# ID: svediakorp-gov405082
# author: Reding (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,872
# sentences: 89
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman, kära kolleger!
Tack främst till föredraganden, men också till alla dem som har engagerat sig i det behöriga utskottet och här i församlingen, för att rörligheten skall bli verklighet.
Tro mig, det ni har sagt känner jag till, och jag vet mycket mer ändå.
Det är inte med grönböcker, vitböcker, svarta eller röda böcker som man löser problem, utan med konkreta åtgärder.
Och vi står inför en konkret åtgärd.
Tro mig, det är inte lätt.
Tro inte att vi kan skriva ner en rekommendation på ett papper och få höra ett storslaget halleluja i alla medlemsstater!
Nej, det krävs att vissa medlemsstater tvingas att avlägsna hinder som kan förefalla löjeväckande.
Fast det finns fortfarande spärrar som gör det svårt att avlägsna hindren, tro mig, och jag har ännu inte övertygat alla medlemsstater om detta.
Men jag är optimist.
Jag är optimist av två skäl: först och främst för att om jag vill göra framsteg i egenskap av kommissionär, då kan jag inte tillåta mig att vara pessimist.
Och för det andra: trots alla de problem jag känner till träffar jag hundratals studenter, hundratusentals föräldrar och mor- och farföräldrar som tackar mig och säger att deras erfarenheter har varit fantastiska.
Gå ut på gatorna och fråga såväl unga som mindre unga personer vilka europeiska program de känner till.
De kommer att säga: Sokrates, Erasmus.
Så trots de problem som kvarstår, och jag känner till dem, är dessa program positiva och medför något till befolkningen.
De hinder som existerar och finns kvar: jag håller med er om att de bör avlägsnas.
Jag tackar er för ert samarbete i den frågan.
Det är lätt att göra det i ett anförande, men inte lika lätt i praktiken.
De flesta problem vi känner till har dessutom inte sin grund i kommissionen, utan i medlemsstaterna och även regionerna.
Hur är det med de finansiella problemen?
Fru Pack!
Jag tar er som vittne: kommissionen och parlamentet kom överens om att begära mer pengar, eftersom de mycket väl insåg att Erasmus-stipendierna inte räckte till, och att endast de som fick stöd från sina föräldrar, eller mor- och farföräldrar, eller som arbetade vid sidan av sina Erasmus-studier hade möjlighet att dra nytta av ett Erasmus-stipendium.
Gott och väl, vi fick vad vi fick.
Vi får klara oss med det.
Det är anledningen till att jag bad ministrarna, eftersom de inte gav mig mera pengar, att se till att det skall erbjudas komplement till Erasmus-stipendierna i deras länder, och det diskuterar vi nu.
I lördags var jag i Paris för ett möte i ministerrådet (utbildning), som endast handlade om rörlighet.
Det rör på sig, kära kolleger, det börjar bli konkret.
Föredraganden citerade president Chirac som talade om rörligheten.
Och det franska ordförandeskapet vill göra, kommer att göra, rörligheten till en av de viktigaste punkterna under sin period.
I november skall utbildningsministrarna inte bara fatta beslut om denna rekommendation, som är ett litet steg i rätt riktning, utan också om en handlingsplan som skall dras igång för att rörligheten skall underlättas, för att den skall bli verklighet.
Vid rådets möte i Nice kommer rörligheten att vara en av diskussionspunkterna.
Ni ser: det rör på sig.
Man får inte se negativt på allting, eftersom det görs många framsteg.
Men jag vill säga er att vi måste trycka på för att det skall fortsätta att röra på sig.
Så hjälp mig att trycka på.
Ni gör det i dag och ni kommer att göra det i morgon.
Jag tackar er redan för det.
Jag skulle också vilja säga att det franska ordförandeskapet inte är ensamt om att göra framsteg i den här riktningen.
En fantastisk och mycket bra förberedelse gjordes under det portugisiska ordförandeskapet, och jag vill hedra dem båda för det sätt på vilket de vill göra framsteg.
Toppmötet i Lissabon, kära kolleger, var i viss mån en startpunkt för en lång historia, och vi befinner oss bara i början på denna långa historia.
Stats- och regeringscheferna, de regionala och nationella regeringarna har insett att utbildning har en roll att spela om vi vill utveckla den ekonomiska aspekten, om vi vill utveckla den sociala dimensionen.
Upprättandet av ett europeiskt kunskaps- och vetenskapsområde är således ett mycket viktigt steg i rätt riktning, men det här är inte slutet på våra mödor, långt därifrån.
Våra åtgärder kommer inte att vara bla-bla, det säger jag klart och tydligt, det kommer att vara konkret handling.
Men det är inte något som görs från en dag till en annan.
Vi måste arbeta, arbeta, arbeta, driva på, driva på, driva på, men vi kommer att lyckas.
När det gäller ändringsförslagen kan följande godtas: 4, 5, 11, 12, 16 till 18, 25 till 27, 28, 30, 31, 33 till 38, 40, 41, 44, 52, 53, 54, 55.
Jag kan också godta följande ändringsförslag om de omformuleras: 7, 9, 13, 20, 23, 29, 32, 42, 52, 57, utifrån den engelska texten.
Och slutligen kan jag delvis ta med följande ändringsförslag: 6, 10, 15, 19, 21, 22, 24 och 42.
