# ID: svediakorp-gov405461
# author: Duhamel (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,023
# sentences: 56
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman!
Tack till Jacques till att börja med, Jacques Delors, tack till Altiero Spinelli och Fernand Herman, tack till alla, från Vaclav Havel till Carlo Ciampi, från Joschka Fischer till Jacques Chirac, från Michel Barnier till Pierre Moscovici, från Chris Patten till Costa Simitis, via Florens, och det stora antalet ledamöter i Europaparlamentet som redan 1999 övertog den stora rörelsen för en europeisk konstitution.
Tack från Jo och Giorgio till Iñigo, från Dany till Frassoni, från Richard till Elmar, från Bayrou till Andrew.
Tack vare er alla växer en ny idé fram på den europeiska kontinenten: den om en europeisk konstitution.
En ny idé för Europa, en gammal idé vid själva källan av det moderna, idén om en konstitution ansluter oss till de djupaste debatterna om demokratin.
På vår högra sida, Joseph de Maistre, den kontrarevolutionära tänkaren, som kritiserade och raljerade över själva idén med en konstitution, eftersom konstitutionen, oh fasa!, bestod av människor och illusionen för människan. "
Men människan finns inte ", sade han, och preciserade att han hade träffat spanjorer, fransmän, kanske till och med perser, men " människan har jag aldrig träffat.
Om hon finns är det i så fall mig ovetande ".
På vår vänstra sida, Karl Marx, revolutionären som kritiserade och raljerade över själva idén med mänskliga rättigheter, eftersom den abstrakta människan inte finns, enligt honom, och mänskligheten inte skulle kunna skapa någonting.
I början av det tjugoförsta århundradet uttalades fortfarande dessa två typer av kritik och ibland var de överens.
Det var också brott och barbarier som begicks av människor i förnekandet av människan.
Men det som det tjugonde århundradet lär oss är att om man bara träffar fransmän, tyskar, danskar, irländare, judar, araber, hutuer, tutsier, serber, bosnier eller perser överallt, glömmer man till slut bort deras gemensamma mänsklighet.
I brist på detta grundläggande riktmärke förstår man i bästa fall inte längre varandra, och i värsta fall dödar man varandra.
Engelsmän och irländare, serber och kroater, israeler och palestinier, medborgare här eller där, kan bara existera om människan existerar.
Om man fråntar dem deras mänsklighet och bara låter dem behålla sin nationalitet är de förlorade, eftersom de förlorat sin person.
De accepterar inte den andra med risk för att se samma sak.
De ser bara fienden.
De strider mot varandra.
Europeiska gemenskapen föddes ur denna vägran att acceptera förstörelsen, det vet ni.
Femtiofem år utan krig!
I Strasbourg känner man väl till betydelsen av detta rekord.
När vi uppnått detta i den västra delen av Europa, vill vi utvidga det till hela kontinenten.
Utvidgningen kommer att garantera det.
När freden väl garanterats började Östeuropa att sköta sina åtaganden genom att sträva efter välstånd.
Låt oss inte alltför mycket kritisera det köpslående Europa, och det är en socialist som säger det: Europa har gett oss mer rikedom för alla.
Men Europeiska unionen kan inte sammanfattas som en stor marknad, den har andra mål, som proklameras i fördragen: den europeiska integrationen, frihet, mänskliga rättigheter, rättsstaten, grundläggande sociala rättigheter.
Freden, välståndet, demokratin, rättvisan, var och en på sitt sätt, så gott som samtliga ledamöter och grupper vill ha detta genom Europa och för Europa.
Demokratin mår bättre i Europa.
För trettio år sedan levde stora länder i söder i diktatur och i öst överlevde man under det sovjetiska oket.
I dag har vi just upplevt en av de sista demokratiska revolutionerna i Europa: oktoberrevolutionen i Serbien.
Och man vet att efter i morgon kommer det demokratiska Serbien att komma med oss.
Vilket vackert bevis på det europeiska idealet, denna koppling mellan erövring och demokrati och inträde i den stora gemenskapsfamiljen!
Demokratin mår bättre i Europa, men den europeiska demokratin är sjuk.
Varannan europeisk medborgare röstade inte i valet i juni 1999.
Och det kommer vi inte att glömma.
Hälften av mina studenter vet inte vem Romano Prodi är, medan nästan alla kände till Michael Schumacher eller Monica Lewinsky.
Det säger något om stadiet av förfall för politiken i allmänhet och avståndet mellan de europeiska institutionerna och medborgarna.
Vissa finner sig eller gläds åt det.
Inte vi.
Det är anledningen till att vi vill ha en starkare europeisk demokrati, en europeisk konstitution.
Vad har vi i dag?
Allt eller nästan allt, men egentligen ingenting.
Sju fördrag, hundratals artiklar, ett tilltrasslat sammelsurium av normer, önskemål, regler, förfaranden, både grundläggande och sekundära.
Den europeiska konstitutionen finns, men ingen har mött den.
Den är omöjlig att finna, osynlig, oläslig, obegriplig.
Vi vill ha en verklig konstitution.
Låt oss åtminstone komma överens om detta mål, och eftersom vi gör det, låt oss säga hur vi skall uppnå det.
Parlamentet föreslår en väg, i två etapper, två stopp: en omorganisation av fördragen, den snabba etappen, och antagandet av en konstitution, den successiva etappen.
I betänkandet föreslås dessa två etapper.
Måtte de inledas redan i Nice, eftersom det är möjligt.
Måtte vi innan de avslutas få en europeisk folkomröstning, eftersom det är en dröm vi behöver.
Ta åtminstone inte död på den i dag.
Om vi vill så kan vi, vi medborgare, parlamentariker, regeringar i Europeiska unionen.
I dag, den 24 oktober i Strasbourg, säger Europaparlamentet en enkel sak och säger det högt: den europeiska konstitutionen, ja, det kan ni, ja vi vill ha den.
(Applåder)
