# ID: svediakorp-gov404664
# author: Verheugen (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,170
# sentences: 184
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar ledamöter!
Jag välkomnar tillfället till en utförlig diskussion om läget och perspektivet för förhandlingarna om Europeiska unionens utvidgning.
Jag tackar Brok, föredraganden från utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik, för hans omfattande och klara betänkande.
Tack också till alla andra föredragande.
Vi kan redan se att det trots de olikheter som säkert kan finnas i detaljerna, finns en gemensam grund.
Denna debatt erbjuder ett välkommet tillfälle att bekräfta den bestämda viljan till utvidgningen.
Den europeiska utvecklingen har kommit in i en fas, där vi mer än någonsin behöver ha klara mål och ett beslutsamt handlande.
Våra båda stora uppgifter, inre reformer och ett öppnande utåt, är nära förknippade med varandra.
Båda uppgifterna för sig är också oeftergivliga, men de måste lösas i ett sammanhang, om de skall lösas på rätt sätt.
Jag vill därför redan från början slå fast att den viktigaste byggstenen för att slutföra utvidgningsprojektet nu är att vi enas om de institutionella reformerna i EU.
Utan dessa reformer kommer våra institutioner att drabbas av en infarkt och syftena med dem kommer inte längre att kunna uppfyllas.
En framgångsrik avslutning på regeringskonferensen i Nice i december kommer att lämna vägen öppen för ännu mer dynamiska förhandlingar.
Men framgången har inte bara att göra med tidpunkten - hur viktig den än är.
Det är inte alla resultat från regeringskonferensen som skulle ge rättvisa åt det väldiga anpassningstrycket från utvidgningen.
Ett otillräckligt resultat eller rentav ett misslyckande i Nice skulle få fatala följder i kandidatländerna.
De krafter som är skeptiska mot EU, och som också finns där, skulle få nya argument.
Populister skulle framträda och påstå att nu skulle det slutligen stå klart att EU i själva verket inte vill ha några nya medlemmar.
Man kan knappast bemöta sådana argument med ord.
Vi måste övertyga genom handling!
Den nu pågående största utvidgningsrundan i det europeiska enandets historia är moraliskt påbjuden, den är strategiskt nödvändig och politiskt genomförbar.
Projektet har redan hunnit långt, det finns ingen väg tillbaka.
Inte i något fall handlar det i förhandlingarna om " huruvida ", utan nu handlar det om " hur " och " när ".
Utvidgningen är det enda riktiga svaret på två stora historiska förändringar i vår samtid.
Det är kanske en tillfällighet, men i så fall är det en lycklig tillfällighet, att denna debatt äger rum på den tionde årsdagen av fullbordandet av det tyska enandet.
Det tyska enandet kan också betraktas som en del av och en förelöpare till det större målet med det europeiska enandet, och det är samma händelser, samma utveckling som möjliggjorde det tyska enandet, som också har möjliggjort att vi i dag här i detta rum överhuvud taget kan tala om ett eventuellt medlemskap för tio central- och östeuropeiska stater i Europeiska unionen.
Därför är enandet det riktiga svaret på slutet av det kalla kriget och de kommunistiska staternas sammanbrott.
Jag vet inte hur man annars skulle förklara för folken i Europa, som först under det senaste decenniet har uppnått frihet och självbestämmande, att fördelarna med den europeiska integrationen bara exklusivt skulle förbehållas dem som efter 1945 befann sig på den " rätta " sidan av järnridån.
(Applåder)
Vi tillåter inte någon ny delning av Europa.
Vi vill inte att det i stället för de ideologiska demarkationslinjerna som materialiserade sig i oöverkomliga gränser skall komma en ny gränslinje, en gränslinje som skulle skilja det välbärgade Europa från det fattiga.
Det handlar om mer än så.
Det handlar om att utvidga freden och stabiliteten till hela Europa.
Men inte en stabilitet vilken som helst.