Det är nästan alla.
Vi kommer nu till de ändringsförslag som ställer till med problem: de som rör forskarna.
Ända från början stod det mer eller mindre klart att forskarna inte kunde ingå i rekommendationen.
Men parlamentet, och det är dess roll, parlamentet tryckte på för att forskarna ändå skulle få omfattas av texten.
Kommissionen hörsammade parlamentet, eftersom denna problematik behandlades i ett meddelade av den 18 januari om ett europeiskt område för forskningsverksamhet, och med tanke på att detta meddelande kommer att få en uppföljning då kommissionär Busquin skall lägga fram ett meddelande om rörlighet för forskare.
Det kommer således ett särskilt meddelande om den här frågan, och jag tror att det är lite tack vare parlamentets påtryckningar som det kommer att ske.
Tillåt mig nu att ta upp ändringsförslagen 46 till 51, där man ber medlemsstaterna och kommissionen - för att se till att rekommendationen tillämpas - att inrätta en process som kan likställas med Luxemburgprocessen för sysselsättning.
Jag är positiv till målet, men det finns en viktig faktor som motiverar kommissionens ståndpunkt om dessa ändringsförslag.
Skulle de accepteras som de är, såsom de formuleras och framställs i texten, kommer samma problem att uppstå som när vi kommer att tala om den handlingsplan som ministrarna och kommissionen vill få klar till november.
Det kommer att krävas betydande nya mänskliga resurser, som för närvarande inte finns.
Jag har inte velat lämna saken som den är, och därför tog jag upp den i förmiddags vid kommissionens möte.
Och kommissionärernas slutsats var tydlig.
Till följd av meddelandet av den 26 juli, om en anpassning av de mänskliga resurserna efter institutionens uppgifter, kan kommissionen inte acceptera nya uppgifter utan att budgetmyndigheten beviljar den de resurser som krävs för att dessa uppgifter skall fullgöras.
Det handlar om en principiell ståndpunkt som kan tillämpas generellt, och inte bara i den fråga som intresserar oss nu.
Det är en kollegial ståndpunkt från kommissionens sida som står i förhållande till fattade beslut, i förhållande till vår peer group, i förhållande till personalproblem.
Kommissionen kommer hädanefter att ge samma svar på alla områden.
Budgetmyndigheten måste således se till att vi har de materiella medlen för att kunna agera.
Samtidigt skulle jag ändå vilja påminna er om att kommissionen redan förfogar över en uppföljningsmetod, vilken kommer att placeras inom ramen för den nya öppna samordningsmetod som förordades vid Europeiska rådets toppmöte i Lissabon.
Denna öppna samordningsmetod förutsätter att man fastställer riktlinjer på europeisk nivå, som när de genomförs skall kunna anpassas efter regionala och nationella särdrag.
Men metoden skall också göra det lättare att regelbundet göra en uppföljning, så att medlemsstaterna gradvis kan utveckla en egen politik för rörlighet.
Herr föredragande!
Utöver de principfrågor som förbinder mig till kommissionens kollegiala beslut, anser jag att detta är en väg att utforska, och kanske borde vi söka efter alternativ i den riktningen.
Under alla omständigheter är jag öppen för en diskussion med er för att se vad vi kan göra i det här avseendet.
Till sist kan kommissionen inte godta ändringsförslagen 8 och 58, det första för att slutsatserna från Lissabon, som nämns redan i skäl 11, uppmanar medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att uppmuntra rörligheten.
Och ni får tro på mig när jag säger att de går i rätt riktning; det visade de i lördags i Paris när de under en hel eftermiddag diskuterade och åter diskuterade - de är engagerade i frågan om rörlighet.
Det här börjar bra!
Och sedan kan ändringsförslag 58 inte godtas, helt enkelt för att det är överflödigt, då parlamentets ändringsförslag 37 innebär samma sak.
Jag tror att vi är på rätt väg när det gäller att hitta ett avtal om innehållet, utan att behöva genomgå en andra behandling.
Det skulle göra det möjligt för utbildningsministrarna att den 9 november anta en text som kan få det franska ordförandeskapet att vid Europeiska rådets toppmöte i Nice presentera ett " rörlighets " -paket, vilket stats- och regeringscheferna begärde i slutsatserna från toppmötet i Lissabon.
Kära kolleger!
Vi vill alla samma sak.
Vi vill att frågan skall gå framåt, konkret, ute i verkligheten i våra regioner, i medlemsstaterna.
Jag skulle också vilja göra mycket mer i fråga om erkännande av examensbevis.
För närvarande - med hänsyn till vad fördragen säger - är det ett nationellt ansvar, vilket inte betyder att jag inte gör någonting.
Jag diskuterar kontinuerligt med ministrarna; jag vet också att man måste ta hänsyn till universitetens oberoende, men vi har - med våra nätverkssystem -gjort att universiteten närmat sig varandra och de engagerar sig alltmer i joint ventures, och erkänner studenter och studier vid andra universitet.
Det är ett vackert mål och man skulle vilja att det gick fortare framåt.
I politikens värld går saker och ting tyvärr inte så fort som man skulle vilja.
Men om man fortsätter att driva en sak kommer man att lyckas med den.
Så hjälp mig att driva den här frågan.
(Applåder)
