# ID: svediakorp-gov405711
# author: Farage (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-25
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 654
# sentences: 30
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Det är tydligt att det finns avsevärd entusiasm för inrättandet av en europeisk byrå för livsmedelssäkerhet, som vår föredragande föredrar att kalla det.
I Förenade kungariket har vi nu, som i många andra länder, inrättat vår egen byrå under liknande entusiasm.
Verksamheten inleddes i år och många hade höga förväntningar på den.
I och med de ambitiösa förslagen från Byrne förefaller det som om detta nationella initiativ kommer att införlivas i EU: s strukturer.
Vi tackar Bowis för den saken.
I sitt betänkande slår han fast det brittiska organets underordnade karaktär, när han påpekar att det är " ytterst viktigt att kommissionen samordnar sina olika avdelningar, inbegripet ... de nationella livsmedelsmyndigheterna. "
Inom parentes måste jag uttrycka min förvåning över hur en konservativ parlamentsledamot så till synes lättvindigt anammar att ännu en brittisk institution sugs upp, när hans parti står på en plattform som innebär att man motsätter sig ökad integration.
Icke desto mindre kan det komma som en överraskning för ledamöterna att jag stöder idén med en alleuropeisk strategi för livsmedelssäkerhet, som ryms i idén med en europeisk livsmedelsmyndighet.
Trots att jag så ofta stämplas som " isolationist " av mina brittiska kolleger, har jag inga problem med att erkänna att bakterier inte känner några gränser.
Men om bakterier inte respekterar nationella gränser kommer de givetvis inte att respektera EU: s gränser, och gör det inte heller.
Trots entusiasmen för ännu ett EU-organ, måste därför varje effektivt kontrollprogram se bortom det snäva synfält som endast omfattar 15 länder.
Det måste anlägga ett bredare perspektiv.
Här är vi lyckligt lottade.
Sedan 1984 har vi haft Världshälsoorganisationens högeffektiva övervakningsprogram för kontroll av infektioner och förgiftningar via livsmedel i Europa, som har sitt säte vid Ostertag-institutet i Berlin.
Till skillnad mot de småskurna européer som så ofta står bakom detta EU-projekt, omfattade WHO: s idé om Europa intressant nog ursprungligen 32 länder.
Det inbegrep forna Sovjetunionen och har sedan dess utvidgats till att omfatta alla länder från Uralbergen till Atlanten, från Island till Israel.
WHO täcker hela Europa men har därutöver ett vidare ansvarsområde som sträcker sig över hela planeten, vilket är viktigt.
Om man kartlägger de största sjukdomar som spritts via livsmedel och som för närvarande påverkar Europa, har de i själva verket till största delen först uppträtt på de amerikanska kontinenterna.
För att bara nämna ett exempel uppstod troligen det nya hotet från e-kolibakterien O157 i Sydamerika.
Det spred sig sedan till USA, för att fortsätta till Kanada, och därefter till Australien och Japan, innan större utbrott inträffade på det europeiska fastalandet - varav det första i Tyskland.
En följd av detta är att många av de kontrollinitiativ som senare har antagits i Europa har sitt ursprung i andra länder, främst USA.
Riskbedömningen måste börja där problemen börjar.
Om man erkänner behovet av ett gränsöverskridande organ för att komplettera enskilda organs ansträngningar - och det gör jag förvisso - måste därför varje sådant organ ägna sig åt mer än Europa.
Det måste ha en global räckvidd och samla in uppgifter globalt.
Det är precis vad WHO gör åt oss - med sina regionala organisationer arbetar WHO på ett helt integrerat sätt.
Detta kan inte åstadkommas genom en EU-organisation.
Med tanke på att WHO-programmet fortfarande åtnjuter tillräcklig finansiering och stöd, verkar det inte finnas något som helst behov av ytterligare en byrå, i synnerhet inte med så begränsad räckvidd som Europeiska unionens 15 medlemsländer.
Livsmedelssäkerheten är alldeles för viktig för unionen för att förvandlas till ännu en ursäkt för EU: s integration.
Detta visar på den allra sämsta sidan hos Europeiska unionen, eftersom synsättet bottnar i kontrollsjuka.
