# ID: svediakorp-gov405464
# author: Moscovici (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,410
# sentences: 104
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman, herr kommissionär, herrar föredragande, mina damer och herrar parlamentsledamöter!
Ni har önskat att vi i dag på förmiddagen skulle ha en debatt om de frågor där er kammare ansett det nödvändigt att komplettera yttrandet om regeringskonferensen som kammaren lämnade i april i år.
Ursprungligen hade ni planerat för tre betänkanden: fördragens konstitutionalisering, det närmare samarbetet och taket för antalet ledamöter i Europaparlamentet.
Jag konstaterar i vilket fall som helst att i dag har man inte vänt sig till oss i den sista frågan och jag instämmer helt med kommissionär Barnier.
Ordförandeskapet noterar det, men man måste konstatera fakta.
Vi beklagar det faktiskt.
Vem kan bättre än er kammare ge ett upplyst yttrande om denna stora fråga inför utvidgningen.
Avslutningsvis en sista punkt av ett helt annat slag som Segni, med stöd av ordförande Napolitano, önskat ta upp och som jag noterat, nämligen frågan om öars ställning.
Jag återkommer nu till var och en av dessa punkter, men kortfattat för att också lämna plats för debatten.
Jag skall börja med, om ni tillåter - och jag ber Olivier Duhamel att inte hysa agg mot mig, jag glömmer honom inte - det närmare samarbetet som faktiskt står på dagordningen för regeringskonferensen, i motsats till frågan om konstitutionaliseringen, som kommer senare.
Jag skall gå in på det viktigaste och koncentrera mig på de framträdande punkterna i betänkandet från ordförande Gil-Robles, där jag bara vill säga att jag tycker det är utmärkt.
Jag tog redan upp denna punkt nyss när jag lade fram resultatet av det informella rådet i Biarritz.
Jag tror vi kan säga att slutsatserna från vår föredragande överensstämmer - det konstaterade han för övrigt själv - till stor del med den oro som uttrycktes av medlemsstaterna i Biarritz.
Herr ordförande!
Jag konstaterar till att börja med att ni instämmer i anledningarna som motiverar att man mjukar upp denna mekanism för att den verkligen skall kunna genomföras i ett utvidgat Europa.
Jag noterar att ni vill respektera den institutionella ramen för unionen och behovet av att utforma ett öppet system, samt er förhoppning att vetot skall försvinna i rådet, alla är principer som samlat stor enighet i Biarritz.
Jag förstår även er strävan att man inte skall röra det som ni kallar " den institutionella enigheten " i parlamentet eller kommissionen.
Vi är ännu en gång alla överens om att den institutionella ramen för unionen skall respekteras.
Det handlar inte om att gå utanför fördraget eller att ifrågasätta det som redan finns.
Men faktum kvarstår att vi står inför ett särskilt system av exceptionell karaktär och som definitivt är lite speciellt jämfört med den gemensamma rätten.
Det är förvisso inte fråga om - det betonar jag - att använda detta system för att kompensera det faktum att vi inte skulle ha lyckats införa kvalificerad majoritet inom vissa områden.
Det är just omröstning med kvalificerad majoritet som är den första målsättningen i regeringskonferensen.
Det handlar inte heller om att skapa ett Europa à la carte.
Emellertid, trots de tydliga garantier som bör omge det närmare samarbetet, är detta samarbete ändå av exceptionellt slag.
Det kommer att ge uttryck för det faktum att vid ett speciellt tillfälle har vi alla femton inte kunnat komma överens om att fördjupa samarbetet inom en särskild sektor.
Man kan därför knappast säga att allt fungerar exakt som om vi var femton, jag ber om ursäkt för att jag betonar en sådan självklarhet.
Samtidigt som vi respekterar den befintliga konstitutionella ramen förefaller det mig svårt - det säger jag - att planera för mer än ett förfarande med rådgivande yttrande från parlamentet vid starten.
När det gäller villkoren för hur ett närmare samarbete skall fungera, ger de ett annat problem, som är mer komplext.
Jag vet ju hur viktigt det är för Europaparlamentet med dess egna odelbarhet - och jag förstår det för övrigt mycket väl - men just av den anledningen: hur skulle man kunna motivera att parlamentet uttalar sig i sin fulla rätt som om vi befann oss i en traditionell situation av rådfrågning eller medbeslutande, medan sannolikt hälften - kanske till och med två tredjedelar av medlemsstaterna - inte skulle vara engagerade i ett sådant närmare samarbete?
Vilket berättigande skulle under sådana förhållanden den röst ha som uttrycks av en majoritet av parlamentsledamöterna, från stater som inte berörs av ett sådant närmare samarbete?
