# ID: svediakorp-gov405073
# author: Evans, Robert J (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 985
# sentences: 37
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Detta betänkande gäller en mycket viktig fråga och en som har varit viktig i min post under närmare sex år.
Om vi verkligen tror på det europeiska idealet måste vi kunna garantera att det lätt kan säljas till dem som tror på konceptet och dem som inte tror på det.
Jag var lärare under 16 år och nu som ledamot av Europaparlamentet har jag tillbringat mycket tid i skolor, högskolor och vid konferenser och argumenterat för denna typ av åtgärd.
Det hänger samman med många positiva initiativ under de senaste åren som vi alla känner till - Sokrates, Ungdom för Europa, Leonardo och så vidare.
Unga människor i allmänhet är mycket positiva till Europeiska unionen.
De har inte de problem som ofta finns hos andra åldersgrupper.
De är vana vid mångkulturella och olikartade samhällen.
Men när de, som de så ofta gör, möter omständigheter som motarbetar det europeiska idealet är de beroende av sina egna erfarenheter.
Vi måste se till att erfarenheten hos ungdomar - studenter och övriga som finns i utbildningsvärlden - är positiva.
Inget kan bli mer skadligt för deras åsikter än om ett betänkande som detta inte blir framgångsrikt eller misslyckas att skapa större rörlighet eller om det misslyckas med att åtminstone börja riva ner de hinder för rörlighet som finns på utbildningsområdet i dag.
Tillbaka till starten.
När den först lade fram sitt betänkande erkände kommissionen att dess rekommendation inte alls var tillräcklig.
Jag har förstått att den till och med övervägde att dra tillbaka den.
Sedan dess har ett betydande arbete gjorts av min egen personal, av parlamentets personal och även av kommissionens egen personal, vilka jag varmt hyllar, och som resulterade i vad jag tills i dag trodde vara ett aktningsvärt om än inte perfekt betänkande, förvisso ett som var tillfredsställande och skulle uppnå en del av mina målsättningar.
I dag i elfte timmen har kommissionen meddelat mig, låt vara indirekt, sina svårigheter.
För det första har jag förstått att kommissionen nu anser att alla hänvisningar till forskare ligger utanför den rättsliga grunden i enlighet med artiklarna 149 och 150.
Jag ställer frågan: Varför ges denna information först den 4 oktober?
Varför har någon väntat tills nu med att tala om detta?
Kände man inte till denna rättsliga fråga när jag vid otaliga tillfällen diskuterat dess införlivande med medlemmar av kommissionens personal.
När Mantovani och jag och hela utskottet för socialfrågor uppmuntrades att fortsätta med ärendet, varför sade de då till mig att forskare skulle bli föremål för en senare rekommendation från kommissionen, om det inte finns någon rättslig grund för det?
Och varför offentliggjorde kommissionen 1996 en grönbok - Utbildning, undervisning och forskning - om det inte fanns någon rättslig grund för det?
Var inte det, frågar jag mig, att slösa med kommissionens och parlamentets tid och faktiskt pengar, då och nu.
Ingen respekterar fru Reding och hennes kommissionspersonal mer än jag, så jag är säker på att hon i sitt svar i kväll skall kunna svara på de särskilda frågor som jag ställde och att hon inte skall göra ett förberett uttalande.
Jag vill nu ta upp några av de särskilda punkter som jag berörde i betänkandet - detaljfrågor som preciserades och slipades på som svar på diskussioner med väldigt många parter, från studenter till ministrar, utbildningsförbund till regeringar, representanter från flera eller rent av alla, länder.
Med betänkandet strävar man efter att undanröja rättsliga och administrativa och faktiskt kulturella hinder för fri rörlighet.
Där vill man främja en bredare användning av en rad olika ekonomiska hjälpmedel.
Med betänkandet försöker man skapa ett område för hela EU vad gäller kvalifikationer och i synnerhet att göra rörlighet lättare för medborgare från tredje land.
Specifikt ersätter mitt betänkande aktningsvärda internationella generaliseringar genom att i själva verket återföra besluten till medlemsstaterna.
Jag försökte säkerställa att betänkandet bara täcker områden där parlamentet och kommissionen har rättslig befogenhet.
Jag har strävat efter att se till att rekommendationer med någon skattemässig konsekvens begränsas till absolut minimum.
Som med varje betänkande från parlamentet har erfarenheten visat att det finns små chanser att något händer eller som bäst små möjlighet till enhetlighet i hela Europa om det inte finns någon kontroll.
Av skäl som jag förstår, men som kommer att ha en neutraliserande effekt på hela betänkandet kommer kommissionen, efter vad jag har anledning att tro, att förkasta ändringsförslag 46 till 51.
De har faktiskt redan lämnat ett pressmeddelande om att de tänker göra detta.
Herr kommissionär, jag vill säga er att utan en handlingsplan, utan några indikatorer för att se vem som gör vad och hur bra det går och utan bedömning av utvecklingen kommer det att finnas så många avvikelser, så många klagomål, så många brev i er postlåda, så många studenter och lärare som knackar på er dörr och minsann ledamöter av Europaparlamentet som uppvaktar er att jag påstår att ni skulle önska, även med hänsyn tagen till de restriktioner som ni arbetar under, att ni hade godkänt de ändringsförslag jag föreslog och som jag hoppas att parlamentet skall godkänna.
Till sist, jag var både glad och smickrad när president Chirac hänvisade till detta betänkande i sitt tal till parlamentet för några veckor sedan.
Om det franska ordförandeskapet nu menar allvar då föreslår jag att rådet måste arbeta mycket hårt för att rädda både sitt och kommissionens rykte som en brådskande angelägenhet för jag hävdar att om detta betänkande inte godkänns i sin helhet kommer detta att sända mycket felaktiga och förvirrande meddelanden till viktiga grupper i vårt samhälle.
