# ID: svediakorp-gov404591
# author: Martinez (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 335
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ordförande Prodi, ordförande Moscovici!
I Biarritz är det just stadgan om de mänskliga rättigheterna som ger lösningen på de institutionella problemen.
Denna text förefaller förvisso banal, men den får mycket kraft i ljuset av dagens händelser.
Exempelvis i inledningen, skydda människans värdighet och frihet, det betyder något i Palestina.
Och i artikel 21, framför allt i våra femton länder, där man oroar sig för diskriminering på grund av religion eller etniskt ursprung, när på andra håll småpojkar på tolv år skjuts som kaniner just på grund av sin religion, det är ett överdrivet språk hos oss, eller rent av en oförskämdhet gentemot dessa ungdomar som verkligen möter diskriminering och död.
Man måste alltså ha sinne för måtta och proportioner i artikel 48 i stadgan, innan man som privilegierad utan urskiljning talar om mänskliga rättigheter.
Det är för övrigt detta sinne för måtta som i Nice ger lösningar, för man kan äntligen utvidga en union, exempelvis till Copernicus eller Johannes Paulus II: s Polen, eller till och med senare det ortodoxa Ryssland, den kristna världens östliga vaktpost, man kan göra det utan att kullkasta funktionsreglerna.
Det räcker med att tillämpa stadgans filosofiska principer.
Av respekt för den nationella identiteten som avses i inledningen krävs det därför ett ministerråd som enhälligt fattar beslut om nationernas grundläggande frihet.
Av respekt för jämställdheten mellan män och kvinnor, i staterna, krävs minst en kommissionär per stat i kommissionen.
Och slutligen när det gäller förbudet mot diskriminering som avses i artikel 21 i stadgan kan det inte finnas någon union med två hastigheter, eftersom medlemmarna i en familj, i det europeiska huset, går framåt gemensamt mot framtiden utan att låta någon sacka efter.
Det är vad stadgan kräver.
Låt oss inte börja med att bryta mot den innan vi ens har börjat tillämpa den.
