# ID: svediakorp-gov405746
# author: Miranda (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-25
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 601
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Vi känner alla till dimensionen av det drama användningen av truppminor innebär - det har för övrigt också tagits upp av våra kolleger Emma Bonino och Luisa Morgantini -, och problemets allvar med det stora antalet minor som fortfarande är utplacerade och aktiverade i marken.
Det finns de som talar om så mycket som 70 till 100 miljoner.
Därför är Ottawakonventionen så viktig och så läglig, genom att man försöker utveckla en gemensam åtgärd från det internationella samfundet för att få ett slut på tragedin, som särskilt drabbar de mindre utvecklade länderna.
Det kvarstår dock svårigheter genom att vissa betydelsefulla länder - vilka redan har nämnts - ännu inte har undertecknat konventionen.
Därför måste vi beklaga det faktum att en medlemsstat, Finland, inte har undertecknat den, och att en annan, Grekland, ännu inte har ratificerat den, vilket vår kollega Luisa Morgantini precis har nämnt.
Och här kommer det första spörsmålet: det nödvändiga i att Europeiska unionen, särskilt kommissionen, gör allt för att de ej undertecknande länderna skall skriva under Ottawakonventionen.
Det är önskvärt att kommissionen säger vad de tänker göra på detta område, framför allt när det gäller kandidatländerna.
Men givetvis skulle dess auktoritet på området vara större om rådet och medlemsstaterna tydligt uttalade att Europeiska unionen, i sina externa åtgärder, inte i något fall kommer att använda eller hjälpa till att använda antipersonella minor.
Det är dock nödvändigt att garantera största sammanhållning och samordning mellan de åtgärder som Europeiska unionen genomför och de som medlemsstaterna genomför.
Även på detta område kan och bör kommissionen spela en mycket viktig roll.
Och även i denna fråga bör den meddela oss vad den tänker göra i framtiden.
Vi anser också att gemenskapsåtgärderna på detta område måste få ett lämplig budgettillskott för att kunna uppnå bättre effektivitet.
Vi tycker att kommissionens förslag till förordning är för vagt.
Vi för vår del är klart inriktade på att inrätta en gemensam budgetpost för åtgärder i kampen mot minor, undantaget forskning och livsmedelshjälp, liksom vi tycker det vore en fördel att samtidigt inrätta en central samordningsenhet för alla åtgärder på detta område, så som vår kollega Emma Bonino sade.
När det gäller de åtgärder som skall vidtas är det nödvändigt att garantera att de befintliga minorna förstörs, den enorma mängden minor som ligger i lager, och därigenom förhindra att de kommer ut på den svarta marknaden.
Det är också nödvändigt att upphöra med produktionen av dem.
Andra åtgärder som minröjning eller hjälp till offren, är inte värda mycket om vi fortsätter att producera och sälja minor.
Det är på det förebyggande området vi framför allt måste agera.
Därefter är det nödvändigt att satsa mer på forskning, främst på detektering av nergrävda minor.
Slutligen är det absolut nödvändigt att förstärka minröjningsåtgärderna och garantera effektiviteten i de åtgärder som vidtas, samt prioritera de länder som respekterar konventionen, liksom det är nödvändigt att garantera åtgärder för att rehabilitera offren.
Även på dessa områden skulle vi vilja att kommissionen förklarade mer ingående vad den tänker göra, med tanke på erfarenheterna från det förflutna och den viktiga roll som Europeiska unionen har spelat på detta område.
Verksamhetsområdet är naturligtvis oerhört stort och kräver medel och en mycket politisk vilja.
Utmaningen är enorm, men omfånget av detta drama kräver en ansträngning och ett enormt arbete för att få slut på situationen.
