# ID: svediakorp-gov405097
# author: Montfort (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 790
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru minister, fru kommissionär, herr talman, kära kolleger!
Vi är alla eniga här om att bekräfta att lika möjligheter för män och kvinnor är ett mål som skall eftersträvas i all politik som vi utarbetar.
Men utöver målet är det nödvändigt att fastslå metoden.
Vi måste se till att det som beslutas i Strasbourg är ett verkligt framsteg.
Genom att få lika möjligheter har de franska kvinnorna, tack vare Europeiska unionen, fått rätt att arbeta nattetid.
Jag är inte säker på att de bör vara unionen tacksamma för det.
Den europeiska likriktningsmetoden är inte den rätta.
I första hand för att kvinnan liksom medborgaren i gemen, även om hon har samma uppfattning om rättvisa eller orättvisa, inte har samma uppfattning om sin roll i de olika kulturerna i Europeiska unionen.
Genom naturens val är kvinnan den som bär mänsklighetens framtid inom sig.
Varje samhälles främsta skyldighet är således att främja utveckling av liv och därigenom göra allt för att kvinnorna skall kunna förena sin legitima rätt till personlig och yrkesmässig utveckling och ett potentiellt moderskap.
På det området finns ingen jämställdhet.
Det är bara kvinnorna som kan vänta barn.
Det kan således inte bara vara fråga om rättvisa eftersom kvinnornas och männens roll i det avseendet är påtagligt olika.
I stället för att bredda abortmöjligheterna bör den franska regeringen snarare utarbeta en politik för att avlägsna de materiella och sociala skäl som kan driva en kvinna till denna livsförnekande åtgärd.
Varje abort dömer vårt samhälle, men aldrig en kvinna eller en enskild individ.
Sedan jag blev ledamot av parlamentet har jag emellertid intryck av att en del av kammaren vill glömma denna dimension i kvinnornas liv.
Ännu allvarligare är att jag också har känslan av att Europeiska unionens institutioner i högsta grad har svårt att skapa sig en övergripande syn på samhället i våra länder.
Under debatternas och bestämmelsernas gång framträder en inrutad syn på vårt samhälle.
I stället för att vända sig till alla, delar vi upp i fack, efter minoritet och efter folkgrupp.
I egenskap av fransk medborgare är denna syn på världen speciellt främmande för mig.
Jag är en medborgare som vare sig mer eller mindre bör åtnjuta samma rättigheter och samma framtidsutsikter som varje medborgare av det andra könet.
Jag ler ibland också i parlamentet.
I synnerhet ler jag när jag hör att den kategori som är mest fientligt inställd till införandet av den gemensamma valutan är kvinnor, särskilt kvinnor i Danmark.
Samtidigt som vi beslutar om en målinriktad politik för funktionshindrade och blinda, och det är fullständigt normalt, lägger vi därtill kvinnorna.
Det är ändå tråkigt med dessa kvinnor som långt därinne i sitt kök eller sina hushållsräkenskaper säger nej till eurons lysande framtid.
Vi måste således lära upp dem.
Bilden av den europeiska kvinnan, den kvinna som vi upptäcker under sidornas gång i vårt betänkande och i våra direktiv passar dåligt in på de danska kvinnor som i majoritet säger nej till euron.
Under nya sidors gång beskriver man henne då som illa upplyst, isolerad och utanför världshändelserna.
De danska kvinnorna kommer att uppskatta det.
Jag passar här på att hylla de danska ledamöterna, Ulla Sandbaek och Pia Kjaersgaard, som trots att de kommer från olika politiska horisonter, personifierar desto mer tillsammans det mod som så många män saknar.
Jag är nu övertygad om att genom den sektorsindelade politiken, jag vill rentav säga parlamentets minoritetsinriktade politik, är det en metod som framträder.
Nationalkänslan måste krossas och de europeiska samhällena måste reduceras till en samling enskilda individer i små etniska, könsindelade, sociala eller andra minoriteter och detta skall på avstånd styras av en europeisk stat som är lika avlägsen som pedantisk.
Utifrån den ståndpunkten är det inte förvånande att Dybkjær i sitt betänkande hänvisar till plattformen från Peking som utnyttjar kvinnornas rättigheter som vapen för att försvara en viss uppfattning om kvinnan och hennes rättigheter och tvingar den på hela världen.
Den polska delegationen vid New York-konferensen fick redan bedöma de arroganta ståndpunkter som intogs av en del av den europeiska delegationen som inte kunde godta andra mer återhållsamma ståndpunkter än sin egen.
Andra ledamöter av parlamentet var tvungna att ta till pennan för att tillrättalägga.
Polen tackade dem för det för övrigt.
Trots dessa anmärkningar kommer vi att rösta för betänkandet, eftersom vi naturligtvis är positiva till lika möjligheter, men lika möjligheter är framför allt respekt för var och en.
(Applåder)
