# ID: svediakorp-gov405093
# author: Swiebel (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 493
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr minister, fru kommissionär, ärade kolleger!
Den europeiska jämlikhetspolitiken inleddes inte för tre år sedan, vilket man skulle kunna tro när man läser de årsrapporter som vi behandlar här, utan den går längre tillbaka i tiden, minst ett kvarts sekel, för tjugofem år sedan.
Då inleddes den med mycket stor juridisk påhittighet och med mod och med stor politisk övertygelse.
Om vi nu tar en titt på jämlikhetspolitiken så tycker jag det verkar, nu när vi sitter här allihop och det är huvudsakligen kvinnor som sitter här och som deltar i diskussionen, som om vi alla naturligtvis gör vårt allra bästa, men att vi också är medvetna om att den europeiska jämlikhetspolitiken riskerar att förlora sin slagkraft.
Den har blivit något som man inte kan vara för men inte heller kan vara emot.
Den har hamnat i ett begreppsmässigt och politiskt vakuum kan man säga.
De rapporter som vi behandlar här är också en illustration av det.
Det förekommer väldigt mycket aktivitet, ganska mycket pengar anslås, det anordnas fantastiska konferenser, alla gör fina och praktfulla saker men vi vet inte vart det leder.
Är den här politiken framgångsrik?
Hjälper det att bringa målsättningarna närmare?
Det kan vi inte kontrollera eftersom, vilket även föredraganden berättat, de politiska målen inte är tydligt definierade, de kan inte mätas.
Vad vi alltså måste göra är att formulera vår målsättning litet tydligare så att vi kan få reda på om vi gör några framsteg eller inte eller om de instrument vi använder ger några framgångar eller inte.
Vi måste också definiera problemet litet tydligare: vilket problem är det som regimen siktar på att lösa?
För tjugofem år sedan kunde vi prata om samhällets åsidosättande av kvinnorna som grupp och om diskriminering och ojämlik behandling.
Stämmer den måldefinitionen, den problemdefinitionen fortfarande?
Är den fortfarande lämplig?
För vilka grupper i samhället stämmer den definitionen?
Är det inte så att samhällets åsidosättande delvis har upphämtats för vissa grupper och att det går riktigt bra framåt för andra grupper, att det finns en sorts skenjämlikhet?
Kort sagt så skulle jag gärna vilja att vi på nytt ställde oss frågan: vilket är kvinnoproblemet?
Vilket problem är det meningen att politiken skall lösa?
Kan vi bädda in det i ett modernare synsätt och kan vi bekämpa det med en teori och med politiska instrument som på nytt ger oss schwung och iver så att vi inte fortsätter på den väg vi slagit in på?
Jag kanske är litet kritisk, herr talman, men kanske är det bra att en gång skaka om det korthus som jämlikhetspolitiken i Europa ändå verkar vara, i vilket vi alla är så väldigt trevliga mot varandra och säger att det är så fantastiskt.
