# ID: svediakorp-gov405465
# author: Barnier (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,342
# sentences: 108
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Tillåt mig att, innan jag i min tur tar upp de två betänkandena av mycket hög kvalitet som lagts fram av Gil-Robles och Duhamel för utskottet för konstitutionella frågor, och som båda har en institutionell eller konstitutionell dimension, börja detta inlägg med ett svar till Segni som tog upp öars ställning.
Jag kom själv för 48 timmar sedan tillbaka från ett officiellt arbetsbesök vid ordförande Hatzidakis sida på en av Europas stora öar, Kreta, och jag kunde där, herr Segni, märka den oro som finns när det gäller det dubbla problemet med försenad utveckling och att vara avlägset belägen, och dessutom finns ett problem som jag personligen känner till lite bättre än de övriga på grund av mina tidigare ämbeten, och jag tänker på problemet med berg som ofta är förknippat med att vara avlägset belägen.
Jag skulle därför, herr Segni, vilja bekräfta för er att kommissionen själv konstaterat, såsom ni gör, vissa skillnader mellan de språkliga versionerna av artikel 158 i fördraget.
Det säger sig självt att dessa språkliga skillnader är skadliga för en tydlig tolkning av texten eftersom, beroende på den aktuella språkliga versionen, en del av öarna eller samtliga öar skulle kunna vara berörda.
Herr Segni!
Jag tror emellertid personligen att det inte finns någon tvetydighet i grunden.
I texten till förklaring nr 30 som bilagts Amsterdamfördraget preciseras att i gemenskapslagstiftningen måste hänsyn tas till strukturella nackdelar som har samband med deras ökaraktär och att specifika åtgärder till förmån för dessa regioner får vidtas när det är berättigat.
Det faktum att det handlar om öar är inte automatiskt ett kriterium för att de skulle vara berättigade till bidrag.
Det är för övrigt vad ni beklagar, det förstår jag.
De minst gynnade öarna omfattas självfallet av sammanhållningspolitiken.
Det gäller ett stort antal öar som jag besöker i enlighet med mål 1 eller i enlighet med sammanhållningskrediter, just på grund av deras socio-ekononomiska situation och i enlighet med kriterierna i den allmänna förordningen om strukturfonderna.
Herr Segni!
Jag har fattat beslutet att inleda en studie om den socio-ekonomiska situationen för öarna, för att upprätta en så exakt lägesrapport och diagnos som möjligt av dessa öregioner och jag skall själv lägga fram resultaten av dessa studier som, det hoppas jag, skulle kunna bli tillgängliga under det andra halvåret av år 2001.
Jag säger det i förbigående, dessa resultat kommer utöver den debatt som jag också planerar att inleda 2001 om sammanhållningsrapporten, en stor offentlig debatt som Europaparlamentet måste delta i och som kommer att göra det möjligt för mig att förbereda riktlinjerna för den framtida regionalpolitiken under perioden 2006-2013.
När det gäller den idé ni tog upp att introducera denna debatt i regeringskonferensen, förefaller det mig uppriktigt sagt, herr Segni, med tanke på omfattningen och svårigheten med de övriga frågorna som står på dagordningen för denna regeringskonferens, att det skulle vara mer lämpligt att, såsom gjorts tidigare för andra materiella felaktigheter i artiklarna i fördragen, komma fram till en rättelse av texten enligt förfarandet i Wienkonventionen om fördragsrätten, för att konkret och precist jämföra de olika språkliga versionerna av denna artikel.
Men jag har mycket väl förstått att utöver den språkliga aspekten dolde er fråga en annan oro.
I det sammanhanget nämnde jag min intention för er, i vilket fall som helst innan jag kan svara, och om regeringarna när det blir så dags instämmer, att objektivt se tydligare på det, på grundval av den studie jag skall inleda om situationen för alla öar i Europeiska gemenskapens olika medlemsländer.
Jag skulle nu i tur och ordning vilja ta upp de två betänkanden som lagts fram av José María Gil-Robles och Olivier Duhamel.
