# ID: svediakorp-gov404900
# author: Mann, Thomas (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 792
# sentences: 46
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(DE) Herr talman!
Artikel 13 i Amsterdamfördraget beskrivs som en slumrande jätte.
Den utgör grunden för ett europeisk agerande mot diskriminering.
Min uppgift har varit att ägna mig åt ramdirektivet på områdena sysselsättning och yrke, som kommer att leda till tungt vägande ändringar av företagens praxis.
Erfarenheter från anti-discrimination act som antogs för tio år sedan i USA låter oss ana vad som väntar i Europa.
Därför är det absolut nödvändigt att de grupper som omnämns i artikel 13 skyddas effektivt från diskriminering.
Samtidigt måste arbetstagarnas rättmätiga intressen bevaras.
Det är inte att undra på att det franska ordförandeskapet har sagt att frågan ingår i deras prioriteringar.
Diskriminering måste bekämpas redan på sitt förstadium vad gäller skrämsel, angrepp och förolämpningar.
Där måste samtliga aktörer inbegripas.
Mänskliga resurser kan endast utnyttjas fullt ut om en fredlig stämning råder på arbetsplatsen.
Det är ekonomiskt och socialt en fördel.
På företagen nekas människor vidareutbildning eftersom de påstås vara för unga eller för gamla.
Äldre personer missgynnas genom att de knuffas ut från arbetslivet eller genom en övre åldersgräns vid anställningar.
I anställningsintervjuer godkänns ofta inte de som kommer från familjer eller stadsdelar som präglas av svåra sociala förhållanden eller de som är funktionshindrade.
Funktionshindrade personer avvisas med motiveringen att anblicken av dessa kan verka störande på kunderna eller de anställda.
Bakom detta döljer sig enbart en önskan om att spara in på åtgärder för handikappanpassning.
Arbetsgivare framhåller då att anställning av funktionshindrade innebär en orimligt stor belastning.
I utskottet för sysselsättning och socialfrågor har vi i artikel 2.4 noga angett vilka anpassningar som är rimliga, även under vilka omständigheter företagen inte kan förväntas åta sig dessa kostnader, nämligen om företagets storlek och omsättning inte är tillräcklig.
Jag delar handikappsorganisationernas önskan om ett separat direktiv.
I ett sådant kunde nämligen skillnaderna tas upp i detalj, till exempel att rörelsehindrade har helt andra problem än fysiskt handikappade.
Några viktiga punkter i bestämmelserna är för det första: bestämmelser om bevisbördan.
Det fastställs i artikel 9 i direktivförslaget att den som känner sig diskriminerad, antingen på grund av en avvisad ansökan eller en uppsägning, kan tillgripa rättsliga medel.
Personen i fråga behöver endast vända sig till en domstol eller behörig myndighet för att bekräfta att diskriminering har förekommit.
Svaranden måste däremot bevisa att ingen diskriminering har förekommit och detta måste kunna dokumenteras.
För att inte de logistiska och finansiella kraven skall bli för stora för de små och medelstora företagen, förespråkar vi en preskriptionstid på sex till tolv månader.
För det andra: Föreningars rätt att föra talan.
Kommissionens förslag som innebär att föreningar inte får väcka talan utan brottsoffrets medgivande är välkommet.
Föreningar, organisationer och juridiska personer med rätt att föra talan bör endast företräda arbetstagarnas intressen och de grupper som skyddas av artikel 13.
För det tredje: en myndighet med en förmedlande funktion.
Vid tvister skall oberoende myndigheter med en förmedlande funktion inrättas som beaktar arbetsgivarens och arbetstagarens intressen i samma utsträckning.
Många problem kan lösas internt innan det leder till en rättslig tvist.
En majoritet av utskottet för sysselsättning och socialfrågor vill att sådana myndigheter inrättas i EU: s medlemsstater och inte centralt på europeisk nivå.
För det fjärde: arbetsmarknadens parters deltagande.
Arbetsmarknadens parter är som huvudansvariga för reglerandet av diskrimineringsfrågor på arbetsplatsen de som har bäst förutsättningar att utarbeta praktiska lösningar.
Givetvis bör de icke-statliga organisationerna involveras, men arbetsmarknadsparternas autonomi får under inga omständigheter ifrågasättas.
För det femte: religiösa sammanslutningar som förmodligen är en av de känsligaste frågorna i vårt direktiv.
Fråga: Får medlemsstaterna tillåta olika behandling när det gäller religiösa sammanslutningar och trossamfund?
Ja, det tycker jag!
Deras oumbärliga bidrag till samhället i form av sociala inrättningar som daghem, sjukhus, utbildningsinstanser är viktiga.
De ser det som en fara att behöva anställa människor som inte delar deras värderingar och övertygelse.
En stor majoritet i utskottet för sysselsättning och socialfrågor röstade för kompromissen, enligt vilken olika behandling inte innebär diskriminering i sådana fall där religion och tro är viktiga krav för yrkesutövningen.
Likabehandling och icke-diskriminering är grundläggande principer för EU.
Morgondagens omröstning kommer att visa om vi till följd av det utmärkta samarbetet mellan alla föredraganden av artikeln - låt mig nämna Swiebel som företrädare för dem alla - och de intensiva diskussionerna med kommissionen och rådets ordförandeskap lyckas bygga en bro.
Chanserna är stora att kommissionen och rådet skall förmås att acceptera många av våra rekommendationer.
