# ID: svediakorp-gov405479
# author: Katiforis (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 379
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Utvidgningen, herr talman, ställer oss på ett brutalt sätt inför frågan om vi skall gå vidare mot en enbart ekonomisk union eller om vi skall fortsätta våra ansträngningar att skapa en politisk union.
Enligt min uppfattning kan Europas enhet inte vara något annat än en politisk enhet.
Enbart ett enhetligt ekonomiskt område, låt vara med en gemensam valuta, kan inte ersätta den politiska unionen.
Vi kan inte begränsa våra ambitioner på detta sätt, för det kommer att bli inledningen till en upplösning också av den ekonomiska unionen.
Den bästa lösningen vore naturligtvis, om vi i Nice kunde komma fram till former för hur man fattar enhetliga, gemensamma beslut med lämpliga majoriteter, som gäller både stater och folkmängd, beslutsformer som blir bindande för oss alla.
Sådana beslutsregler finns inte eller finns inte i tillräcklig utsträckning.
Även om man godtar det franska ordförandeskapets krav på kvalificerade majoriteter, är det stora områden för politiskt samarbete som alltjämt hamnar utanför.
Det är nödvändigt att tillämpa det närmare samarbetet som en lösning, men denna lösning är inte alls idealisk, utan en praktisk nödlösning.
Det är en vital nödvändighet.
Vi måste underlätta för alla medlemsstater, som har beredskap och förmåga att gå vidare, och hindra alla medlemsstater, som inte är beredda att gå vidare.
Å andra sidan finns det en risk för att det närmare samarbetet från ett annat håll kommer att upplösa Europas enhet och leda oss till en hel mosaik av olika samarbetsformer mellan regeringar.
Det är alltså nödvändigt att samarbetsformerna erbjuder alla de garantier som föredraganden föreslagit och är öppna för alla, med respekt för fördragens anda och i överensstämmelse med gemenskapens regelverk.
I dessa frågor är parlamentets kontroll nödvändig, men jag delar rådsordförandens uppfattning att kontrollen inte får innebära ett nytt veto.
Även om vi står fast vid att parlamentet skall utöva en förebyggande kontroll, anser vi att vår kontroll bör gälla lagligheten och aldrig olika politiska syften.
Härutöver bör medlemsstaterna ha rätt att fritt ta initiativ, och framför allt får deras initiativ inte underordnas initiativ från kommissionen, för det skulle innebära att medlemsstaternas initiativrätt försvann.
