# ID: svediakorp-gov404674
# author: Moscovici (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,248
# sentences: 47
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Jag skall fatta mig kort vilket jag för övrigt redan gjort, eftersom jag avstod från tre minuter av min talartid vid mitt första inlägg.
Jag skulle i min tur vilja betona det parallella förloppet mellan vår debatt här, som faktiskt är en debatt i sakfrågan, och tioårsdagen av det tyska enandet, eftersom de två ämnena naturligtvis är förbundna med varandra.
Det är Berlinmurens fall, denna fantastiska historiska händelse som skapar villkoren för utvidgningen och för ett europeiskt enande och som ännu en gång ger hela sitt perspektiv, hela sin känsla till denna uppgift som kommer att finnas kvar i vår kontinents historia.
Jag skulle vilja hylla den utmärkta presentation som Günther Verheugen gav, som alltid är tydlig, exakt och sätter ljuset på de viktiga punkterna och de svårigheter som måste lösas.
Utvidgningen är, som jag just sagt, en historisk process, det är en skyldighet.
Den är hädanefter oundviklig och vi kan inte låta nya frakturer uppstå i dagens Europa, tio år efter Berlinmurens fall.
Men inget tvivel skall råda: det kan inte finnas någon anslutning med rabatt.
Vi kan inte, under förevändning att vi håller på att skapa historia, avstå från att seriöst förbereda utvidgningen, vilket betyder att kandidatländerna måste uppfylla de villkor som ställs: genomföra regelverket och kunna tillämpa det.
Det kommer förvisso att finnas övergångsperioder, såsom det fanns när vi genomförde utvidgningen till andra länder som i dag är medlemmar i Europeiska unionen.
Men vi måste vara fortsatt rimliga.
När det gäller hur långa dessa övergångsperioder skall vara skall vi inte vara demagogiska.
Vi vet att definitiva övergångsperioder, om jag törs uttrycka mig så, inte skapar några förhållanden som är gynnsamma för en, ännu en gång, lyckad utvidgning.
En annan grundläggande punkt är att vi måste informera allmänheten och se till att man accepterar denna utvidgning.
När jag talar om att informera allmänheten tänker jag självfallet på länderna i Central- och Östeuropa, eftersom de behöver främja denna fråga som är grundläggande för dem.
Vi bör i dessa länder kunna räkna med en anslutning som är mycket stark.
Men jag tänker också på den allmänna opinionen inom Europeiska unionen.
Vi skall inte dölja att det inom unionen finns betänksamhet, och det är kanske en av anledningarna till att man inte talar tillräckligt om utvidgningen, som ni sade, herr Cox.
Kanske vissa plötsligt inte vågar tala om den.
Kanske det finns betänksamheter också för att vi inte talar tillräckligt om den.
Jag för min del drar slutsatsen att vi måste tala mer om den, men också tala väl och bättre om den.
Det är mycket viktigt och ur den synvinkeln är jag glad att kommissionen arbetar med en informationskampanj som kommissionär Verheugen vill skall vara både bred och decentraliserad.
Utan att vilja ge honom några förslag, tror jag att om den skall vara effektiv måste den anpassas till opinionens förväntningar och ta upp konkreta frågor som man ställer sig: säkerheten, för vi skall leva i ett Europa som är ett område för frihet, fri rörlighet, men också säkerhet för dess invånare; sysselsättningen och rädslan för social dumping, som jag inte tror på, men vi måste bekämpa denna rädsla med rationella argument; miljön, eftersom det är tydligt att allt som gäller miljön, och bl.a. kärnkraftssäkerheten, är ett verkligt krav från de europeiska medborgarna; finansieringen och slutligen korruptionen.
Vi måste inom ramen för denna informationskampanj bekämpa den överdrivna rädslan, men vi måste också lösa problemen vartefter de uppstår.
Frågan om allmänhetens accepterande av utvidgningen betonades även av ordförande Hänsch, och jag tror att den verkligen står i centrum för debatten.
Det gäller unionens trovärdighet.
Inför denna framtidsutsikt förstår jag att vissa av er är otåliga - ordförande Hänsch, ordförande Brok, ordförande Poettering - eftersom ni skulle önska att länderna i Central- och Östeuropa kunde delta i nästa val till Europaparlamentet år 2004.
Det är en stark men också vacker idé: vi kommer inte att genomföra utvidgningen mot opinionen och det bästa sättet att genomföra utvidgningen tillsammans med allmänheten är faktiskt att låta dem delta i val, eftersom valen är ett uttryck för demokratin och medborgarnas möjlighet att ansluta sig till det politiska systemet.
Själv besvarar jag detta krav med: varför inte?
Varför inte, om det är möjligt?
Och i det sammanhanget erinrar jag på nytt - samtidigt som jag betonar att denna diskussion inte är, vilket jag hört sägas, vare sig teknisk eller pessimistisk eller restriktiv - att Europeiska unionen fastställt ett datum: den 1 januari 2003.
Nu åligger det kandidatländerna att göra nödvändiga ansträngningar för att lyckas; och det är vår uppgift att hjälpa dem och förbereda oss, också vi, på att ta emot dem.
Men låt oss inte heller här vara demagogiska, även om vi kan förstå denna otålighet, låt oss vara medvetna om att det är föga troligt att ett stort antal länder som i dag är kandidatländer kommer att delta i valen 2004, även om man kan önska det.
Låt oss fortsätta att vara positiva, voluntaristiska, men även realistiska.
Cox önskade att vi skulle komma till kärnpunkten i de svåra frågorna.
Jag kan försäkra honom om att det är det franska ordförandeskapets önskan.
Hautala satte fingret på en mycket känslig fråga: hon föreslog att budgetplanen skulle ses över, för att möjliggöra en snabb utvidgning.
Jag behöver i denna kammare inte betona hur starkt ett sådant förslag är, och inte heller i vilken utsträckning det också är lite vågat, och riskerar att både här och där mötas av svårigheter.
Jag tror ändå inte det var en dålig idé att ställa frågan.
Ännu en gång: vi kan förstå, såsom Belder sade, att våra ungerska eller polska eller tjeckiska vänner ber oss om signaler utan vilka vi riskerar vår trovärdighet.
Men - och det blir mitt sista ord för jag vill verkligen göra mig förstådd: jag är inte pessimistisk i frågan, jag är inte feg, jag vill ha stora möjligheter när det gäller utvidgningen - för om man vill vara trovärdig måste man också vara seriös, man måste göra sig förstådd och kunna samla folkens deltagande, såväl i kandidatländerna som bland våra egna folk.
Vi får därför inte skynda på saker och ting.
Vi fastställde kriterier redan för några år sedan, i Köpenhamn.
Vi bedriver förhandlingarna hand i hand med kommissionen, och vi bedriver dem seriöst och voluntaristiskt.
Vi måste se till att skapa villkor för att lyckas, eftersom det är viktigt att utvidgningen inte blir ett utbrott, att utvidgningen inte bara blir ett symboliskt beslut som sedan kommer att skapa problem.
Utvidgningen måste bli ett verkligt enande som gör det möjligt för Europa att i morgon fungera med trettio medlemmar lika bra som den fungerar med femton, och jag skulle, med tanke på förmiddagens debatt, till och med vilja säga kanske bättre än den fungerar med femton medlemsländer.
(Applåder)