Sovjetimperiet verkade i årtionden stabilt både inåt och utåt, men det hade länge varit bräckligt och murket, just därför att denna stabilitet inte grundade sig på demokrati, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter och skydd av minoriteterna.
Det är inte någon tillfällighet, utan en närmast järnhård lagbundenhet, att vi har fred och stabilitet i Europa bara där dessa värden förverkligats, och där Europa redan är enat eller håller på att enas.
Fred och stabilitet i Europa är grundvalarna för en lycklig framtid för alla europeiska folk.
Om de inte förverkligas överallt i Europa, då äventyras de överallt.
Den andra stora förändring som vi upplever och som Europa måste ställa in sig på är den blixtsnabba accelerationen av den ekonomiska utvecklingen, hän mot en global marknad och en global konkurrens.
Denna förändring erbjuder stora möjligheter, som vi kan utnyttja desto bättre, ju mer vi slår ihop våra krafter och gemensamt företräder våra intressen.
En ännu större gemensam marknad kommer att göra oss starkare.
Utvidgningen av euroområdet kommer att stärka euron.
Den större gemenskapen kommer att få mer tyngd när det gäller att bemästra de globala uppgifterna.
Utvidgningen av Europeiska unionen är inte någon växel på framtiden, där vi får se om den också kan inlösas.
Fördelarna är redan här, de är synliga, och det är fördelar för alla.
Jag är fast övertygad om att systemväxlingen i Central- och Östeuropa inte skulle ha varit så snabb och framgångsrik utan perspektivet med en europeisk integration.
När vi konstaterar att länderna i utvidgningsprocessen inom kort redan kommer att ha uppnått stabilitet i sina demokratiska system, då är det en prestation som dessa folk själva har åstadkommit.
De själva har fattat det modiga beslutet att skaka av sig funktionärsvälde och statlig ekonomi och skapa öppna samhällen, moderna demokratier och fungerande marknadsekonomier.
Men de har också gjort det därför att möjligheten till ett medlemskap i Europeiska unionen ger dem ett hopp om solidaritet från de europeiska folken och därför att de erbjuds en så fast politisk och ekonomisk förankring.
Vi kan redan nu exakt avläsa fördelarna med de politiska förändringarna på den ekonomiska utvecklingen.
Kandidatländerna i Central- och Östeuropa var bara svagt integrerade i världsekonomin.
Nu går mellan 50 och 70 procent av deras export till EU.
Vi har höga överskott i utrikeshandeln med alla dessa länder.
Detta kan omräknas till högre skatteintäkter, högre belopp för social trygghet och framför allt fler arbetstillfällen.
Tillväxtprognoserna för hela området är synnerligen gynnsamma.
För de närmaste tio åren förväntas en tillväxt som ligger tydligt över genomsnittet i dagens EU.
Dessa nya marknader, som utvecklas snabbt, skapar nytt utbud och ny efterfrågan, och det uppstår redan från början en vinstsituation för båda sidor.
Jag tror inte att jag här särskilt måste påpeka att detta löftesrika ekonomiska perspektiv är möjligt bara på grund av de kalkylerbara och politiskt stabila ramvillkoren.
Med hänsyn till utvidgningen har man delvis funnit en lösning på hundraåriga konflikter, undanröjt gränsproblem och dämpat minoritetsproblem.
Dessa prestationer kräver ett positivt svar.
Jag är säker på att vi alla är överens om att de människor som har gjort dessa ansträngningar inte får bli besvikna.
Det gläder mig därför att kunna säga er att utvidgningsprocessen under den nya kommissionens första år har fått bättre kvalitet och en snabbare takt.
Processen har nu redan utvecklat en egen dynamik, som inte längre kan stoppas.
Låt mig än en gång erinra om de principer som vi styrs av, och som inte kan diskuteras.
För det första: Vi förbereder de nya medlemmarna för ett fullständigt, jämställt medlemskap.
Utvidgningen skapar inte något Europa à la carte och inte heller något andra klassens samhälle i unionen.