När det gäller betänkandet om det närmare samarbetet vill jag erinra om, och Gil-Robles vet det mycket väl eftersom han tvingats kämpa, att det inte var självklart.
Alldeles i början av förhandlingen fanns denna fråga inte på dagordningen.
Vi kämpade, ni och vi, och jag tackar det portugisiska och franska ordförandeskapet för att de förstått att vi till de tre berömda left overs från Amsterdam borde lägga frågan om det närmare samarbetet.
Jag noterar därför när det gäller formen och sakfrågan, och det är jag glad över, att Europeiska kommissionens och parlamentets ståndpunkter står nära varandra.
Efter denna regeringskonferens tror jag, ordförande Gil-Robles, att instrumentet med ett närmare samarbete får mer tydliga konturer och blir mer operativt, om jag får använda det ordet, jämfört med vad som för närvarande finns i Amsterdamfördraget.
För kommissionen är fem beståndsdelar grundläggande för det närmare samarbetet.
De måste, det sade ni själv, rymmas inom den institutionella ramen, med en lämplig roll för var och en av institutionerna: det är den första punkten.
De måste vara öppna för alla och, såsom jag sade nyss, måste de vara ett instrument för associering, integration och definitivt inte ett instrument för utslagning: det är den andra punkten.
Det krävs strikta villkor, men även genomförbara villkor: det är den tredje punkten.
Det behövs garantier för dem som inte deltar eller ännu inte deltar i det närmare samarbetet: det är den fjärde punkten.
Den femte punkten slutligen är att det närmare samarbetet inte får uppfattas, vilket ibland är fallet, som ett sätt att dölja ett dåligt avtal om den kvalificerade majoriteten.
I mina ögon har dessa två frågor, även om de ibland är förbundna med varandra, i grunden ingenting med varandra att göra.
Jag anser att det betänkande som i dag lagts fram för er, mina damer och herrar parlamentsledamöter, återger dessa fem beståndsdelar.
Det är viktigt att försäkra sig om att detta närmare samarbete stannar kvar inom unionens ram och respekterar institutionernas roll, bl.a. kommissionens och Europaparlamentets.
Herr Gil-Robles!
De flesta av delegationerna som deltar i förhandlingarna, som jag också deltar i, är överens om att i det framtida fördraget ge kommissionen och parlamentet en ökad roll när det gäller att genomföra det närmare samarbetet.
Det är nu lämpligt att samarbeta för att försäkra oss om att denna avsikt eller denna inriktning verkligen omsätts i praktiken.
Jag är därför beredd att stödja begäran i betänkandet från José Maria Gil-Robles som syftar till att förstärka parlamentets roll och jag instämmer i vilket fall som helst i idén om att i den första pelaren ersätta rådfrågningen av Europaparlamentet med ett samtyckesförfarande.
Däremot förblir den roll som för närvarande planeras av ordförandeskapet i de allra senaste förslagen om förfarandet för att inleda närmare samarbete inom ramen för kapitel 5 i Fördraget om Europeiska unionen, jag talar om GUSP, ur vår synvinkel otillräcklig i den nuvarande formen.
Det är anledningen till att jag i går, när vi återupptog diskussionen om olika punkter, lade fram ett antal ändringsförslag som på ett användbart sätt kommer att precisera eller stärka våra institutioners roll och den plats de har enligt pelarna, inom ramen för inrättandet av det närmare samarbetet.
Vi måste se till att den nödvändiga enhetligheten mellan åtgärderna inom de tre pelarna även närmar sig varandra och det är en uppgift som i första hand kommer att åläggas gemenskapens institutioner.
Herr talman, mina damer och herrar!
Det närmare samarbetet kan inte, bör aldrig tillåta jag vet inte vilken sönderdelning av gemenskapens regelverk.
Jag erinrar om att förfarandet kan vara enkelt, med kvalificerad majoritet och avskaffande av vetot, eftersom vi vill behålla strikta villkor.
