# ID: svediakorp-gov404670
# author: Coûteaux (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 787
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Vi kommer för vår del inte att rösta för Broks betänkande.
Vi motsätter oss definitivt utvidgningen, vilken naturligtvis finns inskriven i historien, liksom i geografin, och även i själva namnet Europa, något som i sin tur definitionsmässigt innefattar samtliga nationer mellan Atlanten och Uralbergen; där man för övrigt tycks glömma en liten del av kontinenten, den mest blomstrande och ur många hänseenden den mest arroganta, som sedan ett halvt sekel konfiskerar ordet.
Om vi vänder oss emot Broks betänkande är det inte ett tecken på utfrysning av våra partner i Central- eller Östeuropa, eller Sydeuropa, tvärtom, det beror snarare på att betänkandet ställer upp villkor som faktiskt är oacceptabla, när det gäller länder som är europeiska sedan århundraden.
Med undantag kanske för ett krav på respekten för politisk pluralism har vi ingen rätt att ställa några som helst extra krav.
Politiska villkor, det förstår man när det gäller de politiska åtgärder som det europeiska samarbetet innebär; vi kan däremot inte acceptera de ekonomiska och sociala villkoren, särskilt som de är så stränga att de på obestämd tid försenar tidsfristerna eller dömer staterna till omvälvningar som är katastrofala för deras ekonomiska och sociala struktur, vilket endast kanske gynnar den tyska beskyddaren, som är den enda som kan dra nytta av den nuvarande oordningen i Centraleuropa.
För att bara ta Polen som ett exempel, som för övrigt ligger oss alla varmt om hjärtat, är det tyvärr bara alltför uppenbart att den plötsliga öppningen av gränserna riskerar att leda till ett snabbt förfall för jordbruksstrukturerna.
En fjärdedel av Polens arbetstillfällen finns inom denna sektor, landsbygdsbefolkningen ökade med 5 procent jämfört med föregående år, och om vi vill att landet skall anpassa sig till vår modell kommer vi utan tvivel att ta död på det som fortfarande är en av detta lands viktigaste fördelar, för att inte tala om de sociala problem som en mycket stor del av befolkningen kommer att hamna i.
När det gäller alla dessa frågor envisas man i Broks betänkande med att tala om anpassning, om reformer.
Men vi måste välja, antingen tvingar vi på dem dessa reformer och gör de flesta av kandidatländerna oorganiserade eller också väntar vi på att de så småningom naturligt uppfyller de krav som ställs och det innebär att vi skjuter upp anslutningen på obestämd tid.
I verkligheten är det själva modellen med den Europeiska konstruktionen som vi störtat in i, jag menar det samtidiga införlivandet av samtliga verksamhetsområden oavsett traditioner eller särdrag för den ena eller andra, som ännu en gång omvandlas till en fälla.
Eftersom vi ville avskaffa gränserna på några år, eftersom vi ville förakta skillnaderna mellan nationerna och deras respektive strukturer, tvingas vi ännu en gång till en slags allt eller inget, ett val mellan två onda ting.
Vi skulle naturligtvis ha valt det politiska Europa, som inrättas som en instans för kontinuerlig dialog tillsammans med visst valfritt samarbete, vilket man tidigare försökte göra med Eureka-programmen.
Det var valet av ett Europa förenat i ett förbund, som skulle ha inneburit att vi respekterar vars och ens gränser, respekterat takten och utvecklingssättet för varje nation och slutligen respekterat hela Europa.
Det skulle för den punkt som vi behandlar i dag ha inneburit att tillåta oss att ta emot nya länder, vartefter de förklarar sig som sökande, såsom för övrigt Nato gjorde, för låt oss inte göra oss några illusioner, mina damer och herrar, den politiska kampen är förlorad för oss till förmån för Förenta staterna som genom den mjuka metoden med politisk och militär allians sedan lång tid garanterat utvidgningen av Europa, men till förmån för dem.
Utvidgningen kommer inte att vara löst på länge eftersom den förutsätter att vi lyckas gå tillbaka när det gäller den ideologiska och för övrigt mycket naiva utformningen av en enhetlig integration, för att inte säga sammanslagning av samtliga nationer till en kompakt enhet som strider mot den geografiska och historiska verkligheten.
Det betyder att om vi för vår del är pessimistiska är förvillelsen lika stor bland de europeiska institutionerna som i full fart kastat sig ut på de mest fördärvliga vägarna, och även lika stor hos detta parlament som inte kan uttala sig om frågor av brännande aktualitet, såsom exempelvis den som i dag ställs genom det brinnande Palestina, där en förment demokratisk stat varje dag mördar barn på gatorna och i stället förlorar sig i utmattande önskedrömmar till priset av en evig delning.
