# ID: svediakorp-gov405086
# author: Ciampi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,678
# sentences: 121
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Fru talman, ärade ledamöter!
Jag känner vilken betydelse och ansvar det medför när jag vänder mig till detta parlament som är det enda europeiska organ som utses direkt och demokratiskt.
Jag betygar min vördnad för dess talmans europeiska anda och hennes fasta vilja att driva det europeiska politiska projektet framåt.
Att i dag verka för Europa innebär att inte skjuta upp den centrala frågan om unionens regering och att gå vidare med institutionella reformer och utvidgningen.
Det innebär att inse att lanseringen av euron utgjorde en vändpunkt i integrationsprocessen.
Återigen skall vi besluta om vår kontinents öden, liksom de stora statsmännen gjorde på 1950-talet.
Ett halvt sekel av fred och flitig samlevnad mellan folk som vid upprepade tillfällen plågats av krig vittnar om meningen och nyttan med ett enat Europa.
Men vi skall vara medvetna om att processen inte är fullbordad och att detta hotar dess livskraft.
Italien är ett av de länder som grundade unionen och vi avser att fortsätta att vara en aktiv beståndsdel i den.
Denna vilja stöder sig på en äkta känsla hos folket som redan flera gånger har kommit till uttryck i det italienska parlamentet, genom brett samförstånd i omröstningar om frågor som är grundläggande för Europapolitiken och säkerhetspolitiken.
Våra framgångar leder till att vi får nya uppgifter.
Utvidgningen, som nu fordrar radikala institutionella reformer, har uppstått ur det demokratiska och enade Europas triumf efter den långa konfrontationen med östblocket.
Det är mycket som står på spel med början vid de kommande mötena med Europeiska rådet i Biarritz och Nice, som bör resultera i en stadga med grundläggande rättigheter som den som är stolt över att känna sig som medborgare i Europa kan känna igen sig i, en union som fortsätter mot integration och en början till ett förstärkt samarbete som skall ge unionen styrka och flexibilitet.
Måtte varje medlemsstat ta sitt ansvar för unionens framtid.
Erfarenheterna från dessa femtio år bekräftar att det alltid behövs en dragkraft: en förtrupp som är öppen för alla, utan självskrivna medlemmar och sammansatt av länder som är övertygade om att projektet är bra och är beslutna att genomföra det.
Institutionella reformer, utvidgning, styrningen av ekonomin, försvarets storlek och ett gemensamt rättsområde är de nya hörnpelarna för en sammanhängande union som är redo att anta utmaningarna.
Kommissionen måste främja unionens gemensamma intressen och förbättra greppet på ekonomin.
Jag vill visa min uppskattning för kommissionens ordförande och hans förtroendeingivande hänvisning till kommissionens roll, kollegialitet och administrativa förmåga i denna kammare går.
(Applåder) Vi har funnit den väg vi skall gå och de mål vi skall uppnå.
När det gäller att uppnå dem, i sin helhet och i tid, prövas vår förmåga att konsekvent genomföra det vi säger oss vilja göra.
Redan i dagens läge gör EU: s komplexa funktioner att den institutionella reformen är en absolut nödvändighet.
Det är inget nytt problem.
Det uppstod vid den första utvidgningen till nio 1973, med den till tolv 1986 och slutligen vid den senaste utvidgningen 1995.
1997 var det en central fråga för Europeiska rådet i Amsterdam på grund av det uppenbara behovet av att anpassa instrument och regler som utformats för sex länder och för en gemenskap med mer begränsade funktioner, mer inskränkt politisk agenda, till en union med femton medlemmar.
Då sköt man upp problemet - nu måste det oundvikligen lösas.
Endast i egenskap av Europa kan de enskilda nationalstaterna fortsätta att vara övertygande huvudrollsinnehavare i den internationella gemenskapen.
De europeiska staternas ensamhet i globaliseringens värld skulle leda till fåfängligt drömmande och marginalisering.
Unionen måste tala med en enda röst i utrikespolitiken och bygga upp ett gemensamt försvar och säkerhet.
