# ID: svediakorp-gov404672
# author: Belder (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 598
# sentences: 30
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Topprioritet för Europeiska unionen i början av det tjugoförsta århundradet har helt klart det största historiska projektet för dess östliga och delvis sydliga utvidgning.
Det skall understrykas i den här debatten.
De personliga insatserna av föredragandena från utskottet för utrikesfrågor och de fruktbara diskussionerna där, visar omisskännligen i samma riktning.
Nyckelår för den otänkbara möjligheten till nära politiskt samarbete inom forntidens västerland är det tjugonde århundradets underår 1989.
Det året har jag som före detta journalist särskilda minnen av, både på gatorna i Östberlin, Prag och Bukarest hörda jag då " vi är tillbaka i Europa ".
Formgivandet av den nästan allmänna känslan i Central- och Östeuropa i slutet av 1980-talet förpliktar oss alla ännu i dag.
Det har nu gått drygt tio år sedan muren föll, sedan Järnridån monterades ned.
Entusiasmen för Europa har i Öst givit plats åt ganska kraftig kritik.
Orsaken är uppenbar.
Vägen till Europeiska unionen, anslutningen, dröjer för länge för ansökarländerna.
Marek Belka, ekonomisk rådgivare till den polska presidenten, uttrycker den här växande otåligheten och otillfredsställelsen mycket direkt: " Europeiska unionen vill att vi skall genomföra de nödvändiga reformåtgärderna i ett outhärdligt snabbt tempo.
De ger oss dock själva inget tidsschema för anslutningen ".
Han får bifall från Ungerns riksbankschef: " Europeiska unionen måste ge de rätta signalerna ".
I annat fall skulle den östeuropeiska misstanken att Europa inte riktigt gör sitt bästa vad avser utvidgningen kunna sluta i en farlig besvikelse över löftena från Bryssel - de orden kommer från min ungerska sagesman.
Hur skall vi bli av med de här östeuropeiska misstankarna mot Europeiska unionen?
Genom en handlingskraftig tvåspårig politik.
EU måste så snabbt som möjligt göra sig institutionellt klart för ett stort antal nya medlemsstater och äntligen förelägga de här länderna en realistisk anslutningsstrategi.
För det senare tänker jag på en etappvis utvidgning i relativt små cirklar av verkligt lämpade anslutningsländer.
Allt det utspritt över en period på cirka femton år.
På det sättet löper Europeiska unionen mindre risk att urholka Köpenhamnskriterierna än vid den föreslagna gemensamma anslutningen av inte mindre än tio kandidatländer.
Försvinner då automatiskt den stora oro med avseende på utvidgningsprocessen som lever i Europeiska unionens medlemsstater och i kandidatländerna?
Naturligtvis inte.
Därför tilltalar mig ändringsförslag 40 av kollega Malmström avseende Brokbetänkandet.
Hon uppmanar Europeiska kommissionen att göra en stor undersökning om kostnaderna för ett icke-genomförande av utvidgningen och ange vilka de ekonomiska fördelarna eller nackdelarna skulle vara på lång sikt om utvidgningen skulle avfärdas.
Vidare yrkar Malmström för att Europeiska kommissionen skall ge de europeiska medborgarna noggrann information, de bör nämligen alltid känna till läget i den pågående utvidgningsprocessen med ett återförenande av Europa som övergripande mål.
En sådan sårbar hållning, eller rättare sagt, en sådan politisk ansvarskänsla skulle absolut pryda Bryssel och det skulle dessutom vara en efterföljansvärd förebild för Europeiska unionens förhandlingspartner i Öst.
Då fungerar utvidgningsvägen verkligen bra: via allmänheten, via det avgörande samhälleliga stödet.
Avslutningsvis, herr talman, så får kostnader för och intäkter från Europeiska unionens utvidgning österut inte vara det avgörande.
Om vi kan uppskatta den uppskjutna utvidgningen, den uppskjutna befrielsen av den andra delen av vår världsdel till dess rätta värde, om vi vill lära oss läxan av två världskrig under det förra seklet, då kavlar vi hjälpsamt upp ärmarna, då är vi beredda att offra något.
