# ID: svediakorp-gov405828
# author: Berthu (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-25
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 679
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Kommissionens vitbok om livsmedelssäkerhet tycks i förstone formad av goda avsikter, eftersom man huvudsakligen föreslår att det skall inrättas en europeisk livsmedelsmyndighet, som skall ha i uppdrag att sköta ett snabbt varningsnät och i fullt oberoende framföra sina ståndpunkter till förvaltningsmyndigheterna.
Men när man läser betänkandet, eller när man tar del av Europaparlamentets resolution om samma fråga, får man ett mycket otrevligare intryck.
Det framgår faktiskt tydligt att myndighetens syfte är att lägga beslag på nationella försvarsbefogenheter, eller att förlama dem, för att i stället låta dem tjäna kommissionens ändamål.
Detta är helt och hållet oacceptabelt.
Fransmännen bör komma ihåg att det är kommissionen och ingen annan, som trots sina vackra uttalanden om sin vilja " att garantera att livsmedelssäkerheten i Europeiska unionen är av högsta standard " är den som hävdar imperativen om produkters fria rörlighet framför folkhälsans imperativ; det är kommissionen och ingen annan som exempelvis har dragit Frankrike till EG-domstolen för att det upprätthöll sitt embargo på brittiskt nötkött.
Vi kan inte acceptera att på något sätt avstå från vår nationella beslutsrätt och vår rätt till skydd i frågor som rör livsmedelssäkerhet.
Men det är just mot detta mål som inrättandet av denna myndighet omärkligt för oss.
Man måste först och främst komma ihåg att befogenheten att avge yttranden spelar en mycket viktig roll.
I galna ko-affären ville den franska regeringen behålla embargot eftersom den kunde stödja sig på det oberoende yttrandet från Agence française pour la sécurité sanitaire des aliments, AFSSA (franska livsmedelsverket), samtidigt som den europeiska så kallade vetenskapliga kommittén inte såg någon nackdel i att Frankrike skulle återinföra fri import av brittiskt kött.
Om en europeisk myndighet är nödvändig måste den således fungera som ett komplement, och inte på något sätt minska de nationella organens legitimitet.
Detta är inte alls vitbokens inriktning, eftersom den vill göra den europeiska myndigheten till " ett vetenskapligt kunskapscentrum för hela unionen " (sidan 5).
För det andra måste den europeiska myndigheten vara helt oberoende.
Myndighetens direktör får absolut inte utses av kommissionen, i motsats till vad Europaparlamentet förslår (punkt 21 i resolutionen).
De vetenskapliga experterna får inte heller utses av kommissionen, även om den följer ett till synes rigoröst urvalsförfarande.
Slutligen måste myndigheten kunna vara kritisk till kommissionen.
Men vitboken har inte alls det perspektivet, där begär man i stället att myndighetens och kommissionens enheter skall ha ett nära samarbete, eftersom - vilket klargörs med en viss fräckhet - " samtidigt kan myndigheten (kontoret) reagera på kommissionens behov " (sidan 22).
För det tredje bör myndigheten inte tillskansa sig riskhanteringen och förordningsmakten.
Kommissionen har godheten att erkänna detta i vitboken, men när man läser den lite mer uppmärksamt märker man att den förordningsmakt som kommissionen är så mån om att skydda tillhör ... kommissionen, och inte staterna.
Detta hindrar inte kommissionen och parlamentet från att döpa detta kontor till " europeisk myndighet ", ett namn som står i total motsats till den filosofi som den är tänkt att genomsyras av.
Europaparlamentet tillägger dessutom, i punkt 6 i resolutionen, att " de befogenheter som skall föras över [skall] granskas noggrant ", när man trodde att det inte fanns några befogenheter att överföra.
Vitboken och parlamentets betänkande framstår därför som fällor för oss, varför vi motsätter oss dem.
Medlemsstaterna måste få behålla sitt fulla ansvar i fråga om livsmedelssäkerhet, eftersom de står nära sina folk och reagerar snabbare än kommissionen, som dessutom är ständigt förblindad av sina frihandelsfördomar.
En myndighet med syftet att inta ett europeiskt förhållningssätt till situationen är utan tvekan nödvändigt, men den måste vara strikt rådgivande och helt oberoende.
Det bästa vore om den bara var en fortsättning på de nationella kontoren och arbetade tillsammans med dem i ett nätverk.