Utvidgningen är nödvändig av etiska skäl, förutom av politiska: vi måste erbjuda kandidatländerna samma möjlighet att bidra till det stora europeiska bygget som våra länder har tagit vara på i det förflutna, gynnade som de var av sin demokratiska utveckling och den säkerhet som Västeuropa upplevde.
Utvidgningen tvingar oss till förstärkning: förstärkningen är inget hot mot utvidgningen, utan gör den möjlig.
Förutom de länder som berörs av utvidgningen finns en rad länder i öst och syd som längtar efter starka band med Europa.
Det ligger i vårt eget intresse att unionen sprider stabilitet och välstånd utanför sina nuvarande och framtida gränser och ser med friska ögon på de förhållanden som skall byggas upp även med icke kandidater.
Det finns ett vidare europeiskt område som redan nu bör knytas till unionen.
På så sätt kan man återupptäcka den historiska andan i ett större geografiskt område.
Om 453 dagar kommer sedlar i euro att sättas i omlopp.
Inom några få år kommer de nya generationerna bara ha minnet av de nationella valutorna kvar.
Euron har tillsammans med centraliseringen av penningpolitiken till de europeiska centralbankerna fört integrationsprocessen över en gräns varefter ingen återvändo finns.
Euron är bara en etapp i genomförandet av det ekonomiska, sociala, politiska och kulturella Europa.
Den gör att det blir absolut ofrånkomligt.
När man beslutade om den monetära unionen var man medveten om att man skapade en asymmetri, men hade förtröstan på att denna skulle undanröjas när man gick vidare mot en gemensam styrning av ekonomin.
Den oro som eurons nuvarande noteringar ger upphov till är berättigad, men man skall inte glömma att alla de viktigaste valutorna ömsom har krälat i stoftet och ömsom har satts på piedestal av marknadernas dagsnoteringar.
Den ekonomiska återhämtningen i Europa är ett faktum i dag.
Låt oss utnyttja eurons nuvarande svaghet, som gör våra priser mer konkurrenskraftiga, för att snabba på det produktivitetssprång som innovationerna kan skapa både vad gäller redskapen och produktionsmetoderna och när det gäller hur marknaderna är organiserade.
Ärade ledamöter!
Den debatt som har startat om en europeisk konstitution tyder på vitalitet och förtroende för de europeiska idealen, en medvetenhet om en äkta värdegemenskap.
En idés genomslagskraft beror på dess realistiska och idealistiska innehåll.
Utarbetandet av en stadga med grundläggande rättigheter har uppstått ur behovet att inpränta Europa i det civila samhällets medvetande och är ett tecken på att den europeiska integrationen inte är en konstgjord konstruktion, utan har en själ: den europeiska identiteten.
Den europeiska stadgan behövs för att tala om för världen, och oss själva, vilka vi är och vad vi tror på.
Om vi inte säger det nu, i denna ömtåliga och omtumlande övergångstid i den europeiska historien och världshistorien, när skall vi då säga det?
Konturerna för vår värdegemenskap är mer utmejslade och mer avancerade än vi själva ibland tror.
Debatten, som varje land bidrar till med sin medvetenhet, sina traditioner och sin kultur är verktyget som får dem att framträda, så att de kan definieras och fastställas.
Med stadgan med grundläggande rättigheter tar EU ett viktigt steg för att omvandla ett område som hittills företrädesvis varit ekonomiskt till ett gemensamt område med rättigheter, genom att man fastställer värderingar och regler som definierar konceptet europeiskt medborgarskap.
Det är viktigt att stadgan när den väl har antagits av Europeiska rådet sprids till medborgarna så att de kan känna igen sin europeiska identitet i dess innehåll.
Sedan måste man fastställa en koppling mellan stadgan och de reformerade fördragen.
Denna kan utformas på olika sätt: med hjälp av att man för in stadgan i den nya juridiska ramen eller genom att anknyta till den som inledning.
Personligen tänker jag mig en stadga som första delen av en konstitution
(Applåder) som skall kompletteras med en andra del där de olika institutionerna, deras befogenheter och inbördes relationer beskrivs.