Nya medlemmar måste uppfylla alla anslutningsvillkor.
Det finns inga politiska rabatter.
För det andra: Varje land har sin egen chans i utvidgningsprocessen.
Det bildas varken några geografiska eller politiska grupper.
Begreppen Luxemburggruppen och Helsingforsgruppen är rent tekniska och tjänar bara till att skilja mellan de stater som 1997 inbjöds till förhandlingar i Luxemburg, och de som först 1999 kom med i Helsingfors.
Men det är fortfarande så att varje land bara kan uppnå mognad för anslutning på grund av faktiska framsteg.
För det tredje: Vi håller fast vid principen med differentierade förhandlingar.
Kapitel påbörjas och avslutas i enlighet med den faktiska nivån på förberedelserna och de faktiska framgångarna i förhandlingarna.
För det fjärde: Detta resulterar i ytterligare en princip, nämligen att de stater, som har börjat senare, får en rättvis chans att sluta sig till dem som har börjat tidigare.
Men jag vill påpeka att vi inte kan hjälpa dem att hinna i kapp genom att vi saktar in förhandlingarna för dem som hunnit längre.
Vi kan hjälpa länderna att hinna i kapp, men inte genom att vi skickar in deras grannar i väntsalen.
Kommissionen kommer den 8 november att lägga fram sina lägesrapporter för år 2000 samt ett nytt strategidokument.
Arbetena är ännu inte avslutade.
I de tidigare rapporterna var den kvalitativa standarden hög, och vi kommer inte att tillåta en lägre nivå.
Dessa rapporter är inte några skolbetyg.
Jag kommer även i framtiden att undvika att rangordna kandidaterna.
Rapporterna skall hjälpa kandidaterna att fortsätta med nödvändiga reformer och minska de brister som finns.
EU: s institutioner skall kunna utnyttja rapporterna för att kontrollera framstegen, och använda dem som grundval för den vidare utvecklingen av förhandlingsstrategierna.
Utan att föregripa resultaten kan jag redan i dag nämna några tendenser ur de nya rapporterna.
På bred front ser vi framsteg när det gäller att säkra de politiska kriterierna.
Jag ser inte i något enda land någon risk för att man skall glida över i auktoritära strukturer.
Förbindelserna med grannländerna utvecklas bra och snabbt.
Demokratiska grundläggande värderingar och regler är fast förankrade.
Vi uppmärksammar naturligtvis även i fortsättningen potentiella risker och olösta frågor.
Därför bevakar vi noga läget för de nationella minoriteterna.
Därför arbetar vi för konkreta åtgärder, för att övervinna den sociala diskrimineringen, framför allt av den romerska befolkningen, i en rad länder.
Vad beträffar de ekonomiska kriterierna är framstegen också tydliga.
Nästan alla kan redan nu betraktas som marknadsekonomier, även om de ekonomiska reformprocesserna ännu inte är helt avslutade.
Men det gäller inte bara för kandidatländerna.
En rad länder har också i fråga om det andra ekonomiska kriteriet med konkurrenskraft på den inre marknaden kommit så långt att de i rask takt blir mogna för en anslutning.
Vad beträffar det tredje kriteriekomplexet, förmågan att genomföra och tillämpa EU: s hela regelverk, så finns det fortfarande mycket att göra.
Jag kritiserar inte att den offentliga förvaltningen mycket ofta fortfarande är svag, och att inte heller rättsväsendet ännu erbjuder den grad av rättssäkerhet som vi behöver i gemenskapen.
Det är klart att omvandlingen på detta område slukar mer tid än på andra områden.
Den åstadkoms ju inte genom att skapa institutioner och strukturer.
Vi behöver framför allt lämpliga människor.
Man måste finna dem, man måste utbilda dem, och dessutom måste man kunna betala dem.
I strategin inför anslutningen ger vi redan nu hög prioritet åt dessa frågor.
Vi kommer också att stegra den.
Vi måste vara säkra på att gemenskapens regelverk inte bara finns på papperet, utan att det också tillämpas fullständigt.
