# ID: svediakorp-gov404675
# author: Verheugen (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,384
# sentences: 65
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar!
Jag vill helt kort säga något om förutsättningarna för ett scenario som har önskats här från flera sidor.
Den första förutsättningen är naturligtvis att vi själva är redo.
Det har nu flera gånger fastslagits i rådet i Berlin, Köln och Helsingfors.
Det kommer att än en gång uttryckligen bekräftas i Nice.
Vi är klara i det ögonblick som de institutionella reformerna har beslutats och trätt i kraft.
Vi har ett slutdatum för detta.
Detta slutdatum är år 2002.
Av detta framgår det att vi inte kommer att ställa några ytterligare villkor.
Om nu alltså reformprocessen skall fortsätta, vilket jag verkligen välkomnar, om man eventuellt redan nu siktar på en efter-Nice-dagordning, kanske ytterligare en regeringskonferens, då kan man inte ställa denna regeringskonferens i en sådan relation till utvidgningen att man säger att resultaten av den också måste vara klara innan de första utvidgningarna kan äga rum.
Det får inte ske.
Det skulle få alla de negativa följder som flera talare har beskrivit som resultatet av ett misslyckande i Nice.
Men det är det då också å vår sida.
De ekonomiska förutsättningarna finns ju redan sedan Berlin.
I förbigående sagt finns det 80 miljarder euro för hela projektet i budgeten - jag begär till exempel inte mer pengar för stödet inför anslutningen, eftersom jag är glad att vi som sig bör kan ge ut de medel som står till förfogande, på ett riktigt sätt.
Jag vill inte att det där skall uppstå några rester, så som ju varit fallet på andra områden av utlandshjälpen.
För ögonblicket ser jag inget behov att tala om budgetplanen i samband med utvidgningen.
Vi utgår från att vi inom ramen för budgetplanen kan driva projektet till år 2006.
Vad beträffar de andra förutsättningarna så beror de inte på oss.
Takten för processen bestämmer kandidatländerna för övrigt helt själva.
Ingen av er skall heller bli överraskad om de som leder förhandlingarna, statsministrarna, parlamentsordförandena och deras kolleger i de nationella parlamenten, beklagar sig över att allt inte går tillräckligt snabbt - bortsett nu från att det ju är en omtyckt sport i Europa - med kommissionen går allt alltid alldeles för långsamt, det vet jag nu!
Ni bör inte glömma bort att dessa personer företräder olika intressen.
Jag skulle bli mycket överraskad om de inte skulle utöva något tryck.
De är där för att utöva tryck.
Men när någon beklagar sig hos er över att det inte går tillräckligt fort lönar det sig alltid att fråga, om verkligen hans land redan har lämnat all information som det ombetts göra, om hans land verkligen redan har godkänt alla de lagar som är nödvändiga för att genomföra l ' acquis, och om hans land verkligen har skapat alla strukturer som är nödvändiga för att tillämpa l ' acquis.
Om ni ställer dessa frågor, då kommer ni mycket ofta att uppleva att er samtalspartner blir litet pinsamt berörd, eftersom han då sanningsenligt ofta måste tillstå att det från hans sida också finns en del att göra.
Här vill jag råda till stort lugn i hanteringen av den tidspress som kandidatländerna utövar.
Vi håller fast vid detta: Från och med den 1 januari 2003 är vi beredda att genomföra en anslutning!
Det gäller för samtliga som klarar av det till dess.
Vi hjälper också var och en som klarar av det till dess.
Men faktum är att dagsläget i dag, den 3 oktober 2000, är att jag inte kan säga om något land i anslutningsprocessen när det skall vara moget för anslutning.
Jag kan inte säga det beträffande något enda land i dag!
Av det kan man naturligtvis dra den slutsatsen att vi trots detta skall fastslå ett datum.
Problemet vore bara att om ni slår fast ett sådant datum så finns det en risk att beredvilligheten till reformer i dessa länder förlamas.
