# ID: svediakorp-gov404663
# author: Moscovici (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,148
# sentences: 70
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman, herrar ordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar föredragande, mina damer och herrar parlamentsledamöter!
Tillåt mig till att börja med tacka er för att ha arrangerat denna debatt om utvidgningen som jag välkomnar möjligheten med dubbelt.
För det första eftersom - men det behöver inte upprepas här - utvidgningen av Europeiska unionen, såsom Brok just sagt, inte är vilken prioritet som helst.
Det är verkligen bakgrunden till och framtidsutsikten för Europeiska unionens hela verksamhet i dag, en politisk framtidsutsikt som är villkoret för allt vårt arbete, med början naturligtvis i arbetet med att reformera institutionerna.
Och inte heller jag vill separera den debatt vi hade i förmiddags från debatten denna eftermiddag.
I det hänseendet vill jag välkomna det arbete som utförts av Europaparlamentet i form av ett betänkande om vart och ett av kandidatländerna som inlett förhandlingar och ett samlingsbetänkande från ordförande Brok, som jag får tillfälle att återkomma till mer i detalj i mitt inlägg.
Det förefaller mig också som om det franska ordförandeskapet, på grundval av det arbete som inletts av tidigare ordförandeskap och av kommissionen, vid Europeiska rådet i Nice kommer att kunna ge en ganska exakt bild av anslutningsförfarandet, åtminstone hoppas jag det.
Jag vill därför, för att på ett positivt sätt bidra till debatten, säga mycket konkret hur det franska ordförandeskapet agerar under detta halvår för att uppnå de resultat jag nyss nämnt.
Den första inriktningen: Vi måste naturligtvis gå så långt som möjligt i anslutningsförhandlingarna för att göra en så exakt sammanfattning som möjligt i Nice, land för land och kapitel för kapitel.
Inför denna framtidsutsikt erinrar jag först om att vi planerar att för varje kandidatland anordna två förhandlingssessioner på suppleantnivå och en på ministernivå, fördelat på två omgångar, den 21 november och den 5 december, i anslutning till sammanträdena i rådet (allmänna frågor).
Det franska ordförandeskapet kommer omedelbart att informera det utskott ni är ordförande för, herr Brok, om resultatet av dessa förhandlingar redan tisdag eftermiddag, vilket numera är kutym för oss.
Som ni vet betonade Europeiska rådet i Helsingfors principen med en uppdelning mellan kandidatländerna, och jag tror att både ordförandeskapet och kommissionen verkligen arbetar hand i hand i denna fråga när det gäller att genomföra förhandlingarna, och jag vill inför er betona den fullständiga överensstämmelsen mellan uppfattningarna som råder med kommissionär Verheugen, vars mycket höga kvalitet på arbetet jag här vill hylla.
Det betyder alltså konkret att varje ansökan skall bedömas och slutligen kommer att bedömas efter egna meriter.
Det är den gängse formuleringen.
Jag skall naturligtvis inte gå in på detaljerna i var och en av dessa förhandlingar, utan kanske lämna den presentationen till den debatt som skall följa om de tolv betänkandena.
Men jag vill ändå med några ord erinra om omfattningen av arbetet som inletts med dem som, av språkskäl - jag tror som ni att vi måste sluta med detta, men det finns också en kronologisk ordning som man fortfarande kallar de sex från Luxemburg och de sex från Helsingfors - jag kallar de " sex från Luxemburg ", jag säger det inom citationstecken.
Med dessa sex länder har samtliga kapitel i regelverket utom ett inletts, nämligen det om institutionerna, vissa är provisoriskt avslutade, från 12 till 16 beroende på land, andra är fortfarande under förhandling, från 13 till 18 beroende på land.
Jag tror därför att vi börjar få en ganska exakt bild av de svårigheter som fortfarande återstår i var och en av förhandlingarna, såväl ur kandidatländernas synvinkel som ur unionens, och jag tror att man kan samla dem i tre kategorier.
Till att börja med har vi genomförandet av regelverket.
Hur långt har kandidatländerna kommit där?
Hur kan man konkret bedöma de åtaganden de gör inom ramen för förhandlingarna och deras förmåga att konkret genomföra detta regelverk?
Det är anledningen till att det franska ordförandeskapet, liksom Europaparlamentet, vill ha en översikt över hur regelverket godkänts, underförstått att grundprincipen för förhandlingarna måste vara att regelverket godkänns i sin helhet.