I detta sammanhang vill jag nämna ett problem, som kräver särskild uppmärksamhet, och som jag är mycket oroad över.
Jag syftar på den omfattande korruptionen i ett ganska stort antal länder.
Naturligtvis känner jag till de särskilda socioekonomiska orsakerna till korruptionen.
Men vi ser den också i sådana sammanhang där den inte lätt kan förklaras genom erbarmliga inkomstförhållanden.
Jag anser inte att korruption är en sorts folkloristisk beståndsdel eller en del av ett kulturellt arv.
I moderna samhällen och moderna ekonomier är korruption en cancersvulst.
Sjukdomen frodas alltmer, och gör att det som fortfarande är friskt också insjuknar.
Svaga administrativa strukturer, bristande rättssäkerhet och korruption är för övrigt också negativa lokaliseringsfaktorer.
De avskräcker utländska investerare och förhindrar en snabbare ekonomisk utveckling.
Det är uppenbart att den stora ekonomiska skillnaden mellan EU-medlemmar och kandidatländer bara kan minskas om det finns ett ständigt inflöde av utländska direktinvesteringar i kandidatländerna.
Förhandlingsprocessen som sådan har under det senaste året än en gång tydligt påskyndats.
Jag vill peka på ett missförstånd, som ibland insmyger sig när man talar om takten.
Man kan inte bara avläsa takten på antalet slutförhandlade kapitel.
Det som är avgörande är den materiella substansen i de kapitel det rör sig om.
Med länderna i Luxemburggruppen påbörjades redan under det portugisiska ordförandeskapet alla kvarstående kapitel, med undantag av institutioner och övrigt, sammanlagt 174.
Med staterna i Helsingforsgruppen kommer fram till slutet av det franska ordförandeskapet minst 84 kapitel att ha påbörjats, alltså nästan hälften.
Jag räknar med att för minst fyra stater i denna grupp kommer alla kvarstående kapitel också att påbörjas under nästa år.
Vi går nu in i en ny fas.
Vi vill nu, redan under det franska ordförandeskapet, komma fram till förhandlingar i snävare bemärkelse, dvs. fatta beslut om förslag som gäller övergångsfrister eller undantag.
Kommissionen kommer den 8 november att lägga fram mer vittgående reflexioner om vilka principer som skall bestämma hanteringen av övergångsfrister, och hur motsvarande beslutsprocess skall organiseras.
Jag vill i dag också peka på två problemområden.
Övergångsfrister som berör den inre marknadens funktion, och sådana som är förknippade med omfattande investeringsprogram.
Vad beträffar den inre marknaden måste vi se till att övergångsfrister både tids- och innehållsmässigt fortsätter att vara så begränsade som möjligt.
Där det krävs stora och långfristiga investeringar för att uppnå EU-normer, bör man beakta att även de nuvarande medlemsstaterna i dessa fall har tagit långa övergångsfrister i anspråk.
Med tanke på den aktuella situationen i den monetära unionen vill jag informera er om att den monetära unionen är en del av fördraget, och därför en del av förhandlingarna.
Alla kandidatländer vill gå med i den monetära unionen.
För detta gäller de särskilda bestämmelserna i Maastrichtfördraget.
Medlemskapet i EU leder alltså inte automatiskt till euron, utan de särskilda kriterierna måste uppfyllas.
Deltagandet i växelkursmekanismen är i varje fall förbestämt, och det behövs ett särskilt beslut.
Vi kommer nu snabbt att komma fram till en komprimering av förhandlingarna.
Det kommer att leda till en koncentration på de fortfarande öppna, delvis mycket svåra frågorna.
Jag kan bara nämna jordbruk, miljö, regionalpolitik, inrikes- och rättspolitik samt budget.
Som en förberedelse för detta arbetar kommissionen på ett nytt övervakningssystem som kommer att göra det möjligt för oss att när som helst göra en exakt bedömning av läget i förhandlingarna och det faktiska genomförandet för varje land.
