# ID: svediakorp-gov404902
# author: Swiebel (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 739
# sentences: 34
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Direktivet och handlingsprogrammet likabehandling utgör såväl principiell som praktiskt politik.
Principiell av det skälet att likabehandling är en grundläggande rättighet, vilken som sådan är en av de grunder som Europeiska unionen vilar på.
Praktisk av det skälet att direktiv och handlingsprogram stimulerar till att medlemsstaterna bekämpar diskriminering utifrån samma utgångspunkter och att kommissionen kan förverkliga sin roll som fördragens väktare, men även som föregångare i samhällsdebatten.
I detta sammanhang ligger också sambandet mellan de båda instrumenten, direktiv och handlingsprogram.
De samhälleliga aktiviteter som stöder det samhälleliga programmet utgör inte bara ett komplement till direktivets rättsliga ram, utan tjänar också till att generera den extra information, den expertis och det stöd som behövs för att komplettera och förbättra denna rättsliga ram, och jag hoppas att jag under resten av mitt anförande kan illustrera att detta är nödvändigt.
De två förslag som Europaparlamentet överväger i dag är båda baserade på artikel 13 i EG-fördraget.
Denna artikel 13 intar numera en central plats i Europeiska unionens ram för likabehandling.
Den följer därmed i fotspåren efter nuvarande artikel 141, gamla artikel 119, som ligger och låg till grund för den europeiska lagstiftningen beträffande kampen mot könsdiskriminering.
Det finns dock viktiga skillnader.
För det första har vi att göra med en annan beslutsprocessmetod med Europaparlamentet som i fråga om utarbetandet av artikel 13 ännu inte kan förverkliga sin roll som medansvarig lagstiftare.
För det andra har sedan dess ett helt lagstiftningspaket skapats vad beträffar likabehandling av män och kvinnor.
Den äldsta delen har nu hunnit bli 25 år gammal.
Därför är det högst angeläget med en modernisering av denna lagstiftning.
I somras antog rådet ett direktiv mot diskriminering på grundval av ras eller etniskt ursprung.
Detta direktiv har en högre skyddsnivå och ett bredare funktionsområde såväl i jämförelse med det befintliga lagstiftningspaketet beträffande likabehandling av män och kvinnor liksom även i jämförelse med det förslag till direktiv som vi diskuterar här i dag.
Från utskottets för medborgerliga fri- och rättigheter sida har vi alltid hävdat att denna fragmenterade strategi ger en felaktig politisk signal, som om en hierarki av diskriminering skulle ha kommit till stånd.
Ett lapptäcke av antidiskrimineringslagstiftning är även till nackdel för enheten i rättsbildningen och hotar de framsteg som gjorts inom likabehandlingsteorin på Europanivå.
Jag gläder mig åt att detta synsätt har kunnat vinna gehör hos föredraganden.
Jag vill också här rikta ett hjärtligt tack till herr Mann för hans öppna hållning och för de konstruktiva förhandlingar som vi har kunnat föra.
Detta har bidragit till att det nu ligger ett stort antal juridiska och tekniska ändringsförslag framför oss som syftar till att garantera en lika skyddsnivå mot diskriminering på grundval av ras å ena sidan och på grundval av religion, funktionshinder, ålder och sexuell läggning å andra sidan.
Det handlar i sammanhanget om sådana företeelser som indirekt diskriminering, trakasserier, positiva åtgärder, bevisbörda och så vidare.
Även det så kallade oberoende organets roll är föremål för diskussion.
Som sagt måste också skyddsnivån beträffande kampen mot könsdiskriminering likställas med den högsta normen.
Det är direktivet mot rasdiskriminering som antogs nyligen.
Kommissionen har lyckligtvis möjliggjort detta genom att lägga fram sitt förslag till skadeståndslagstiftning.
Europaparlamentet kommer här inom kort att kunna hugga tänderna i detta i sin roll som medansvarig lagstiftare.
Jag vill redan nu erbjuda den föredragande som utsetts här, Hautala, mina tjänster i detta sammanhang.
Även när det gäller funktions- eller tillämpningsområde är den nuvarande bilden fragmenterad.
Direktivet mot rasdiskriminering har den bredaste räckvidden och är framför allt tillämpligt på samhällslivet utanför arbetsmarknaden.
Det befintliga direktivpaketet beträffande könsdiskriminering avser arbete, lön och social trygghet, medan de åtgärder mot diskriminering som nu ligger framför oss, och som baseras på de andra grunderna som nämns i artikel 13, återigen är tillämpliga på ett mer begränsat område.
Det gläder mig att kommissionen i somras tillkännagav att man vill ta fram ett förslag till direktiv för att bekämpa könsdiskriminering även utanför sysselsättningssfären, men jag kan inte förstå varför ett sådant tillkännagivande för de andra diskrimineringsgrunderna hittills har uteblivit.
Detta är bakgrunden till ändringsförslagen 19 och 35, där en övergripande bestämmelse finns upptagen ...
(Talmannen avbröt talaren.)
