# ID: svediakorp-gov405068
# author: Ries (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 486
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger!
Det var en söndag kväll för två veckor sedan i södra Frankrike, när Johan 17 år och Robert 16 år dödade Romain, deras barndomskompis, med ett eldvapen och ett basebollträ, utan anledning, utan syfte - som på TV.
De arresterades mycket snabbt och förklarade för polismännen: " Det är lustigt, i serierna blir man inte tagen så snabbt ".
De sade också att de ville se hur det var att döda någon, på riktigt.
Det är inte långt borta och det var inte för längesedan.
Det hände den 17 september, nära oss, i Europa.
Här är det inte frågan om att generalisera eller förenkla, även om talartiden är begränsad i Europaparlamentet, men det finns flera exempel.
För några år sedan, det kommer vi ihåg, skapade Oliver Stones film Born Killers samma polemik genom att skapa unga kopior i Förenta staterna och i Frankrike.
När jag vid debatterna i utskottet hör somliga hävda att det inte finns någonting som bevisar att alla former av våld på tv skulle ha ett skadligt inflytande på barn, förvånas jag, och då uttrycker jag mig milt.
Vi blir ofta förskräckta av de TV-program som våra barn tittar på.
Alla former av våld som accepteras på skärmen, på TV eller genom datorn, ger efterverkningar på kort, medellång och lång sikt.
I detta betänkande handlar det om att hjälpa de föräldrar och mor- och farföräldrar, som vi är, att skydda de minderåriga, att ge dem ett redskap som gör att de med full sakkännedom kan göra ett bättre val för sina barn.
Så varför i helsike ger man sig på subsidiariteten här?
Det audiovisuella området är och förblir medlemsstaternas exklusiva befogenhet.
Betänkandet talar inte någonstans om en eventuell harmonisering.
Det är som mest frågan om en försiktig konvergens.
När det gäller skydd av minderåriga på medieområdet är det därför nödvändigt att definitionen av gemensamma kriterier är minimal, med hänsyn till kulturella, moraliska och sociala variationer mellan medlemsstaterna.
Minimikriterier, det är faktiskt det minsta unionen kan göra för barnen.
I övrigt vill jag också stödja föredraganden när hon klargör att man måste se till att garantera alla familjers rätt att förfoga över ett filtersystem till ett rimligt pris.
Samtidigt får inte den typen av bestämmelser frånta TV- och radioutsändare och utbildare deras ansvar.
Barnen kommer att kunna hantera dessa filtersystem bättre än vi, och det mycket snabbt.
Den lagstiftande instansen - jag skall avsluta här, herr talman - kan inte reglera allt, men den måste ibland erinra om var och ens rättigheter och skyldigheter.
Jag tror att det är just det vi gör i dag.