Skulle det inte vara detsamma som att på nytt, genom en kringgående rörelse, införa det veto som ni själv vill avskaffa.
Det finns här objektivt en verklig principfråga som gör att man - enligt min uppfattning - inte exakt kan överta samma regler som i unionen i varje närmare samarbete och framför allt inte inom det mycket specifika och känsliga område som gäller utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik.
Jag tror att vi måste vara medvetna om de speciella situationer som detta system måste motsvara.
Det får inte bli en norm och man måste göra det verkligt flexibelt, samtidigt som man följer vissa principer.
Jag kommer nu till fördragens konstitutionalisering.
Jag skulle kunna nöja mig med att säga tack till Olivier, och helt enkelt betona att det i hans text finns ett mycket lågt angrepp på ordförande Prodi - han talar med humor, naturligtvis - eller kommentera att han inte helt sagt hur han vill att vi skall uppnå konstitutionen.
Lyckligtvis är hans betänkande nu här och termen konstitution omfattar, eller täcker, flera krav.
För det första kravet på att förenkla och verkligen tydliggöra fördragen.
För det andra kravet på att inrätta en verklig referenstext som tydligt fastställer värderingar, principer, målsättningar för unionen, och slutligen kravet på att fördela befogenheter mellan de olika beslutsnivåerna i unionen.
Det är en fråga som er kammare ställde mycket tidigt - man måste erkänna att den har den förtjänsten - redan när den tillträdde faktiskt, i juli 1999.
Den utgör ett svar på verkliga krav, de som jag just räknat upp.
Men vi måste också, som ordförandeskap, ta hänsyn till att medlemsstaterna hittills angivit att de ännu inte var beredda att tala om konstitution, även om en illuster förteckning över politiska representanter tagit upp frågan.
I verkligheten förstår man tydligt varför medlemsstaterna ännu inte är där.
Om en konstitution åtminstone delvis kan ge svar på de frågor jag tagit upp, är det ett projekt som i verkligheten går mycket längre.
En konstitution är definitionsmässigt en grundläggande akt av en enorm politisk omfattning i termens bästa betydelse.
Man kan där inte bara se en övning med redaktionellt klargörande, eller fördelning av befogenheter.
Jag tycker att en konstitution går betydligt längre.
Och det är just när det gäller denna framtida etapp, när det gäller de exakta konturerna för denna europeiska framtid, som vi ännu inte är tydliga sinsemellan.
Jag tror att vi verkligen kan tala om en konstitution, och planera för villkoren för hur den skall skrivas, först när vi vet vad vi vill placera i den.
Som ni vet förutsätter det att vi gör vissa politiska val, som har en betydligt större omfattning än att lösa de tre kraven ovan.
Jag noterar för övrigt att bland de stats- och regeringschefer som uttalat sig, om denna term exempelvis, lägger inte alla exakt samma godkännande i den - långt därifrån.
Jag återkommer med några ord till de tre frågor som jag själv tog upp.
För det första förenklingen av fördragen.
Ja, det är en lovvärd målsättning, och briljanta jurister har försökt sig på det.
Europeiska universitetsinstitutet i Florens bl.a., på begäran av kommissionen - jag antar att Michel Barnier kommer att tala om det - har gjort det med ett resultat som jag vill bedöma som mycket lovvärt, trots den mycket torra sidan av frågan, men jag har inte känslan av att rapportens författare - vilka Olivier Duhamel för övrigt hänvisar till - kunnat undgå en form av motsättning mellan målsättningen med tydlighet och den med juridisk säkerhet.
Fördraget är inte omskrivet enligt gällande rätt.
Det förstår man.
Det är extremt svårt att skriva om fördrag som förhandlats ibland ned till minsta kommatecken, och nästa punkt i vår diskussion är ett talande exempel på det.
Vidare finns det också här, det är oundvikligt, men icke desto mindre diskutabelt, en godtycklig del, det förstår man, i de val som görs av institutet i Florens.
Jag tänker exempelvis på den rättvisa presentationen av den gemensamma politiken som rapportens författare valt, trots att deras respektive betydelse naturligtvis är mycket olika och att det resulterar i bestämmelser som också de är mycket olika.
Jag skall inte gå längre, eftersom vi inte är här - åtminstone inte jag - för att diskutera rapporten från institutet i Florens.
För övrigt noterade jag att er föredragande för sin del föreslog en annan formel som, om jag förstod rätt, skulle bestå i att dels urskilja de bestämmelser som skulle ingå i ett ramavtal och dels övriga bestämmelser, bl.a. den gemensamma politiken som skulle ingå i ett bilagt protokoll.
