# ID: svediakorp-gov405748
# author: Patten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-25
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,661
# sentences: 71
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Jag vill uttrycka min uppskattning av parlamentets ambitiösa och konstruktiva attityd som tydligt avspeglas i Boninos betänkande om förslaget till förordning om att stärka Europeiska unionens åtgärder för att bekämpa antipersonella minor.
Det är inte överraskande att ett betänkande från Bonino är ett så kraftfullt och viktigt dokument.
Jag är tacksam men inte förvånad över tonen i detta betänkande.
När allt kommer omkring var det Europaparlamentet som gick i spetsen för unionens kamp mot truppminor.
Det var parlamentet som 1996 först tog upp frågan om en horisontell budgetpost och en egen rättslig grund för att skapa en gemensam plattform för de många olika åtgärder som vi genomför inom detta viktiga område.
Parlamentet bidrog till att sporra unionen att ta aktiv del i 1997 års Ottawakonferens, som ledde till ingåendet av konventionen om att förbjuda och utrota truppminor.
Det var utmaningen att genomföra denna konvention fullt ut som föranledde kommissionen att reflektera över hur den skulle stärka Europeiska unionens bidrag till kampen mot truppminor.
Resultatet av den reflektionen ligger framför er i form av ett förslag till förordning.
Jag vill även nämna den centrala roll som spelas av det civila samhället, av engagerade frivilligorganisationer och i synnerhet av den internationella kampanjen om förbud mot truppminor.
Deras ansträngningar är avgörande om genomförandet av konventionen skall lyckas och deras påtryckningar på regeringar världen över har i mycket stor omfattning bidragit till det uppmuntrande resultatet vad avser ratificering och anslutning till konventionen.
De senaste åtta åren har vi bidragit med över 200 miljoner euro från gemenskapens budget till kampen mot truppminor.
Bara under 1999 satsade unionen över 100 miljoner euro, vilket är klart mer än någon annan internationell givare.
Av dessa gick 30 miljoner euro till gemenskapsprojekt.
Några parlamentsledamöter har kanske sett den broschyr vi sammanställde inför konferensen om en översyn av Ottawakonventionen förra månaden, och som visar på bredden hos de insatser vi gör, som omfattar varje del av världen och varje aspekt av minåtgärder.
Jag vill särskilt berömma det gemensamma forskningscentrets arbete.
Det räcker inte att vara den största bidragsgivaren i denna fråga.
Målet i förslaget till förordning är att skaffa oss möjlighet att definiera ett strategiskt, övergripande angreppssätt och mäta våra ansträngningar i förhållande till väl definierade målsättningar, på vägen mot vårt slutliga gemensamma mål, som är en värld utan truppminor.
Innan jag kommenterar det utmärkta betänkandet om förslaget till förordning som har förelagts oss, vill jag göra några allmänna anmärkningar till svar på de intressanta och värdefulla yttrandena från Miranda och Brok.
Naturligtvis ställer vi oss bakom målsättningen att Ottawakonventionen skall vara allomfattande.
Europeiska unionens ståndpunkt är tydlig och lades fast i 1997 års gemensamma åtgärd för att bredda anslutningen till och ratificeringen av Ottawakonventionen till att omfatta så många länder som möjligt.
Men jag kan inte dölja detta faktum: unionens övertalningsförmåga när den försöker uppnå detta mål är självfallet något nedsatt på grund av att några medlemsstater fortfarande har problem med att ansluta sig till och ratificera konventionen.
För att anknyta till parlamentsledamotens anförande är detta en fråga som vi mer eller mindre regelbundet tar upp med dessa medlemsstater.
Självklart kan beviljande av Europeiska unionens stöd till minåtgärder fungera som en viktig morot för att få potentiella mottagarländer att ansluta sig till konventionen.
I meddelandet och förslaget till förordning föreskrivs en viss form av villkorlighet i detta avseende, men vi bör inte vara för dogmatiska.
Vi måste ta hänsyn till den särskilda situationen i vissa länder.
Vi får inte bestraffa människor som behöver vår hjälp, även om deras regeringar ännu inte har gjort tillräckliga åtaganden om att genomföra konventionen.
Det är det vanliga dilemmat vi ställs inför.
Det är ett dilemma som parlamentsledamoten tidigare mycket vältaligt har uttryckt: den utmaning vi hela tiden ställs inför är människor som mycket ofta behöver humanitär hjälp till följd av åtgärder som deras regeringar vidtar.
Men vi kan inte bestraffa människor för att de har en usel regering.
När det gäller kandidatländerna kommer vi att förvänta oss att de stöder den gemensamma åtgärd jag nyss nämnde.
Detta är inte gemenskapens " acquis " i termens strikt juridiska bemärkelse, men vi kommer givetvis att uppmuntra dem att göra sig av med minorna i deras försvar, att sluta tillverka minor och bedriva handel med minor samt att ansluta sig till och ratificera fördraget om ett förbud mot minor.
Om jag återigen får kommentera något Miranda sade tidigare, är jag särskilt angelägen om att vi studerar förslag om att förstöra befintliga lager av truppminor.
Det kan bli svårt ur miljösynpunkt och det är kostsamt, men vi bör i någon mån prioritera den frågan framöver.
