# ID: svediakorp-gov405439
# author: Berès (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 729
# sentences: 37
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionär!
Jag har tre kommentarer.
För det första: man har ibland fått intrycket att det i Biarritz fanns en besatthet i debatten mellan små och stora stater.
På sätt och vis förefaller allt detta normalt.
Vi håller äntligen på med att på nytt ställa frågan om de stora institutionella balanserna och hur de fungerar i ett utvidgat Europa.
De institutioner som vi i dag bygger på inrättades för tre stora länder och tre små.
Sedan dess har balansen inte setts över.
Men det magiska med Europeiska unionen är just förmågan att främja allianser mellan små och stora länder i ett ömsesidigt intresse.
Men om man vill att detta ömsesidiga intresse skall fungera måste alla finna sin plats i det.
Alla vet emellertid att om en stor stat inte känner sig företrädd, inte känner att den kan låta sin röst göra sig hörd rättvist i de europeiska institutionerna, kommer den att vända sig någon annanstans, och det ligger inte vare sig i de stora eller små staternas intresse.
Det är anledningen till att man talar så mycket om små och stora stater.
Utöver detta förefaller det mig som om Biarritz, när det gäller denna grundläggande fråga för Europeiska unionens framtid och dess sätt att fatta beslut, tagit poäng och vi kan bara glädjas åt det.
Den andra frågan jag skulle vilja ta upp är sättet att fatta beslut.
Om Europeiska unionen inte kan fatta beslut kan den egentligen heller inte styra.
Endast marknaderna kommer att göra det.
Men om vi vill kunna styra och besluta, måste besluten fattas med kvalificerad majoritet, inbegripet när det gäller icke-diskriminering.
Ingen här i parlamentet skulle förstå om det inte blir någon överenskommelse om detta i Nice.
Vid ett tillfälle när unionen skaffar sig en stadga om de grundläggande rättigheterna, skulle, uppriktigt sagt, stats- och regeringscheferna då motsätta sig att man fattar beslut med kvalificerad majoritet på detta område?
Jag tror att vi då skulle närma oss gränsen för det löjliga.
Jag hoppas att framsteg på denna punkt kommer att kunna göras före Nice.
Men parallellt med debatten om den kvalificerade majoriteten har vi den om det närmare samarbetet.
Ur denna synvinkel tror jag inte att det räcker med att säga att gemenskapsmetoden måste bevaras.
Vi måste säga hur, och vi vet mycket väl att frågor fortfarande återstår att lösa.
Vi måste fortfarande diskutera, uttala våra tankar ur den synvinkeln.
Ja till parlamentarisk kontroll av det närmare samarbetet.
Men hur, utan att skapa villkor med alltför mycket blockeringar för att inrätta detta samarbete?
Det här är frågor som vi fortfarande måste finna ett svar på.
Avslutningsvis, herr rådsordförande, tror jag att jag som parlamentsledamot aldrig har gett upp så länge det finns hopp, och jag vill säga er att vi hörde er när det gäller tiden för integration av stadgan.
Ändå måste i Nicefördraget göra en hänvisning till artikel 6, av åtminstone tre skäl.
Méndez de Vigo har redan hänvisat till innehållet i artikel 6 och den skillnad det skulle innebära att ha en enda hänvisning till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
Men kommissionen sade just i sitt meddelande av den 11 oktober i vilken utsträckning den domare som man vänder sig till när det gäller denna stadga skulle tvingas erkänna innehållet, och inte skulle kunna agera som om detta dokument inte fanns.
Om stats- och regeringscheferna inte säger någonting i Nice lämnar de därför dörren öppen för att andra tillkallar en regering av domare.
När så slutligen rådets ordförande förklarar: " det svenska ordförandeskapet kommer sedan att granska vad de femton medlemsstaterna vill när det gäller den juridiska formen ", förefaller det mig inte särskilt förnuftigt.
Tror man att man direkt efter Nice på nytt öppnar diskussionen om skrivningen av fördraget, och att man inleder ett nytt ratificeringsförfarande av de femton nationella parlamenten?
Jag tror inte att det är realistiskt.
Men vi måste snarast förse unionen med denna stadga.
Jag hoppas att vi fortfarande kan övertyga, göra framsteg, för att segra på denna punkt i Nice.