Strikta villkor såsom de för övrigt planeras i Amsterdamfördraget och som vi enligt vår uppfattning måste bibehålla kan motivera eller möjliggöra enkla förfaranden.
Jag instämmer helt i parlamentets önskan om att de grundläggande principerna inte skall ändras, men ordförande Gil-Robles, jag har noterat en öppning från er sida för att mjuka upp vissa av villkoren, det är punkt 11 i er resolution, och jag vill i det hänseendet ge uttryck för en viss försiktighet.
Vi är avslutningsvis alla överens om att det närmare samarbetet inte skall bli - jag har sagt det och jag upprepar det - en karaktäristisk beståndsdel i unionen.
Det skall förbli ett system som medlemsstaterna endast kan använda när alla andra möjligheter till framsteg på vägen mot integrationen med alla är uteslutna eller omöjliga.
Man kan därför inte göra det närmare samarbetet till en universalmedicin för att dölja våra svagheter.
För att vara mer exakt anser jag att det närmare samarbetet inte kan utformas som en alternativ lösning till omröstning med kvalificerad majoritet som i kommissionens ögon förblir och kommer att förbli huvudfrågan i denna förhandling.
Det var vad jag ville säga apropå betänkandet från Gil-Robles.
Jag skulle vilja avsluta med att också nämna betänkandet som med stor lidelse lagts fram av Olivier Duhamel, och säga att betänkandet om det närmare samarbetet och det från Duhamel båda är i nivå med ryktet som utskottet för konstitutionella frågor har.
Jag vill därför hedra utskottets ledamöter och dess ordförande Napolitano.
När det så gäller det andra betänkandet är vi mycket positiva till det, herr Duhamel.
Det ger, anser vi, ett utmärkt utgångsläge för diskussionen om det konstitutionella arbetet som vi måste inleda så snart som möjligt efter Nice.
Denna kommentar hindrar emellertid inte, tillåt mig att säga det redan från början, att vår skyldighet här och nu för att lyckas med regeringskonferensen är att koncentrera all vår energi och alla våra ansträngningar, och det behöver vi för vi är långt ifrån resultatet, på dagordningen för regeringskonferensen såsom den ser ut, bl.a. utvidgad till det närmare samarbetet.
Herr Duhamel!
Ni kommer sannolikt att vara överens med mig om att om vi inte lyckas i Nice kommer det inte att finnas någon plats, åtminstone ingen trovärdighet, för en diskussion om framtiden för den europeiska integrationen, åtminstone inte inom den nuvarande ramen.
Vi måste därför lyckas i Nice, öppna dörren mot utvidgningen, öppna dörren mot nya och framtida reformer, men framför allt över huvud taget öppna dörren och det är målsättningen med denna förhandling.
Men vissa frågor ställs oundvikligen nu, såsom ni gör med stor kraft, och måste ställas i Nice, även om de inte är föremål för debatterna i regeringskonferensen.
Jag tror att vi i Nice skulle kunna avisera de kommande etapperna i diskussionen om flera frågor som är förbundna med varandra.
Till att börja med frågan om att omorganisera fördragen.
Jag tackar er för den positiva hänvisningen ni gjorde till det arbete vid institutet i Florens som vi hade beställt, på samma sätt som jag hänvisar till Moscovicis konstruktiva synsätt på det.
Jag vill emellertid erinra om att vi hade beställt en rapport enligt gällande rätt, och att det naturligtvis är det arbete som överlämnats till oss, men att man, så snart man i 93 artiklar samlar ihop det som för närvarande är utspritt mellan flera hundra artiklar och flera fördrag, gärna kan arbeta med det utan att ändra gällande rätt - Såsom jag anser att jag gjorde vid institutet i Florens - men faktum kvarstår att den juridiska tolkningen av denna nya text naturligtvis blir annorlunda.
Det är ett bra arbete som utgör en tillgänglig grund för den framtida omorganisationen av fördragen.
Det är den första punkten.
