# ID: svediakorp-gov405710
# author: Thomas-Mauro (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-25
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 607
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina kära kolleger!
Vårt Europa skakas regelbundet av allvarliga folkhälsokriser.
Dessa kriser, t.ex.
BSE- och dioxinkrisen, har blivit ett verkligt samhällsproblem och leder till att konsumenternas förtroende för livsmedelsprodukter sjunker.
Den allra senaste händelseutvecklingen har påmint oss om detta.
Medlemsstaterna har gjort en bedömning av detta, t.ex.
Frankrike, som har skapat ett nationellt livsmedelsorgan.
I dag föreslår Europeiska kommissionen att inrätta en europeisk livsmedelsmyndighet, som skall ha i uppdrag att analysera alla folkhälsorisker.
Goda vetenskapliga kunskaper är med all säkerhet en förutsättning för att lättare kunna bedöma de risker som är förenade med livsmedelskedjan, från grep till gaffel.
Alla initiativ som bidrar till ökad kunskap om sådana risker går därför i rätt riktning.
Men är det inte att angripa problemet i fel ände?
Som så ofta förr föreslår kommissionen att vi skall skapa regler för att undanröja eller mildra de ödesdigra konsekvenserna av en politik som kommissionen ofta är medansvarig till, men ifrågasätter inte på något sätt sina allmänna riktlinjer.
EU: s krav på spårbarhet, en bra åtgärd, har därför blivit ännu viktigare med tanke på att vi har slopat kontrollerna vid våra inre gränser, eller vid gemenskapens gränser.
På samma vis försöker unionen skydda den biologiska mångfalden och ekosystemen med hjälp av direktiven om livsmiljöer och om fåglar, men ifrågasätter inte strävan efter en produktivitet inom jordbruket, trots att man vet att det, tillsammans med urbaniseringen, är huvudorsaken till ekosystemens obalans.
Det är just denna strävan efter produktivitet som ökar livsmedelsriskerna: specialiseringen inom jordbruksföretag, varav merparten bedriver ett intensivt jordbruk; kravet på att anpassa sig efter priserna på den amerikanska marknaden - och därmed strävan efter lägsta möjliga kostnader, framför allt för djurfoder; de ibland långväga transporterna och de olika länkarna i livsmedelskedjan från gård till bord.
Alla dessa faktorer utsätter folkhälsan för risker, men man föredrar att bota det onda i stället för att varna om det i förväg.
Det är allvarligt.
Under dessa omständigheter har den europeiska livsmedelsmyndigheten icke desto mindre en roll att spela när det gäller vetenskapliga riskanalyser.
Men vi måste se till att det blir medlemsstaterna som skall hantera sådana risker och tillämpa försiktighetsprincipen på ett förnuftigt och balanserat sätt.
Det är en garanti för effektivitet.
För vem skulle bättre än medlemsstaterna kunna genomföra lämpliga lokala kontroller?
Vem kan bättre än staterna urskilja verkligt farliga produkter från dem som tillhör våra olika livsmedelskulturer men inte uppvisar en nollrisk för hälsan?
Denna nollrisk finns för övrigt inte och är dessutom inte nödvändig, eftersom aseptik inte är en garanti för livsmedelssäkerhet.
Vem kan slutligen bättre än staterna informera befolkningen om vilka risker som hänger samman med olika produkter?
Låt oss därför inte ge den europeiska livsmedelsmyndigheten något annat uppdrag än att göra vetenskapliga försök, i förbindelse med de nationella organen.
Låt oss kräva att denna myndighet skall bedriva spetsforskning och vara oberoende.
Låt oss begära att myndigheten utfärdar rekommendationer till de politiska myndigheter som ansvarar för riskhantering.
Och låt oss följaktligen inte låta den ta initiativ till att varna och informera allmänheten.
Vi får slutligen se till att våra metoder för att framställa livsmedel inte blir likriktade.
Alla våra länder, Frankrike i synnerhet, är stolta över sin gastronomiska kultur och produkter från den egna jorden.
Det är denna mångfald som också utgör Europas rikedom och livskvalitet.
Låt oss se till att slå vakt om den.
