# ID: svediakorp-gov405437
# author: Moscovici (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-24
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,826
# sentences: 67
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Fru talman, Jag vill delta i debatten för ta upp några av inläggen, snarare än att besvara dem.
Jag har praktiskt taget inget att tillägga till det som kommissionär Barnier sade, utom möjligen att nämna en lätt meteorologisk meningsskiljaktighet.
Det var snarare dåligt väder faktiskt i Biarritz, ur klimatsynpunkt den här helgen.
Jag är van vid den baskiska kusten och uppriktigt sagt blev jag besviken för er andras skull.
Man kunde ha hoppats på lite vackrare väder, men jag tror att det var lite bättre än vad kommissionären sade inom europeiska rådet, som jag deltog ifrån början till slut.
Jag skulle i det hänseendet bl.a. vilja besvara det som Poettering sade om klyftan mellan stora och små länder.
Det stämmer att vi funnit en situation där stora skillnader visade sig i ministerförhandlingarna.
Ordförandeskapets strävan var tvärtom att bidra till att se till att denna debatt kunde äga rum på ett öppet sätt, på ett sätt så att man kan komma ur den sedan, utan att finna exakt samma klyfta, och det som rapporterats till mig om den mest grundläggande diskussionen, den som ägde rum vid middagen med stats- och regeringscheferna, är just att den gjort det möjligt att lägga saker och ting på bordet för att sedan försöka komma förbi dem.
Ni kan i vilket fall som helst vara övertygad, herr ordförande, om att ordförandeskapets önskan verkligen är att söka en kompromiss som alla tilltalas av.
Det är i den andan som Frankrikes president, Europeiska rådets ordförande och den franske premiärministern bett mig göra en rundresa före den som Frankrikes president gör i de tio länder som för närvarande bara vill ha en kommissionär.
Jag började redan i går kväll med att träffa den belgiske premiärministern och jag tror för övrigt att även han känner denna Biarritzanda.
Strävan efter att överbrygga klyftan mellan små och stora länder ingår i Biarritzandan.
I det hänseendet delar jag inte uppfattningen hos ordföranden i PPE-gruppen i frågan om: " en kommissionär / en medlemsstat ".
Jag hörde den kritik ni framförde till den tyska kanslern.
Jag är inte här, lika lite som ni, för att lägga mig i Tysklands inre angelägenheter, men jag tror att denna ståndpunkt är djupt enhetlig och för övrigt går i den riktning som kommissionen önskar, om jag inte misstar mig.
En stark och effektiv kommission, det är en kommission som har desto mer legitimitet som den företräder ett allmänt gemenskapsintresse, och inte visar sig genom att införa mellanstatlighet i den egna funktionen.
När vi föreslår en rättvis rotation är det just för att visa att det inte handlar om att ställa små och stora stater mot varandra, utan att i en kommission med ett tak kommer de som man felaktigt kallar " de stora " och de som man, också det felaktigt, kallar " de små ", att företrädas fullständigt rättvist.
Det är den franska delegationens ståndpunkt, det är tydligt, och denna lösning definitivt är att föredra.
Det jag noterade redan i går i Bryssel är att en idé börjat ta form, nämligen att ha en kommissionär per medlemsstat, sannolikt i Nice, men kanske att sedan ha olika tak.
Jag tror därför att vi skall ta bort denna tvetydighet och att vi måste göra det genom att faktiskt garantera att kommissionen förblir ett starkt organ.
Om kommissionen, såsom Michel Barnier så bra säger, är överfull redan om den enbart företräder medlemsstaterna, kommer den att förlora sin trovärdighet och sitt berättigande.
Jag instämmer med kommissionären.
Det handlar verkligen om att förstärka gemenskapsramen.
För detta - jag återkommer till det - handlar det, i samma anda som i mitt svar till Prodi, vid vårt senaste möte, om att höja alla institutioner, kommissionen naturligtvis, Europaparlamentet, självklart, och även rådet.
Det är den balansen vi måste lyckas uppnå.
Jag skulle också vilja lugna ordförande Poettering när det gäller den franske premiärministerns verksamhet.
Redan dagen efter Biarritz, och ett antal av er som är här kan intyga det, kom premiärministern själv - vilket inte alltid sker - till utskottet för konstitutionella frågor, AFCO, där han talade länge, eftersom detta utskott är det parlamentsorgan som omfattar nationella parlament, europaparlamentariker och parlamentariker från kandidatländerna.
Det franska parlamentet hade för övrigt arrangerat en timme med aktuella frågor, som visades i TV på bra sändningstid, och som särskilt ägnades åt de europeiska frågorna och alltså resultatet från Europeiska rådet i Biarritz, och under vilket premiärministern fick tillfälle att göra ett långt inlägg.
Ni känner till logiken i media, när man talar på måndagen, när man talar på tisdagen, utfrågas man inte självklart på torsdagen och ni kan därför vara säkra på den franske premiärministerns övertygelse i detta ordförandeskapets ärende.
Jag återkommer med bara några ord till frågorna om yttre handelspolitik, eftersom det är ett mycket allvarligt ämne.
