# ID: svediakorp-gov404915
# author: Pirker (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 288
# sentences: 14
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, fru kommissionär, ärade kolleger!
Vi är alla glada över att det finns en artikel 13 i Amsterdamfördraget, eftersom det äntligen ger oss ett instrument och i uppdrag att förverkliga ett omfattande program för bekämpning av diskriminering.
Kommissionen har lagt fram en handlingsplan till år 2006.
Det är mycket ambitiöst, mycket engagerande och mycket konkret beträffande målsättningen, handlingarna och de enstaka åtgärderna.
Det är ett program som förtjänar ett helhjärtat stöd och jag är övertygad om att vi kommer att ha framgång om vi följer det programmet.
Däremot finner jag Cashmans betänkande, som är späckat med 17 ändringsförslag, problematiskt och där är det flera punkter jag vill lyfta fram som vållar mig huvudbry.
Det är å ena sidan den omformulerade definitionen som går utöver den omfattande definitionen av programmets förverkligande.
Jag tror att vi därigenom bara skapar större osäkerhet, eftersom vi inte längre vet, vem som kan stödjas i enlighet med kommissionens program.
Därmed uppstår faran att de befintliga och alldeles för knappa resurserna skall räcka till alltför många åtgärder.
Jag är orolig för programmets verkan.
Det andra problem jag ser är att icke-statliga organisationer, hur viktiga de än må vara, här uppmanas att oberoende av storlek, typ och åtgärder bidra till genomförandet.
De uppmanas dessutom att överta kontrollen, och om 90 procent av finansieringen sker via unionen är det ett ännu större problem, om de icke-statliga organisationerna skall kontrollera sig själva.
Jag tror inte att vi bör ställa för stora krav på någon.
Vad vi bör göra är att under alla omständigheter stödja kommissionens engagerade program fullt ut.