Den andra punkten, den juridiska utformningen av stadgan om de grundläggande rättigheterna, är en fråga, vilket ordförandeskapet också sade, som verkligen riskerar att inte kunna lösas i Nice.
Men vi anser, liksom många av er, att detta arbete inte kan stanna där och att vi, kanske i artikel 6, måste ge stadgan en juridisk kraft, jag kommer i vilket fall som helst att kämpa för det.
Den tredje punkten slutligen, är ett eventuellt klargörande av avgränsningen av behörigheterna inom unionen.
Jag vet att Olivier Duhamels betänkande huvudsakligen ligger inom ett större perspektiv: nämligen en konstitutionalisering som skulle gå betydligt längre än den nuvarande institutionella ramen och som skulle genomföras på längre sikt.
Men, herr parlamentsledamot, det förefaller mig nödvändigt att till att börja med klargöra den nuvarande juridiska och institutionella situationen, såsom ni också föreslår som första etapp i ert betänkande: " ett omarbetat fördrag ", säger ni, i punkt 9 i er resolution.
Liksom ni, herr Duhamel, tror jag att vi måste förse Europeiska unionen med en grundläggande och enklare text.
Det är en nödvändig och fullt möjlig uppgift.
Det handlar inte om att ändra den institutionella ramen som inrättats av fördragen, det är definitivt inte fråga om att öka unionens befogenheter, utan att göra den europeiska konstruktionen mer begriplig.
Det är faktiskt grundläggande för den europeiska demokratin, vårt första gemensamma existensberättigande som ni erinrade om, att medborgarna kan få tillgång till ett konstitutionellt fördrag, en text som, enligt Vaclav Havels önskan, alla barn i Europa kan lära sig i skolan utan större problem.
Det viktiga arbete som genomförts av Europeiska universitetsinstitutet i Florens på vår begäran, och som jag hänvisat till, visar att det är juridiskt möjligt att samla alla grundläggande beståndsdelar i en enda text som omfattar ett litet antal artiklar.
Mina damer och herrar parlamentsledamöter!
Utarbetandet av denna grundläggande text kan vara ett tillfälle att ge svar på andra frågor av konstitutionell art som kommer att ställas i Nice och som jag just tagit upp: stadgans juridiska art och klargörandet av befogenheter.
Ett omorganiserat fördrag som berikats med andra beståndsdelar av konstitutionell art, är det redan en konstitution eller skall vi spara detta uttryck, såsom ni själv rekommenderar, herr Duhamel, till en ny grundläggande text som skulle utarbetas enligt nya metoder?
Ordet " konstitution " skrämmer mig inte, jag tror till och med att jag använt det här inför er, mina damer och herrar parlamentsledamöter, alldeles i början, när jag ännu inte officiellt var medlem av Europeiska kommissionen.
Jag tog upp detta arbete med konstitutionalisering i samband med min utfrågning inför Europaparlamentet, den utfrågning som ägde rum innan jag installerades i kommissionen.
Jag vill försäkra er om att jag personligen är tillgänglig, och mycket intresserad, herr Duhamel, minst lika mycket som ni, av att delta i detta arbete.
Jag är också överens med er om att vi så långt som möjligt skall avlägsna oss, inom ramen för vårt arbete på denna punkt, från de referenser ni själv förkastade: de till vänster i form av Karl Marx, och de till höger, som ni sade, med Joseph de Maistre, även om jag, när det handlar om den sistnämnde, samtidigt som jag inte instämmer i mycket av det han skrivit, åtminstone vill erinra om att han var från Savoyen.
Jag skulle alltså vilja säga att jag liksom kommissionen står till förfogande för att arbeta i den riktning ni önskar, med respekt för etapperna i arbetet med konstitutionaliseringen.
En sak är emellertid klar och måste förbli det, mina damer och herrar: ingen av de frågor vi tar upp kan vara en förutsättning för utvidgningen av Europeiska unionen mot länderna i Central- och Östeuropa, baltstaterna och Medelhavsområdet, vilka nu är kandidatländer.