Jag vill uppmärksamma parlamentet på " Slovenia International Trust Fund " som under endast två års verksamhet har inlett ett regionalt minåtgärdsprogram med stöd från Europeiska unionen, Förenta Staterna och ett antal andra länder, och projekt över hela Balkanhalvön.
Efter de gångna händelserna i Zagreb tidigare i år och den senaste händelseutvecklingen i Belgrad får vi hoppas att framtiden i sydöstra Europa kommer att slippa vara kantad av truppminor.
Att öka samstämmigheten mellan gemenskapens och medlemsstaternas åtgärder, som parlamentsledamoten berörde, är själva kärnan i det meddelande som är fogat till förslaget om förordning.
Vi har antagit en strategi som är flexibel och samordnande snarare än rigid och centralstyrd.
Minåtgärder är mest effektiva om de skräddarsys efter de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall.
Det är skälet till att vi inte föreslår att alla minåtgärder skall samlas under ett enda program och en enda budgetpost, inte ens inom ramen för gemenskapens regelverk.
I stället föreslår vi att en expertgrupp inrättas med deltagare från medlemsstaterna, icke-statliga organisationer och övriga berörda aktörer.
Avsikten är att denna grupp skall hjälpa kommissionen att utforma en övergripande strategi för minåtgärder.
För att nu mer specifikt ta upp Boninos betänkande vill jag i korthet kommentera de enstaka ändringsförslag från parlamentet som kommissionen har lite svårt att godkänna i deras nuvarande form.
Några av dessa har jag redan berört i mitt svar till parlamentsledamoten.
Som jag redan har nämnt tror jag för det första att det vore ett misstag att göra anslutningen till Ottawakonventionen till ett oeftergivligt villkor för europeiskt stöd till minåtgärder.
Avsikten är god men skulle likafullt motverka sitt syfte.
Det säger sig självt att vi endast i sällsynta fall kommer att gå med på att ge stöd åt länder som inte har anslutit sig till konventionen.
Men det kommer med nödvändighet att finnas fall då vi av politiska eller humanitära skäl vill hjälpa befolkningar, trots deras regeringar.
Därför argumenterar jag emot ändringsförslag 18.
Även om jag förstår och respekterar ambitionen bakom förslaget om att koncentrera alla anslag till minåtgärder under den horisontella budgetposten, med undantag för ECHO och budgetposterna för forskning, är jag inte övertygad om att detta ger oss den flexibilitet som krävs för att göra Europeiska unionens insatser optimalt effektiva.
Kanske kommer den horisontella budgetposten att uppmärksammas mer och uppskattas bättre med tiden, men vi behöver också behålla kontakten med en bredare nationell och regional programplanering genom de geografiska budgetposterna och förordningarna.
För egen del säger jag nej till ändringsförslag 3, 16 och 21.
Av samma skäl är jag förvissad om att de personalresurser och administrativa resurser som krävs till den centrala minåtgärdsenheten är tillräckliga för att garantera att förordningen genomförs på korrekt vis.
Vi vill inte utöka vår byråkrati ytterligare.
Samma resultat kan åstadkommas med en liten arbetsenhet och gediget nätverksarbete.
Jag föreslår att ändringsförslag 17 avvisas.
På samma sätt vill vi inte skapa någon ny kommitté, om det så vore en förvaltningskommitté eller en rådgivande kommitté.
Parlamentet vet att det finns alldeles för många sådana redan och som ni vet hoppas vi att inom ramen för våra förslag om reform av gemenskapens yttre bistånd kunna röra oss bort från den tungrodda granskningen av enskilda projekt för att i stället fokusera vår diskussion med medlemsstaterna kring övergripande strategier och programplanering.
Det är exempelvis vad vi accepterat att göra i fråga om Medaförordningen.
Detta kommer att ske i de olika befintliga geografiska kommittéerna.
Istället för att lägga ytterligare en kommitté till raden, föreslår vi att en expertgrupp inrättas som ger oss ett bredare forum än sakkunniga från regeringarna, där vi kan diskutera och definiera övergripande minåtgärdsstrategier som skall tillämpas horisontellt och vara föremål för en årlig översyn.
Därför kan kommissionen inte godkänna ändringsförslag 8, 22, 23, 25 och 29.
När det till sist gäller upphandling av minåtgärdsprojekt, vill jag varna för att införa strängare begränsningar för att delta i våra anbudsförfaranden.
På samma sätt som vi försöker bygga upp lokal kapacitet och ägande måste vi kunna använda oss av den mest framstående expertisen och de bästa materialen överallt där dessa finns.
I de flesta fall kommer detta att ske inom Europeiska unionen, men undantagsvis kan vi komma att behöva vända oss åt annat håll.
Jag kan inte godkänna ändringsförslag 19.
Jag skall inte gå igenom alla de ändringsförslag som parlamentsledamoten föreslår och som kommissionen villigt kan godkänna och som enligt min bedömning avsevärt kommer att förbättra förslaget till förordning.
Dessa utgör endast en bekräftelse på den målmedvetenhet och ambition som vi har gemensamt.
Åtskilligt arbete återstår för oss att göra om vi skall kunna förverkliga Ottawakonventionens mål att utrota dessa minor under de kommande tio åren.
Antagandet av denna förordning utgör ett litet men enligt mitt förmenande viktigt steg på vägen.
Jag hoppas att vi kan räkna med parlamentets fortsatta stöd så att lagstiftningsprocessen blir framgångsrik.