Vi känner till Frankrikes ståndpunkter, men även ett antal av de övriga medlemsstaterna anser att så snart man befinner sig inom tjänsteområdet, bl.a. på det kulturella området och ännu mer på det audiovisuella, finns det frågor om identitet, och jag talar inte om undantag utom om identitet, som kräver en viss försiktighet.
Barón Crespo ställde flera frågor som till att börja med gäller kopplingen mellan omröstningen med kvalificerad majoritet och medbeslutandet.
Jag vill säga till Europaparlamentet, eftersom jag vet att det är en fråga som kammaren med berättigande fäster stor betydelse vid, att jag gick till det viktigaste, med tanke på den begränsade talartid jag hade, men att det inte finns något problem i denna fråga.
Jag lät mer eller mindre förstå det vid vår debatt före Biarritz, ordförandeskapet anser att utvidgningen av den kvalificerade majoriteten kommer att åtföljas av medbeslutande.
Det ingår inte i dag och jag tror att man kan glädjas i alla bänkar här åt de svåra punkterna i regeringskonferensen.
Jag skulle också vilja återkomma till antalet ledamöter i Europaparlamentet.
Frågan löstes delvis i Amsterdam, med artikel 189 i fördraget, som begränsar antalet ledamöter i Europaparlamentet till 700.
Vi har börjat diskutera frågan, och det visar sig att alla medlemmar vill behålla detta tak efter utvidgningen.
Det finns en fråga som är känslig att lösa, det är den om metoden för att fördela detta tak.
Jag konstaterar att ett antal delegationer, den tyska, brittiska, franska, italienska, men även den nederländska, önskar sig en proportionell minskning, medan andra vill ha en linjär.
Vi får se, det är en känslig fråga.
Jag bara beklagar att Europaparlamentet avstått från att göra det betänkande som det aviserat och som skulle ha varit föremål för en muntlig fråga i dag.
Jag tror faktiskt att det skulle ha hjälpt medlemsstaterna, och särskilt rådet, att bilda sig en uppfattning, för vem kan bättre än ledamöterna i Europaparlamentet, ha en tydlig uppfattning om denna fråga?
Det kanske inte är för sent att göra det.
Jag avslutar med de frågor som ställts av praktiskt taget alla talare om stadgans tvingande karaktär och jag skulle verkligen vilja göra mig ordentligt förstådd i den frågan.
För det första är vi alla, ledamöterna i rådet, nöjda med stadgan, både när det gäller metoden och innehållet.
Jag skall mycket kort upprepa att metoden med konventet är nyskapande, den gör det möjligt att förena flera berättiganden, från de nationella parlamenten, från Europaparlamentet, från kommissionen, från regeringarna, och det handlar kanske om något som vi bör låta oss inspireras av i framtiden när det gäller andra frågor.
När det för övrigt gäller innehållet i denna stadga kan man faktiskt göra flera bedömningar av detta: glaset är halvfullt eller halvtomt, det är en kompromiss.
Jag tror att den här kompromissen snarare är dynamisk, framstegsvänlig och progressiv.
Den här texten kommer att vara epokgörande eftersom den är tydlig och begriplig.
Det är den första texten från Europeiska unionen som medborgarna kan konsultera utan att känna sig fullständigt främmande inför dess innehåll.
Det är ändå något värdefullt som betonats av alla ledamöter i Europeiska rådet.
Frågan om dess juridiska innehåll kvarstår naturligtvis.
Jag skall inte dölja för er att vi befinner oss i en process som vi känner till, det är en process med proklamerande av var och en av de tre institutionerna.
Men inom Europeiska rådet måste man konstatera att det finns ett antal delegationer, jag skulle till och med vilja säga ett stort antal delegationer, som vänder sig mot att stadgan skall vara tvingande, och alltså införlivas i fördragen, efter Nice.
Hur kan man under sådana förhållanden tänka sig att det då finns en utveckling?
Vi skall eftersträva den, det är vår uppgift som ordförandeskap, men jag vill inte få parlamentet att tro att en utveckling inte kan och kommer att ske.
Jag tror inte att det blir fallet.
Det förefaller mig som om vi här måste gå fram successivt: se till att stadgan tillkännages i Nice av de tre institutionerna och sedan granska dess juridiska utveckling, för jag tror som många här att det faktiskt kommer att bli inledningen till ett framtida konstitutionellt fördrag, men låt oss då föra in den i de konstituerande åtgärderna.
Nu återstår ett förfarande, en process, nämligen hänvisningen till artikel 6.
Jag har redan haft tillfälle att säga här att jag är positiv till det.
Frågan togs upp mycket lite vid Europeiska rådet.
Jag tyckte mig förstå att en delegation - jag låter er gissa vilken - var tveksam till det, eftersom den vänder sig mot varje form av underordnande eller tvång i stadgan.
Jag svarar slutligen Ainardi, att jag tror att det är mycket svårt, eller till och med ganska farligt att på nytt öppna paketet med stadgan, att på nytt tala om dess innehåll, eftersom jag inte vet vad som skulle komma ut av en sådan ny granskning.
Jag tror verkligen att det snarare skulle vara ett steg bakåt än ett kliv framåt.
Så snart vi har denna text låt oss då ta den för vad den är, ett dagsläge, ett första steg som vi sedan måste bekräfta, utvidga med andra, vare sig det gäller innehållet eller dess rättsliga status.