Varför tror ni att vissa politiker i dessa länder insisterar på ett politiskt fastställt anslutningsdatum?
De insisterar ju så envist på det eftersom de om möjligt vill undvika att ta itu med vissa mycket svåra reformer som fortfarande måste genomföras.
Vi måste ju alltid finna den rätta balansen.
Om vi inte fastslår något datum kan man bli besviken, och om vi sätter ett för tidigt datum, kan det inställa sig en viss självbelåtenhet, alltså betyder det att vi tar itu med datumfrågan när det är rätt tidpunkt för detta, nämligen när vi med tillräcklig säkerhet kan säga när ett land är moget för anslutning och när det inte är det.
För ögonblicket är detta tyvärr inte fallet.
Men jag har redan påpekat att alla länder relativt snabbt närmar sig denna mognad.
Jag skulle också gärna helt kort gå in på två eller tre påpekanden som gjorts i debatten.
Hänsch sade - förutom mycket som jag håller med om - att säkerheten i kärnkraftverken är en viktig fråga - det håller jag med om!
Men för att det inte skall uppstå något missförstånd mellan oss: Ni sade att dessa kärnkraftverk måste tas ur drift innan anslutningen äger rum.
Det var något fullkomligt nytt.
Politiken har bestått i att komma överens med dessa länder om ett datum när kärnkraftverken skall stängas.
Det var förutsättningen för att förhandlingarna skulle upptas.
Detta har skett.
Jag hoppas att dessa länder inte kan ansluta sig först när överenskommet stängningsdatum är uppnått, eftersom det då delvis skulle vara ganska sent.
Men jag antar att det bara var ett språkligt missförstånd.
Jag vill också påpeka något annat: Det var inte så - det var Marset Campos som sade det - att vi samtidigt har trängt in kandidatländerna i Nato.
Jag går in på denna punkt därför att den är mycket intressant.
Det var nämligen i själva verket så, som ni säkert kan erinra er, att Nato och även USA var mycket tveksamma till att tillmötesgå önskemålet från de öst- och centraleuropeiska staterna om medlemskap i Nato.
Det tog flera år innan man kunde kämpa sig fram till detta.
Pressen på att gå med in Nato, den idén uppstod inte i Washington, London eller på annat håll, utan den uppstod helt entydigt i Warszawa, Prag och Budapest.
Jag kan också säga er varför, nämligen därför att dessa folk en gång för alla ville vara på rätt sida, dvs. fast förankrade i familjen med de demokratiska nationerna.
Av samma orsak för övrigt har de också uttryckt önskemålet att gå in i Europeiska unionen.
Den sista punkten jag vill hänvisa till gäller jordbruket.
Här har det sagts att öppnandet av gränserna genast skulle leda till ett sammanbrott för jordbruket i vissa länder, exempelvis Polen.
Jag vill påpeka att vi ju redan i stor utsträckning kommit överens om att öppna gränserna vad gäller jordbruksprodukter och övriga produkter under Europaavtalen.
Vi har ju redan gjort det i stor utsträckning.
Beträffande jordbruksprodukterna har vi just med Polen slutit ett avtal som betyder att redan före anslutningen kan den absolut största delen - nästan 100 procent av de polska jordbruksprodukterna - fritt komma ut på den europeiska marknaden, och omvänt gäller samma sak för våra produkter, som fritt kan föras in på den polska marknaden.
Det betyder att avregleringen av handeln vad gäller jordbruksprodukter ju redan är avtalad, utan att polackerna är oroade för att det polska jordbruket av den anledningen skall bryta samman.
Problemet för det polska jordbruket är strukturpolitiskt och även socialpolitiskt, och det kommer vi i sinom tid också att tvingas befatta oss mycket intensivt med.
Jag vill tacka så hjärtligt för den hittillsvarande debatten, som visar att vi kan räkna med mycket starkt stöd från parlamentet vad beträffar principerna för hur förhandlingarna skall föras, och vad beträffar beslutsamheten att nu snabbt och beslutsamt ta itu med de återstående problemen.
(Applåder)