Det jag föreslår er är att oavsett vilken möjlighet som väljs, samtidigt som jag personligen är inte bara öppen, utan till och med positiv till idén med en konstitution, är att denna åtgärd ställer grundläggande frågor.
Det är vare sig en teknisk eller ofarlig övning och vi måste framför allt ställa de grundläggande frågorna.
Den andra punkten gäller fördelningen av befogenheter.
En mycket känd fråga, men mindre ofta diskuterad.
Hittills utan avgörande resultat, men det skall absolut inte hindra oss från att omarbeta den.
Det är en komplex övning.
Vi måste se till att inte förstöra det som sedan början utgör gemenskapen.
Denna blandning av delad befogenhet vilken varierar beroende på sektorer men som alltid är mycket subtil.
Detta skall inte leda till att balansen ändras eller att vi i subsidiaritetsprincipens namn går bakåt, såsom vissa tycks vilja.
Det var vad jag ville säga på det här stadiet.
Jag kan som företrädare för rådet inte gå längre, ty som ni vet har vi valt att fram till december koncentrera oss på de fyra stora frågorna på dagordningen.
Vi är medvetna om att andra frågor också finns.
Vissa ledamöter har tagit upp dem.
Kommissionen och parlamentet också.
Åtminstone några av dem kommer man sannolikt att snart börja diskutera.
Vi kommer att ha Nice, vi får också slutsatserna från Nice och därmed ett efter Nice.
Det blir inte nödvändigtvis i den form som er föredragande önskar, eftersom - jag sade det tidigare - alla medlemsstater inte nödvändigtvis kommer att vara färdiga för det, men här finns ett extremt användbart bidrag.
Jag tror att vi kommer att se klarare på saken i Nice och jag tror att det är utifrån resultaten från regeringskonferensen - för man får inte underskatta den effekt som resultaten av regeringskonferensen får på vår förmåga att gå längre - som vi kommer att kunna granska möjligheten att börja med nya områden och i förekommande fall fastställa villkoren och tidsplanen.
Några sista korta ord om metoden för utarbetande, i sinom tid, av en sådan text.
Er föredragande föreslår att man övertar formuleringen från konventet.
Och varför inte?
Denna formulering har visat sig bra när det gäller stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Flera av er, men även medlemsstaternas representanter, har redan sagt att den traditionella formuleringen från regeringskonferensen sannolikt inte var den bästa.
Jag betonade själv att den formulering som valdes för stadgan var en väg att utforska.
Behövs det ett konvent?
Behövs det en annan formulering?
Allt detta återstår att fastställa, för övrigt inklusive processen för att till slut godkänna den framtida europeiska institution som, det är jag övertygad om, kommer att se dagens ljus.
Några ord mycket snabbt nu om frågan om öarna.
Som alltid tar utskottet för konstitutionella frågor, med sin ordförande, och er själv herr Segni, upp frågor som är både relevanta men också mycket komplexa.
Jag skall försöka svara så precist som möjligt på en fråga, men uppriktigt sagt känner jag just nu inte till svaret.
Jag förstår att våra italienska vänner - många av dem - mellan de olika språkversionerna av artikel 158.2 i fördraget noterar vissa nyanser eller till och med skillnader, som kan ge upphov till olika tolkningar.
Denna fråga togs upp redan 1997 tror jag efter antagandet av det nya fördraget, men innan det undertecknades.
Enligt den information som - jag kommer att bli teknisk, ursäkta mig - lämnats till ordförandeskapet, förefaller det som om en klar majoritet av de språkliga versionerna, i motsats till den italienska versionen, när det gäller tillämpningen av sammanhållningspolitiken, endast hänvisar till de minst gynnade öarna och inte till öarna i allmänhet.
Men det är tydligt - ni sade det mycket bra - att frågan inte enbart faller under en strikt språklig eller semantisk debatt.
Den gäller en mycket viktig och känslig fråga, den om behandlingen av öarna inom Europeiska unionen och den politik som kan inrättas på dess territorier.
Herr parlamentsledamot!
Jag kan inte - det har jag sagt - i brist på tillräcklig information lösa denna debatt definitivt i dag, men ordförandeskapet är självfallet berett att bidra till att klargöra det, exempelvis genom att inom rådet eller till och med regeringskonferensen vända sig till rådets rättstjänst.
Jag tror att vi på så sätt kan förfoga över mer relevanta beståndsdelar för att belysa denna fråga, och då också ge ett fullständigt svar.
Det var den information jag ville ge.
Jag skall sluta här för att lämna plats för debatten.
(Applåder)
