# ID: svediakorp-gov404622
# author: Moscovici (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,849
# sentences: 86
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman!
Vi har just haft en både rik och intressant debatt.
Jag vill i min tur hylla det starka och innehållsrika inlägget från ordförande Prodi.
Jag noterar naturligtvis - och det är mycket tillfredsställande - att Europaparlamentet, i stort sett enhälligt, är nöjt med stadgan.
Det är inte förvånande eftersom parlamentet har bidragit till den, och eftersom den också motsvarar vissa av parlamentets värderingar.
Det ger en stor kraft till denna text och till Europeiska rådet för att främja den.
Jag har noterat era önskemål och uppmuntran om att gå längre, att dra nytta av det språng som skapats för att ta den ända till Nice.
Det är i det sammanhanget som jag skall försöka att kort besvara era inlägg.
Kommissionens ordförande Prodi höll ett försvarstal för att bevara gemenskapsmodellen, som fick mycket stort bifall på alla bänkar här, och jag vill i min tur hylla detta tal som utan tvivel kommer att vara ett viktigt tal.
Jag instämmer med honom när det gäller behovet av att bevara den institutionella balansen genom att politiskt förbättra både kommissionen och rådet.
Jag håller med honom när det gäller den centrala roll som kommissionen i framtiden skall ha som en garanti för det allmänna gemenskapsintresset.
Jag håller med om hans varning för en återgång, vilket är frestande för vissa, till de mellanstatliga metoderna.
Men utan att här vilja inleda en dialog med honom om en fråga som förtjänar att vi återkommer till den, vill jag också delge honom några reaktioner från rådet.
Vi måste vara försiktiga med allt som rör gemenskapen.
Det originella med det institutionella systemet är just att man delar befogenheterna, ibland enligt subtila villkor, men som jag tror ändå visat sig bra.
Är det inte bättre att klargöra befogenheterna för varje beslutsnivå snarare än att vilja inleda en juridisk fördelning enligt en klassisk federal modell?
Är vi inte närmare den modell som förespråkades av våra grundare?
Kommentar nr två: Det finns områden där medlemsstaternas suveränitet inte kan ifrågasättas utan att göra upp med andan i den europeiska konstruktionen.
Men där skulle jag vilja framföra om inte en motsatt uppfattning så i alla fall nyanser på två punkter.
Den första punkten gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och förslaget som lämnats att ta med representanten för GUSP i kommissionen.
Som ni vet handlar det om ett avsiktligt val som gjordes i Amsterdam att noga skilja mellan de två funktionerna.
Den höge representanten uttrycker sig, till skillnad från kommissionen, inte helt oberoende, men har till uppgift att samordna den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken som faller under medlemsstaternas befogenheter, och där måste vi kanske lämna stor plats åt det mellanstatliga arbetet.
GUSP måste sannolikt, av skäl som har lika mycket att göra med historien som med ämnets art, fortfarande under lång tid falla under samordningen mellan medlemsstaterna.
Kanske vi en dag kan avskaffa denna funktion, men jag tror inte att vi är där än.
Det är däremot dags att konsolidera denna funktion.
Min andra nyans gäller euron.
Fluktuationerna nyligen för denna valuta gjorde att behovet av en mer politisk ledning och förvaltning gjorde sig påmint.
Lösningarna bör ändå inte, tror jag, undvika den starka mellanstatliga samordningen, samarbetet om den ekonomiska politiken.
Enligt min uppfattning måste både rådet och kommissionen hålla stadigt i rodret, och man får inte heller här ge sig på hela gemenskapen.
Det är anledningen till att jag tror att det är mycket viktigt att ordföranden i eurogruppen - som vi velat inrätta - behåller hela sin roll i frågan.
Vi är många som vill ha en federation av nationella stater.
Det betyder också att var och en måste hitta sin rätta plats, eftersom dessa beståndsdelar är gjorda för att berika diskussionen, för jag tror att vi faktiskt lyssnat till ett mycket viktigt tal.
Ordförande Napolitano!
Jag blev glad av att höra att vi är överens om att vi inte får gå för fort fram, inte riskera att utsätta stadgan för fara.
Men vi måste vara överens om vad vi placerar i denna konstitution.
Jag vill försäkra herr Poettering om att jag kan tugga tuggummi och samtidigt uppmärksamt lyssna till honom.
Han gjorde rätt i att betona den väg vi gått sedan murens fall och Tysklands återförening för tio år sedan.
Jag hoppas nu att demokratin kommer till Serbien.
Han önskade att ordförandeskapet i Nice skall dra upp riktlinjerna för framtiden.
Ordförandeskapet vet naturligtvis att saker och ting inte kommer att ta slut i Nice, att vi måste tänka på framtiden och lämna stafettpinnen vidare.
Ännu en gång, låt oss inte ta framtida debatter som förevändning för att inte - det är inte er idé - fatta de beslut som krävs i dag redan vid regeringskonferensen, och det är naturligtvis målsättningen att förbereda dessa beslut i Biarritz.
Enrique Barón Crespo betonade när det gällde stadgan att det handlade om en vacker text som vi kan vara stolta över.
Varför vill han då skydda den?
