# ID: svediakorp-gov404919
# author: Boudjenah (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 379
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Att kämpa och lagstifta mot diskriminering är detsamma som att erkänna att den existerar, och även att många former av diskriminering är " legaliserade ", eftersom de har banaliserats.
Därför välkomnar jag självklart dagens direktiv - det som borde banaliseras är tillämpningen av detta direktiv.
Jag skall också uppehålla mig vid de begränsningar som enligt min uppfattning trots allt fortfarande kvarstår.
Först och främst bevisbördan.
I direktivet tas ett steg genom att bevisbördan luckras upp, men man går inte så långt som till att överföra den.
Borde inte lagen göra det lättare för någon som fallit offer för diskriminering att komma ur isoleringen, som en sådan person alltför ofta befinner sig i?
Hur kan man tro att en arbetssökande - som avvisas under sådana omständigheter - har samma medel som ett företag, särskilt ett större företag, att försvara sig och bevisa den diskriminering som personen ifråga har drabbats av?
Om företagen dessutom vore skyldiga att bevisa att de inte diskriminerar någon, skulle de utan tvekan tänka efter två gånger när de skall rekrytera personal.
Här tänker jag särskilt på den diskriminering som rör medborgare från tredje land, men också andra generationens unga invandrare.
I Frankrike finns det ett otal exempel som vittnar om det.
Med en identisk CV, samma utbildning och samma bana har en ung person med ett franskklingande namn fyra eller fem större chanser att få ett jobb än en ung person vars namn låter nordafrikanskt och två gånger större chanser än den unga person vars namn är av portugisiskt eller spanskt ursprung.
På så sätt uppstår en rangordning av olika former av diskriminering.
I ett Europa som vill vara mångkulturellt och respektera olikheter, måste handlingen med nödvändighet stämma överens med orden.
Jag skall avsluta med det undantag som har beviljats religiösa organ, för att säga att undantaget i artikel 4.2 förefaller i högsta grad farlig och att det kan vara en laglig täckmantel för de mest reaktionära idéer, man talade nyss om missbruk.
Det verkar som om detta kan bli ett viktigt stöd för de mest reaktionära idéer.
Därom vittnar Paisleys hatiska inlägg mot homosexuella.