Frågan om Europa skall vara utformat som en federation eller en konfederation riskerar att bringa oss ur kurs.
Vid denna tidpunkt bör vi identifiera och ta fram de punkter om vilka samförstånd råder och gå pragmatiskt till väga, utan fyrkantighet.
Européernas reformvilja kommer att göra det möjligt att finna lösningar som tillåter federala institutioner, som till exempel Europeiska centralbanken, att verka i samklang med andra som har en mellanstatlig karaktär.
Ärade ledamöter!
Bilden av Europa och dess samt de enskilda europeiska staternas roll i det tjugoförsta århundradets värld beror på de resultat som de kommande mötena med Europeiska rådet kommer att ge.
För de regionala integrationsprocesserna i Amerika, Stilla havsområdet och i Asien är Europeiska unionen en modell och samtalspartner.
Detta ger oss än större skäl att inte förledas att tro att vi har tiden på vår sida.
Det är inte vi ensamma som bestämmer tidsschemat för det europeiska enandet.
Den storlek vi bara kan uppnå i egenskap av union blir en nödvändighet för att hålla jämna steg med de andra stora huvudrollsinnehavarna på den internationella scenen.
Två regioner av avgörande betydelse berör Europa direkt: Balkan och Medelhavsområdet.
På Balkan har den politiska signalen varit mycket tydlig och måste så förbli: våldet och den etniska sekterismen lönar sig inte och det fullbordade faktumet är inte godtagbart.
Befästandet av demokratin och de mänskliga rättigheterna får inte avstanna.
(Applåder) Det nyligen genomförda valet i Jugoslavien visade hur stark längtan efter frihet och den demokratiska viljan till förändring är hos det jugoslaviska folket.
Vi måste se till att den ekonomiska återuppbyggnad av Balkanländerna som EU skall bidra till verkligen håller vad den lovar.
Vi måste slutligen ge länderna och folken i Sydösteuropa hopp om att få tillträde till unionens institutioner.
I Medelhavsområdet saknas fortfarande en verklig känsla av att Europa är närvarande och för unionens roll.
Och ändå ligger Europa vid Medelhavet!
(Applåder) Partnerskapet Europa-Medelhavsområdet i sin hittillsvarande form räcker inte.
Det måste göras till en drivkraft för samarbete med ömsesidigt beroende, ett ömsesidigt beroende som den skenande oljekrisen genast påminner om.
Vi behöver ett beslutande forum för att ta itu med frågor som är centrala för båda lägren, såsom migrationsströmmarna, överföringen av produktionsfaktorer och energiförsörjningen.
Vi måste framför allt tro på att Europa bryr sig om Medelhavet.
Våldsutbrotten på Västbanken, i Jerusalem och i Gaza de senaste dagarna inger sorg.
De är tecken på den förvirring som kommer sig av att fredsförhandlingarna går så olidligt långsamt.
Det inträffade bekräftar att det inte finns något alternativ till freden utom ett krig med outhärdliga mänskliga kostnader.
Hela den civila världen ber för att alla våldshandlingar skall upphöra, en återgång till normala förhållanden och ett återupptagande av förhandlingarna.
Europa måste ta aktiv del i detta.
(Applåder) Europa besitter ett unikt kulturellt, socialt, rättsligt och vetenskapligt arv och lever av en mångfald och vitalitet hos sina nationella beståndsdelar.
Den europeiska originaliteten tål att jämföras med vilket annat kulturmönster som helst.
Den fördunklas när dess historiska och kulturella identitet bleknar.
Den fördunklas när vi beter oss som om vår civilisation bara hölls samman av ekonomiska och kommersiella band.
Förenta nationernas millennietoppmöte avslutades med att de stora globala frågor som världsgemenskapen har att ta itu med i hela mänsklighetens intresse identifierades: frihet, jämlikhet, solidaritet, tolerans, respekt för miljön och delat ansvar.
Hur kan man annat än tro att Europa skall ha en drivande roll på alla dessa områden?
På mycket kort tid, jämfört med vår kontinents många århundraden långa historia, har " Europatanken " gått från att vara en utopi till att omsättas i avtal, institutioner, en gemenskap och i dag en " union ".