Jag tror att vi inte får glömma bort att vissa medlemsstater helt enkelt - jag är inte här för att kritisera dem - redan tvingats överbrygga mycket starkt motstånd och tvivel för att godkänna denna text, och det är anledningen till om inte min försiktighet så i alla fall mitt tålamod, som jag tror är nödvändigt.
När det gäller regeringskonferensen instämmer jag inte helt i hans åsikt.
Jag tror inte att vi befinner oss i en låst position utan tvärtom vid ett vibrerande tillfälle.
Jag hoppas för övrigt att vibrationerna blir starkare än i Biarritz.
När det gäller framtiden måste vi kanske faktiskt se över metoden, kanske den med ett konvent snarare än en regeringskonferens, även om det kanske inte skall sättas i system.
Lannoye gladde sig åt min ståndpunkt när det gäller en eventuell konstitutionalisering.
Jag vet inte, som en talare sade, om jag är representativ för min institution, men jag skulle vilja säga att det är en personlig åsikt.
Det finns i dag ingen majoritetsönskan, enligt min uppfattning, hos medlemsstaterna att omedelbart arbeta på det.
Vi noterade tvärtom relativt starka tvivel i Evian.
Wurtz beklagar att man inte tar större hänsyn till medborgarna, att man inte försöker rådfråga dem i större utsträckning.
Jag tror för min del att det är just av den anledningen som metoden med konventet är bra och i högsta grad bör användas i större utsträckning i framtiden.
Föredragandena betonade kvaliteten i diskussionen och även behovet av att gå längre.
Jag kan naturligtvis bara hålla med dem.
Jag kommer nu till svaren till Méndez de Vigo.
Jag är inte kristdemokrat och jag tror därför inte på under.
Men jag vill hylla Europaparlamentet som sådant, eftersom det i högsta grad bidragit till detta arbete.
Det är inget mirakel, det är frukten av ett arbete.
Skall man tillkännage och vänta, med risk för att texten inte godtas överallt som rättsligt bindande?
Han frågar vem som vägrar.
Ännu en gång, det är inte min uppgift att kritisera.
Rådets ordförande är inte här för att söka efter syndabockar, utan tvärtom för att sträva efter konsensus och kompromisser.
Jag har därför lust att säga till honom: låt oss kanske vänta på att rådet har diskuterat detta och så får vi se om vi kan gå längre, snabbare, med denna stadga.
Det är i samma anda som jag svarar Pervenche Berès.
Hon önskade att texten i stadgan inte skulle ändras ens med ett kommatecken och att det skulle vara konventet som i sista hand avgör.
Jag har en annan uppfattning än hon, eftersom konventet inte är en institution som är placerad över de övriga.
Men jag önskar faktiskt att vi i Biarritz skall behålla paketet och dess rosett, annars är jag rädd för att vi inleder debatter som kan vara farliga.
Hon hade också ett mycket intressant förslag när det gäller förhållandet mellan stadgan och diskussionen om en eventuell artikel 7.
Jag är positiv till detta och jag skall föreslå att vi granskar idén med en hänvisning till stadgan, exempelvis i artikel 6, vilket jag tror skulle vara ett förslag som skulle göra det möjligt för oss att gå framåt, utan att gå så långt som till införlivande, och att ha en stark hänvisning.
Men fortfarande måste, och jag säger det till de parlamentsledamöter som ingår i konventet, ledamöterna i Europeiska rådet övertygas om detta och det blir inte självklart.
Jag vill inte svara i detalj på talarnas inlägg.
Det har jag för övrigt inte tid till.
Jag vill bara betona att vi strävar efter att ta större hänsyn till sammanslutningarnas förväntningar.
Man kan ju önska sig mer och bättre, men jag tror helt uppriktigt att det är en bra början.
Den tillfredsställelse man här visat beträffande förslaget till stadga vittnar tydligt om att det funnits öppenhet, att metoden går hem och att vi också gått medborgarnas önskemål till mötes.
Margie Sudre upprepade våra landsmäns oro inför de ekonomiska och sociala svårigheter som leder till en europeisk skepticism.
Det är inte dagens ämne, men jag kan inte låta bli att påminna henne om att det stämmer att det franska ordförandeskapet har starka institutionella uppdrag, men det har också starka medborgerliga prioriteringar.
Jag skulle inte vilja att dessa medborgerliga prioriteringar försvinner bakom de institutionella prioriteringarna.
Jag skall som exempel nämna den sociala agendan som för oss är en prioritet, eller inrättandet av det som jag skulle vilja kalla inte en ekonomisk regering utan en ekonomisk ledning, för att bemöta dessa svårigheter.
Jag skall avsluta med att säga att det franska ordförandeskapet - det skall ingen behöva tvivla på - har för avsikt att ge Europaparlamentet all den uppmärksamhet det förtjänar, att jag kommer och sammanfattar Biarritz för er den 24 oktober just här.
Jag vill tillägga att vi vill arbeta i full öppenhet, såsom ni önskar, och fortsätta det regelbundna utbyte som vi haft med er sedan i juli.
Det förefaller mig nödvändigt om vi vill att Biarritz skall bli ett lyckat europeiskt råd, dvs. att det förbereder goda villkor för en framgång i Nice, för det är på framgången i Nice som förloppet och även framgången med tiden efter Nice kommer att bero.
Jag uppmanar er därför trots allt att inte kasta er ut i denna framtid alltför våldsamt, för denna framtid byggs steg för steg och sten för sten.