Vidare har vi frågan om övergångsperioder, som naturligtvis hänger samman med föregående punkt.
Som ni vet har kandidatländerna uttryckt en rad önskemål i den riktningen.
Det är för övrigt ett tecken på att anslutningsförhandlingarna verkligen gått in i en ny fas och att vi hädanefter, som det franska ordförandeskapet önskar, måste börja diskutera sakfrågor.
Jag påpekar i det sammanhanget att rådet, på grundval av ett första dokument från kommissionen, inlett ett diskussionsarbete som bör göra det möjligt för unionen att göra framsteg i förhandlingarna.
Avslutningsvis har vi naturligtvis ståndpunkterna i förhandlingarna, när det gäller de svåraste kapitlen i regelverket, bl.a. med tanke på deras budgeteffekter för unionen.
Jag tänker naturligtvis på den gemensamma jordbrukspolitiken och politiken för regional utveckling.
Jag har sagt det och jag har inga svårigheter med att upprepa det här, det franska ordförandeskapet kommer inte att undvika någon av de svårigheter som uppstår, vilket naturligtvis inte innebär att vi har tid och möjlighet att behandla var och en av dem.
Men för oss innebär att införa ny dynamik i dessa förhandlingar, bl.a. när det gäller frågan om övergångsperioder, att vi skall göra allt för att gå framåt på ett pragmatiskt sätt.
Några ord slutligen om de " sex från Helsingfors ", fortfarande med citationstecken, som inledde förhandlingar i början av året.
I slutet av vårt ordförandeskap kommer man att ha inlett förhandlingar om hälften av kapitlen i regelverket.
Vi avser för övrigt att i fullständig överenskommelse med kommissionär Verheugen, inleda förhandlingarna om 42 nya kapitel, vilket innebär mellan 4 och 9 beroende på land, precis som det portugisiska ordförandeskapet före oss.
Det borde göra det möjligt för de bästa kandidatländerna att relativt snabbt komma ifatt dem i Luxemburggruppen, kanske redan nästa år, och vi vet att det här handlar om ett önskemål som vissa av er tydligt uttryckt.
Det är uppenbart att det arbete som utförts av respektive föredragande och av utskotten i parlamentet kommer att vara till stor nytta för våra egna diskussioner.
Tillåt mig nu att ta upp den andra inriktningen enligt vilken ordförandeskapet önskar att utvidgningsförfarandet skall utvecklas under detta halvår.
Jag har just erinrat om det mycket viktiga tekniska arbete som utförts de senaste tre åren och jag har också sagt att, åtminstone när det gäller vissa kandidatländer, kommer vi mycket snart att ha en mycket exakt bild av de svårigheter som återstår.
Det förefaller oss därför som om stunden har kommit för att upphöja detta arbete till en mer politisk nivå genom att samla all information vi förfogar över.
Det är anledningen till att vi förbereder en ministerdebatt i sakfrågan som kommer att äga rum i samband med rådet (allmänna frågor) den 20 november, på grundval av exakta dokument som kommissionen kommer att tillhandahålla, bl.a. om kandidatländernas genomförande av regelverket och de framsteg som respektive land gjort.
Utifrån denna debatt kommer ordförandeskapet att förfoga över de beståndsdelar som krävs för att stats- och regeringscheferna i Nice skall kunna ha en seriös diskussion om den fortsatta utvidgningsprocessen.
Det är också i den andan som det franska ordförandeskapet beslutat att arrangera två möten inom den europeiska konferensen med de 15 medlemsstaterna och de 12 + 1 kandidatländerna - tolv som förhandlar och ett kandidatland.
Ett av dessa möten kommer att äga rum på ministernivå, den 23 november i Sochaux, och det andra med stats- och regeringscheferna den 7 december i Nice.
Dessa möten blir till att börja med ett tillfälle att informera kandidatländerna om hur långt arbetet med att reformera institutionerna har kommit, en reform som i första hand intresserar dem, eftersom det handlar om den union som de skall bli medlemmar i, men naturligtvis också att tillsammans med dessa länder inleda en politisk diskussion om hur en utvidgad union skall fungera.
Det är naturligtvis inte uteslutet att kandidatländerna tar detta tillfälle i akt för att ännu en gång, - ni talade om det herr talman, - ta upp frågan om datum för utvidgningen.