Jag vill också säga något om en fråga som ligger mig särskilt varmt om hjärtat, hur projektet om utvidgningen i medlemsstaternas och kandidatländernas samhällen förmedlas.
Att vi har ett problem med att förmedla det kan man svårligen betvivla, även om enkäter inte ger någon särskilt exakt bild.
För att bättre kunna förmedla det har kommissionen gett impuls till ett kommunikationsinitiativ.
Rättsliga och finansiella förutsättningar har skapats för detta.
Vi arbetar nu på innehållet.
Initiativet kommer att till väsentlig del vara decentraliserat, alltså genomföras i medlemsländerna och i kandidatländerna i enlighet med deras särskilda behov och verklighet.
Vi söker därför en så nära samordning som möjligt med programmen från de nationella regeringarna, parlamentet och andra institutioner.
Den snäva ekonomiska ramen tvingar oss att utveckla koncept som i hög utsträckning vänder sig till åsiktsbildare och informatörer.
Det kommer knappast att bli möjligt med köpt masskommunikation.
Det vi alltså måste satsa på är framför allt ett deltagande från alla slags grupper i samhället och insatser från enskilda.
Detta innebär samtidigt en demokratisering av hela processen.
Varje kommunikationsstrategi är dömd att misslyckas om den inte går in på det som verkligen berör människorna.
Därför måste vi identifiera vad människorna kopplar ihop med utvidgningen, vilka förhoppningar och förväntningar, men också vilka farhågor och risker.
Här uppnår man ingenting med en propaganda vilken som helst!
Vi behöver politiska svar på politiska frågor.
De måste förmedlas på ett bra sätt!
Vilka frågor är det?
Kommer det att inträffa några folkvandringar, och vilka effekter kommer det att få på arbetsmarknaderna?
Hur kommer konkurrenssituationen i gränsområdena mellan hittillsvarande EU och de nya medlemsstaterna att förändras?
Kommer det att ske någon miljödumpning och social dumpning?
Vad kommer de öppna gränserna att innebära med tanke på bekämpning av brottsligheten och, slutligen, hur skall vi betala allt detta?
Vi har bra svar på alla dessa frågor.
Folkvandringarna kommer totalt sett att gå tillbaka tack vare utvidgningen.
Problem som kan uppträda under de första åren kan styras med hjälp av intelligent utformade övergångsfrister.
Vi måste hjälpa gränsregionerna att utnyttja sina nya chanser och bemästra de nya utmaningarna.
Kommissionen arbetar här redan på förslag.
Miljödumpning och social dumpning kommer inte att äga rum, eftersom de nya medlemsländerna måste genomföra våra normer.
Utvidgningen är bra för miljön.
Utvidgningen är också bra för nivån på den sociala tryggheten i Europa.
För säkrandet av gränserna och brottsbekämpningen gäller också våra normer och fördelarna med det europeiska samarbetet.
Också här kommer situationen att förbättras genom utvidgningen, och inte försämras.
Kostnaderna för utvidgningen är fastslagna i den nuvarande budgetplanen.
De återfinns sedan i budgeten.
Mer än som står i budgeten kan och kommer inte att betalas ut.
Låt mig sammanfatta budskapet till Europas medborgare.
Utvidgningen erbjuder oss en unik möjlighet att ändra på den europeiska historiens gång och säkra freden för Europas folk, bevara stabiliteten och öppna nya, stora levnadschanser för alla.
Utvidgningen är inte något äventyr.
Den förbereds så grundligt som överhuvud taget bara är möjligt.
Det vore äventyrligt att ge upp projektet eller fördröja det på obestämd tid.
Vi har ett fönster som vetter mot en chans.
Det är nu öppet.
Det kommer inte att förbli öppet i evighet.
Det finns risker.
Det kan ingen undvika.
Men det får inte göra att vi viker från vår beslutsamhet.
Det skulle vara en mycket större risk att inte göra det som måste göras!
(Applåder)
