# ID: svediakorp-gov405668
# author: Boumediene-Thiery (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 637
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Kära kolleger!
Femtio år efter början till den europeiska konstruktionen är det på tiden att unionen äntligen får en kontrollmyndighet avsedd att skydda medborgarna mot potentiellt missbruk, med anledning av det ökande antalet dataregister som innehåller personliga uppgifter.
Den exponentiella ökningen av unionens uppgifter och befogenheter, liksom ökningen av antalet gemenskapsorgan, gör en juridisk exakt definition av de medborgerliga rättigheterna nödvändiga, liksom cirkulationen av information mellan unionens institutioner och organ.
Det är på grundval av artikel 286 i fördraget som rådet, inom ramen för medbeslutandeförfarandet, överlämnat ett förslag till förordning till parlamentet.
I denna artikel anges att skyddet av uppgifter måste fungera den 1 januari 1999.
Nästan två år senare har vi fortfarande inte lyckats, vilket också tvingar oss att inte köra fast i ett långt medbeslutandeförfarande, som ytterligare skulle försena inrättandet av detta system.
Det är vad Paciotti gjort, och jag anser verkligen att vår föredragande har gjort ett fullständigt fantastiskt arbete.
Låt oss komma till frågans kärna.
Det huvudsakliga stridsäpplet mellan parlamentet och rådet gäller befogenhetsområdet för denna framtida kontrollmyndighet.
Skall den nöja sig med den första pelaren, nämligen rent gemenskapsmässiga organ, institutioner och juridiska normer, eller skall den omfatta alla bestämmer som faller under unionen, nämligen den andra och tredje pelaren, såsom Schengen och Europol?
För oss är det klart: riskerna i anslutning till skydd av medborgarnas privatliv, och missbruk av personliga uppgifter om dem, är mycket viktigare inom ramen för den tredje pelaren, som i dag mycket litet eller inte alls står under juridisk och parlamentarisk kontroll, än inom ramen för den första pelaren, som är EG-domstolens befogenhetsområde.
Enligt min uppfattning är det klart att det skulle innebära att man döljer ansiktet om man skapar en sådan myndighet enbart för gemenskapsområdet, medan de huvudsakliga problemen, även i framtiden, också kommer från organisationer inom den tredje pelaren.
Vet man exempelvis att Schengensystemet samlat över tio miljoner blanketter om nära en och en halv miljon medborgare, att Europols befogenheter hela tiden ökar, centraliserar information från de olika polisenheterna i de femton medlemsstaterna och detta endast under kontroll av en myndighet där varken befogenheter eller medel ställs till dess förfogande för att göra det möjligt att verkligen utföra en annan uppgift.
Det betänkande vi skall anta återspeglar inte denna ambition.
Befogenhetsområdet i förordningen som uppstår genom detta är begränsad till den första pelaren, dvs. till artikel 286.
Den andra och tredje pelaren kommer inte att omfattas av denna förordning och kommer därför att förbli dunkla, på bekostnad av medborgarnas elementära grundläggande rättigheter.
Utöver den begränsade läsningen av artikel 286 skulle det ändå ha varit möjligt att ta artikel 255 i fördraget som ytterligare rättslig grund för att utvidga förordningens behörighetsområde.
Paciotti försökte faktiskt göra det genom att i artikel 12 i förordningen införa en hänvisning till denna artikel, men rådet vägrade att granska denna möjlighet.
En rad andra punkter leder också till problem och förtjänar att bedömas praktiskt för att säkerställas.
Vår föredragande är avslutningsvis mycket medveten om dessa problem och noga med att inte lägga till ytterligare två år till den försening som redan finns.
Vi ger henne därför trots allt vårt stöd i hopp om att rådet och kommissionen, framför allt, blir uppmärksamma på att inte utnyttja svagheterna i texten, för att försöka tömma den på sitt innehåll.
De måste dessutom försöka att så snart som möjligt införa verktyg som skyddar personuppgifter i den andra och tredje pelaren.
Det är i vilket fall som helst farligt att låta organ som Europol och Schengen utvecklas utan någon parlamentarisk eller juridisk kontroll.