Den som har levt i vår tid och ser tillbaka ser fred i stället för krig, hur ett aldrig tidigare skådat välstånd sprider sig och hur öppna och demokratiska samhällen växer fram och stärker varandra.
När jag talar om Europa i dag överensstämmer det med det nationella intresset, för jag är vittne till de oräkneliga fördelar som Italien, liksom de andra medlemsstaterna, har fått genom att den europeiska integrationen har haft framgång.
I egenskap av italiensk medborgare och president för Republiken Italien har jag aldrig hymlat med att jag är en övertygad europé.
Jag vill inte förringa den kärlek jag känner för mitt land, som jag har tjänat i sextio år, och jag vill inte motsäga varken min eller er legitima stolthet över våra länder.
Det Europa jag tror på är en hyllning, inte ett förnekande, av våra nationella samhällen och de värden dessa ger uttryck för.
(Applåder) Jag skulle vilja illustrera denna känsla med ett citat från en stor europés och stor fransmans cahiers, Charles Secondat de Montesquieu: ".
Om jag visste någonting som var bra för min familj men inte för mitt fosterland skulle jag försöka glömma det.
Om jag visste någonting som var bra för mitt fosterland men skadligt för Europa, eller bra för Europa men skadligt för människosläktet, skulle jag betrakta detta som ett brott ".
Ärade ledamöter!
Vår gemensamma framtid börjar i denna kammare.
Att vara ledamot av Europaparlamentet innebär att se till framtiden och det arv vi vill lämna till kommande generationer i våra länder och på hela vår kontinent.
Att vara ledamot av Europaparlamentet innebär att bidra till att skapa och befästa institutioner som innebär största möjliga garanti för stabilitet, samlevnad och välstånd.
På ett halvt århundrade har unionen förändrat Europas ansikte och relationerna mellan våra folk.
Bara det att väpnade konflikter inte längre hör till den europeiska vardagen är en epokgörande landvinning.
Det är en landvinning som blivit så självklar att medvetandet om den håller på att blekna.
Två hela generationer känner nu bara till detta Europa, som består av ömsesidigt beroende och öppna gränser.
Europaparlamentet är det organ som vaktar och uttolkar gjorda erövringar, en garant och aktiv part när det gäller att fullborda de stora förändringar som vi har gett oss in på.
De åtaganden vi har framför oss kräver ett starkt samarbete mellan alla institutionerna.
Det krävande arbete som Europaparlamentet, rådet och kommissionen utför måste samverka med medlemsstaternas initiativ i unionens intresse.
Verkets storlek får inte göra oss missmodiga.
Det krävs beslutsamhet, fasthet och politisk vilja för att följa den väg som redan stakats ut.
Biarritz och Nice är obligatoriska passager för en institutionell reform som inte längre kan skjutas upp och för stadgan med grundläggande rättigheter.
2002 blir avgörande för euron, som inte längre bara blir en räknevaluta utan en påtaglig sedel i alla europeiska medborgares plånböcker.
När sedan fördraget om reform av institutionerna träder i kraft kommer unionen att vara redo att hantera det nya och mer genomgripande ansvaret som den redan nu förbereder sig för att ta: att ta emot de första nya medlemmarna, att konsolidera den gemensamma utrikespolitiken, att rusta en gemensam militär styrka, att slutligen förverkliga området för frihet, säkerhet och rättvisa och att anta grundstadgan för Europeiska unionen.
Ingen av oss kan i dag hävda att vi vet exakt när och i vilken ordning dessa mål kommer att uppnås.
Men vi vet alla att om vi tror på dem och orubbligt önskar oss dem har vi redan kommit halva vägen.
Själva innehållet i projektet, det globala sammanhang vi verkar inom uppmanar till ett snabbt avancemang, med hög profil: det står alla länder och medborgare fritt att ta itu med dessa steg, men det europeiska bygget kan varken vänta eller sakta ned.
Leve Europaparlamentet!
Leve Europeiska unionen!
(Livliga och ihållande applåder)