Kommissionen uppmuntrar inte någon ny regeringskonferens före den första utvidgningen.
Reformen av institutionerna som krävs för att möjliggöra utvidgningen måste ske nu och det skall inte finnas några left overs från Nice, åtminstone inte de left overs som finns kvar från Amsterdam.
Efteråt kommer det inte längre att finnas några krav från vår sida.
Slutsatserna från Europeiska rådet i Nice skulle i den riktning ni rekommenderar kunna avisera ett mandat och en tidsplan för arbetet om frågorna av konstitutionell art.
Jag anser återigen att alla diskussioner efter Nice skall vara öppna för alla, för medlemsstater och kandidatländer, i en lämplig form som vi måste fastställa och jag anser slutligen att kommissionen, som aktivt deltagit i arbetet med stadgan och som aktivt deltar, vilket är dess roll, i arbetet med de institutionella förhandlingarna, efter Nice också får tillföra sitt bidrag till den kollektiva diskussion som för övrigt har en uppenbar koppling till en annan diskussion som vi inlett om ledningen.
Min önskan, mina damer och herrar, är att kommissionen, tillsammans med övriga institutioner, stakar ut vägen.
Kommissionen är beredd att göra det genom en rapport som upprättas efter Nice om frågorna med att klargöra befogenheterna och förenkla fördragen, som skulle kunna vara tillgänglig innan perioden för ratificering av fördraget från Nice är slut.
När det gäller det fortsatta arbetet vill jag säga att det betänkande ni lagt fram, herr Duhamel, innehåller många mycket intressanta idéer.
Precis som ni blev kommissionen imponerad av kvaliteten och arbetsformen i konventet som utarbetat stadgan om de grundläggande rättigheterna och jag tror att denna metod bör följas upp och att vi skall ta lärdom av den.
Ni tar upp idén med en samtidig folkomröstning i samtliga medlemsstater.
Också det är, enligt min uppfattning, en idé som har ett stort symboliskt och demokratiskt värde och jag tror att vi måste fördjupa den.
Herr Duhamel!
Ni talade med stor lidelse.
Det behövs i den här frågan, med tanke på motståndet och tvivlen.
Det kommer att behövas mycket av det, liksom det behövs mycket nu för att lyckas med den institutionella reformen.
Det kommer att behövas mycket av den varan för er och oss för att komma ännu längre.
Jag vill tacka er för det gehör ni haft och den plats ni berett för denna konstitutionella debatt, och säga att det ger en extra dimension jämfört med alla komplexa frågor som vi arbetar med inom ramen för förhandlingen om den institutionella reformen, såsom den kvalificerade majoriteten och röstviktningen, vilka även fortsättningsvis är frågor som är svåra att förstå och som vi måste förklara för medborgarna.
Frågan om en eventuell konstitution, ett grundläggande fördrag, klargörandet av befogenheter och stadgan har alla en sak gemensamt: de har en politisk och demokratisk dimension, jag höll på att säga en medborgerlig dimension.
De kommer därför att göra det möjligt att ge förhandlingarna i Nice, även om det handlar om att fördjupa dem efter Nice, denna medborgerliga dimension som unionen behöver.
Jag anser sedan länge att det som den europeiska konstruktionen mest lider av är att den är en fråga bara för eliten, att den ibland bedrivs, visserligen med mod och envishet, men av eliten, i en viss form av hemlighetsmakeri gentemot medborgarna.
Det värsta för denna konstruktion, inför framtiden, är tystnaden, för det är tystnaden som underhåller rädslan.
Det är i denna tystnad som all demagogi och alla antieuropeiska kampanjer utvecklas.
Vi måste bryta tystnaden, vi måste inleda medborgardebatten, och det är genom initiativ som ert, herr Duhamel, genom initiativ som kan tala till medborgarnas hjärta och förnuft, som vi kan bidra till att minska det demokratiska underskottet.
Det var också anledningen till att jag ville tacka er, både när det gäller innehållet och formen, för det initiativ ni tagit.
