# ID: svediakorp-gov404651
# author: Berthu (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 977
# sentences: 27
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Knappt har " kammaren ", som fått i uppdrag av Europeiska rådet i Köln att skriva ett förslag till stadga om grundläggande rättigheter, avslutat sitt arbete förrän alla federalister, bl.a. i vår kammare, unisont uttrycker sin beundran över resultaten.
I grunden skulle detta dokument enligt dem utgöra ett grundläggande framsteg för skyddet av medborgarnas rättigheter i Europa, till den grad att man skulle behöva vända sig till regeringskonferensen, och Europeiska rådet i Nice skulle behöva besluta att föra in den i fördraget.
När det gäller formen upptäcker samma människor fantastiska egenskaper i kammarens arbetsmetoder, där företrädare för Europaparlamentet, nationella regeringar, nationella parlament och kommissionen ingått.
Så till den grad att de begär att denna utformning efter Nice skall förlängas för att utarbeta en framtida europeisk konstitution.
I min egenskap av ledamot av Europaparlamentets delegation i den församlingen, och efter att ha arbetat tillsammans med mina kolleger i åtta månader om frågan, måste jag säga att stadgan om de grundläggande rättigheterna faktiskt skulle ha kunnat utgöra ett mervärde för Europa, men som det ser ut nu kan man inte vara nöjd vare sig med innehållet eller arbetsmetoderna som föregått utarbetandet.
Såsom jag förklarade i mitt förslag till församlingens presidium, redan när arbetet inleddes, är mänskliga rättigheter redan väl skyddade i Europa, både genom de nationella rättsliga systemen och av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som är en utvidgning av den.
Vi behöver inte ytterligare ett instrument, som framför allt skulle resultera i att förstärka den överstatliga makten för gemenskapens institutioner.
Vi skulle däremot behöva en stadga om nationernas rätt som skulle erinra om medborgarnas ytterst viktiga trofasthet mot den demokratiska viljan som uttrycks inom den nationella ramen, och som skulle bekräfta att unionen är en sammanslutning av nationer.
En sådan text skulle vara mycket användbar, inte bara för att återupprätta demokratins verkliga betydelse utan även för att förbereda institutionerna för det framtida utvidgade Europa.
Men det är inte alls den väg som valts av dem som författat stadgan.
Alltsedan arbetets början innehåller förslaget en grundläggande motsättning, som aldrig kunnat lösas: å ena sidan bekräftas att bestämmelserna " vänder sig till unionens institutioner och organ ", men å andra sidan tar en rad artiklar upp rent nationella befogenheter, som inte har något att göra med unionens.
Det verkliga tillämpningsområdet motsvarar inte de aviserade avsikterna, och leder till en fruktansvärd tvetydighet om stadgans art.
Texten kan förefalla smärtfri till att börja med, eftersom den i huvudsak övertar befintliga rättigheter.
Men om den införlivades i fördragen med tvingande kraft, såsom Europaparlamentet begär, skulle den med tiden mekaniskt leda till att de nationella rättigheterna i Europa blir enhetliga; den skulle ge en oproportionerlig makt till EG-domstolen; den skulle främja en ökad centralisering kring de europeiska institutionerna; den skulle begränsa den självständiga beslutsmarginalen för alla folk.
Den skulle alltså framtvinga ett likriktat Europa, just det som de flesta politiskt ansvariga påstår sig förkasta.
Även om man antar att detta förslag bara skulle ge upphov till ett enkelt politiskt uttalande, skulle vi ändå inte kunna acceptera det i dess nuvarande form.
Vi kan inte tänka oss ett politiskt uttalande på europeisk nivå som inte skulle göra någon hänvisning till de nationella demokratiernas huvudsakliga roll, liksom till de rättigheter som kommer därav och till konsekvenserna för de europeiska institutionerna.
Detta diskutabla förslag, som med flit är vinklat i riktning mot federalismen, är resultatet av en dålig arbetsmetod, som gynnat förvirring på alla nivåer.
Den kammare som haft i uppdrag att utarbeta den var definitivt originellt sammansatt, men den företrädde ur juridisk synvinkel bara en enkel arbetsgrupp för rådet.
Men redan från början döpte den sig själv till " konvent ", trots mina protester, och den har sedan hela tiden agerat som om den var en suverän kammare, som stod över de institutioner som utnämnt den, och till och med över nationerna.
Sedan har den arbetat enligt en metod som kallats " konsensus ", dvs. utan att någonsin rösta, ens som en vägledning, utan att man någonsin visste vem som egentligen var för eller emot den ena eller den andra bestämmelsen, och utan att man förstod vem som slutligen hade beslutat att behålla den, avskaffa den eller ändra den.
De utfrågningar som ägt rum slutligen har fastställts på ett godtyckligt sätt, beroende på de kandidater som ställde upp (eller som uppmanats att ställa upp?), och det skulle vara omöjligt att säga att de tillhandahållit en rättvis och ärlig bild av samhällena i medlemsländerna.
Konventet var därför ett förvirrat system som genererade oansvarighet, och knappast gynnade en ordentlig demokrati.
Det slutliga antagandet av förslaget till stadga avsett att överlämnas till rådet utgjorde, den 2 oktober, ett tvetydigt tillfälle eftersom vissa ledamöter uppenbarligen sagt ja under förutsättning att det var en politiskt uttalande, andra sagt ja under förutsättning att det var en tvingande text och man smusslat undan denna avgörande skillnad, för övrigt samtidigt som det fanns en opposition som jag själv deltog i.
Federalisterna drog så stor nytta av denna förvirring att det inte är förvånande att i dag höra Europaparlamentet kräva att ytterligare ett identiskt institut skall inrättas, efter Nice, för att utarbeta en europeisk konstitution.
Min grupp vänder sig emot idén med en europeisk konstitution, men vänder sig även emot att man, i detta sammanhang eller i andra, på nytt använder ett förhandlingssystem som är så dåligt organiserat som konventet.
