# ID: svediakorp-gov404588
# author: Lannoye (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 668
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
En gång är ingen gång och jag skall börja mitt inlägg med att tacka de två talarna, såväl rådets ordförande som kommissionens ordförande, för kvaliteten i deras inlägg.
Jag vill särskilt tacka Moscovici för tydligheten och precisionen i hans inlägg och, på ett mer politiskt plan, för hans ståndpunkt till förmån för en konstitutionell process.
När det gäller herr Prodi tror jag att vi måste vara honom tacksamma för att modigt ha satt fingret på ett antal punkter där våra institutioner inte fungerar och framför allt att mycket tydligt ha ifrågasatt den mellanstatliga metoden.
Därmed inte sagt att vi skall bli euforiska.
Andra talare har sagt det före mig: Vi måste vara medvetna om att i hela Europeiska unionen föreligger en förtroendekris gentemot de europeiska institutionerna.
Denna förtroendekris visar sig bl.a. i Danmark, och även om man kan ha olika tolkningar av den omröstning som ägt rum, kan ingen tvivla på ett en andel av de danska väljarna velat visa på en viss misstro gentemot unionen, bl.a. dess oförmåga eller dess avsaknad av politisk vilja när det gäller sociala frågor, miljöskydd och demokratisk öppenhet.
(Applåder)
Det är nu tre månader kvar till toppmötet i Nice och jag tror att den utmaning vi står inför är att återupprätta detta förtroende.
Vi måste kunna lämna en visionär lösning - och i det sammanhanget börjar jag känna visst hopp - en stark lösning.
Vi måste överge det som tyvärr alltför länge dominerat debatterna: en slags ängslig realism som i allmänhet påminner om konservatism.
(Applåder)
Några ord om stadgan om de grundläggande rättigheterna, där jag tillåter mig att ha en annan åsikt än de föregående talarna.
Det är definitivt ett entusiasmerande projekt.
Inrättandet av konventet var ett viktigt steg mot ett mer demokratiskt Europa, då processen bryter med de mellanstatliga åtgärderna.
Den aspekten instämmer jag i.
Men när det gäller resultatet är jag däremot mer kritisk.
En detaljerad analys av den slutgiltiga texten visar faktiskt att det finns en viss obalans mellan å ena sidan de ekonomiska rättigheterna och äganderätten, och å andra sidan de sociala rättigheterna och miljörättigheterna.
Vi står därför inför en paradox med å ena sidan en relativt svag stadga på det politiska planet och å andra sidan en strävan att den inte skall ges den nödvändiga tvingande karaktär som skulle göra den till ett verktyg för medborgarna, och göra det möjligt för varje europeisk medborgare att föra talan inför EG-domstolen för att försvara sina rättigheter.
När det gäller regeringskonferensen anar jag en strimma hopp efter de senaste månadernas förtvining, men det är uppenbart att om regeringskonferensen i december - och Moscovici sade det tydligt - inte bryter situationen, bl.a. när det gäller utvidgningen av den kvalificerade majoriteten, vilket innebär att överge vetorätten och att allmänt genomföra medbeslutandet, blir det ett misslyckande och vi måste fortsätta.
Jag tror att det sämsta valet skulle vara att skjuta upp frågan, såväl för de europeiska medborgarna som för medborgarna i kandidatländerna.
När det gäller utvidgningen har jag inte tid att gå in på detaljer, men jag skulle vilja sluta, fru talman, med att betona en annan aspekt av denna utvidgning: vi kräver av kandidatländerna att de skall anpassa sina institutioner, att de skall anpassa sina ekonomier och sin lagstiftning, men också vi måste anpassa vår politik.
Att undvika att Europeiska unionen blir enbart en stor marknad med 500 miljoner konsumenter, med stor strukturmässig obalans, är förvisso den största utmaning vi ställs inför och för att klara den tror jag att vi i Nice måste lansera den konstitutionella process som skulle möjliggöra denna djupa reform av institutionerna, denna reform av värderingarnas hierarki och som äntligen skulle placera frihandeln på en annan plats än den första.
(Applåder)