Denna fråga är naturligtvis fullständigt berättigad, men den måste besvaras på ett korrekt och exakt sätt.
I det hänseendet vill jag erinra om att på sätt och vis är frågan redan löst.
Den har lösts eftersom Europeiska rådet i Helsingfors fastställde att den 1 januari 2003 är det datum när unionen bör vara beredd att ta emot de första nya medlemmarna, dvs. de som är bäst förberedda, under förutsättning naturligtvis att ett bra fördrag under tiden har slutits i Nice och ratificerats av de nationella parlamenten.
Valet av datumet, den 1 januari 2003, är ingen tillfällighet.
Jag förstår inte varför vi skulle ändra på det åt ena eller andra hållet.
Jag är personligen fortfarande övertygad om att unionen i diskussionen om datumet för de första anslutningarna måste undvika, - och jag säger det också mycket respektfullt till Europaparlamentet, - att öka effekterna av att avisera ett datum.
Alla förstår ju nyttan av ett datum för kandidatländerna, eftersom det både är en målsättning och en faktor för satsning för dem.
Men datumet den 1 januari 2003, som är det enda unionen kommit överens om, utgör såväl för kandidatländerna som för oss en mycket ambitiös målsättning och det är inför den framtidsutsikten som ordförandeskapet skall satsa alla sina ansträngningar.
Jag har mycket svårt att tro, liksom ni alla tror jag, att vi skall ha avslutat alla förhandlingarna 2001, vilket skulle göra det möjligt att ratificera resultaten under 2002.
Det handlar inte om detta och för vissa kandidatländer vet vi att förhandlingarna kommer att fortsätta under ytterligare några år.
Men det arbete som inletts, och som vi önskar ge en stark impuls till, borde göra det möjligt att redan i slutet av 2000 dels bättre förstå den allmänna balansen i var och en av förhandlingarna, dels åtminstone för de kandidatländer som kommit längst tydligt identifiera vilka svårigheter som först måste lösas för att dessa förhandlingar skall kunna lyckas.
Vad jag alltså föreslår är att vi skall arbeta i den riktningen med idén att vi inför år 2003 skall granska vilka kandidater som är beredda att komma med oss vid det tillfället.
Några ord slutligen om Turkiet som för unionen hädanefter tydligt är en del av utvidgningsprocessen och utgör det trettonde kandidatlandet.
Jag vet för övrigt att Morillon för närvarande förbereder ett betänkande som vi med intresse väntar på.
Vi kan bara glädjas åt att ett antal hinder har undanröjts när det gällde att i Helsingfors erkänna detta lands ansökan.
Vi är samtidigt fullständigt medvetna om de svårigheter som fortfarande är knutna till denna anslutning, med början i frågorna om respekten för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna i detta land.
Det har förvisso gjorts framsteg, men de är fortfarande långt ifrån att uppfylla kriterierna från Köpenhamn.
I överensstämmelse med kommissionen, även här, kommer det franska ordförandeskapet att försöka uppnå ett dubbelt resultat: för det första att anta ett partnerskap för anslutningen, som är nödvändigt både för Turkiet och för unionen, för det andra att inrätta en budgetförordning som gör det möjligt för unionen att uppfylla de åtaganden den gjort gentemot detta land och som vi önskar anta före årets slut.
Jag delar er uppfattning, herr talman: Europeiska unionen skall inte ha en småaktig inställning eller en krämarinställning gentemot utvidgningen.
Utvidgningen är ett historiskt projekt.
Utvidgningen är en omfattande framtidsutsikt som vi måste ta oss an med stor generositet och med förståelse.
Men vi skall samtidigt vara medvetna om att vi måste erbjuda villkoren för att den skall lyckas, både gentemot kandidatländerna och gentemot den allmänna opinionen liksom i förhållande till det vi alla önskar, nämligen att bibehålla en solid gemensam politik.
Utvidgningen är vår framtid, under förutsättning att den inte leder till att gemenskapens regelverk eller den gemensamma politiken, vilka vi alla fäster stor betydelse vid, urvattnas eller försvagas.
Det är anledningen till att vi bestämt måste gå framåt genom att välja utvidgningen och samtidigt fastställa villkoren för hur den skall lyckas.
Jag är naturligtvis fullständigt beredd att följa den mycket viktiga debatt som vi samlats till i dag.
