# ID: svediakorp-gov404582
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,649
# sentences: 124
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Fru talman, herr minister, ärade ledamöter!
Toppmötet i Biarritz kommer att innebära ett avgörande steg, eftersom vi då måste ta itu med frågor av grundläggande betydelse för utvidgningen och de institutionella reformerna.
Men det faktum att vi skall försöka lösa våra egna problem innebär inte att vi i dag kan avstå från att rikta uppmärksamheten mot våra grannar och vänner, som får utstå stora svårigheter.
I Serbien håller demokratin på att få fäste, tack vare folkets vilja.
Låt oss därför stödja landet i dess ansträngningar att äntligen vända blad och återta sin rättmätiga plats i det internationella samfundet.
I Mellanöstern, å andra sidan, verkar freden bli allt avlägsnare på grund av oansvariga handlingar som öppnar gamla sår, handlingar som vi fördömer.
Kommissionen kommer att arbeta sida vid sida med rådet och parlamentet för att Europeiska unionen skall kunna vidta kraftfulla politiska åtgärder, i nivå med de humanitära och ekonomiska områden där vi redan spelar en viktig roll.
Att åter förena Europa: detta är den stimulerande uppgift som den redan påbörjade utvidgningen innebär.
Kommissionen har för avsikt att genomföra utvidgningen i absolut trohet mot det mandat vi erhållit och att se till att förhandlingarna genomförs objektivt och omsorgsfullt, land för land.
Noggrannhet och objektivitet är de grundläggande förutsättningarna för att vi, såväl i kandidatländerna som i de länder som redan är medlemmar av unionen, skall få det nödvändiga stödet från allmänheten.
Ögonblicket är med andra ord inne för att lägga till något till förhandlarnas uppdrag: det är nödvändigt att förklara och övertyga.
I unionens medlemsstater upplever man verkligen det akuta behovet av att föra en debatt som gör det möjligt för människor att i hela dess vidd inse betydelsen av det fantastiska blad vi nu står i begrepp att skriva i historieböckerna i och med återskapandet av den europeiska enheten, och att man samtidigt till fullo inser de fördelar det innebär att skapa en marknad som utgörs av 500 miljoner konsumenter.
De nya demokratierna gör för närvarande enorma, djupgående och unika ansträngningar för att anpassa sina politiska och ekonomiska system till gemenskapens krav.
Ändå märker man lika tydligt i kandidatländerna en känsla av tilltagande oro över bristen på ett exakt och bindande tidsschema.
Vi måste reagera på deras ansträngningar och deras oro.
Utvidgningen innebär framför allt att vi måste genomföra de nödvändiga reformerna av gemenskapens institutioner.
Om vi inte på lämpligt sätt anpassar institutionerna, så kommer en utvidgning av unionen till ett antal medlemsstater som är nästan dubbelt så stort jämfört med det nuvarande att medföra närmast oöverstigliga problem när det gäller förmågan att fatta beslut.
Utan sådana anpassningar utsätter vi unionen för en definitiv kris.
Detta är den uppgift vi står inför vid toppmötet i Biarritz och därefter vid toppmötet i Nice.
Ett fördrag i Nice som kan antas i december och som fullt ut förverkligar det som jag just beskrivit skulle göra det möjligt för unionen att, med vederbörlig hänsyn tagen till den tid som krävs för ratificeringar i de nationella parlamenten, vara redo för utvidgningen i början av år 2003.
Vi vet vad som står på spel - det fick vi höra av minister Moscovici - och vi känner till kommissionens uppfattning.
Det handlar om att göra det fördjupade samarbetets olika mekanismer smidigare.
Dörren när det gäller detta samarbete bör alltid hållas öppen för de medlemsstater som vill delta.
Sammanhållningen när det gäller gemenskapens regelverk och enhetligheten när det gäller den rättsliga ramen skall bibehållas.
De olika formerna för ett fördjupat samarbete skall vara instrument för att få med så många som möjligt, inte för att stöta bort, men ingen får förhindra att en grupp medlemsstater förverkligar det närmare samarbete inom unionen som fördragen uttryckligen förutsätter, och som på lämpligt sätt bör regleras inom ramen för unionens institutioner.
Det handlar också om att absorbera de effekter som unionens utvidgning kan få på institutionerna, framför allt med en kommission som kan fortsätta fungera som ett effektivt kollektiv och ett råd som kan fatta sina beslut med röstetal som representerar såväl en majoritet av medlemsstaterna som en majoritet av medborgarna.
(Applåder) Det handlar dessutom om att reformera unionens rättssystem och det gäller slutligen - och detta är för mig den viktigaste frågan när det gäller om Nice skall bli en framgång eller ej - att begränsa vetorätten och att minska antalet beslut som måste fattas enhälligt till ett absolut minimum.
Dessa reformer är det minimum som krävs - jag upprepar, det minimum som krävs - inför utvidgningen för att förhindra att Europeiska unionens förmåga att fatta beslut skadas permanent.
Lika viktigt när det gäller Europas framtid kommer diskussionen om stadgan om grundläggande fri- och rättigheter att bli - först i Biarritz och sedan i Nice.
Enligt minister Moscovici handlar detta om ett stort politiskt framsteg.
En sådan stadga kommer i själva verket att bli en central utgångspunkt för såväl de länder som i dag är medlemmar i unionen, som för de länder som förbereder sig på att gå med i unionen.
Det förslag som lagts fram är verkligen föredömligt vad gäller kvalitet och balans.
Jag vill därför här tacka för det arbete som utförts av utskottet för konstitutionella frågor och av dess ordförande Herzog.
Fru talman, ärade ledamöter!
Den lärdom vi kan dra i dag, den dag när vi firar tioårsdagen av den tyska återföreningen, är att Europa är i stånd att möta de stora utmaningar som historien erbjuder.
Om vi redan blickar bortom Biarritz och Nice, så har vi en skyldighet att fundera över vår framtid.
Jag vill inte här i dag lägga fram en komplett modell för hur morgondagens Europa skall se ut, utan jag vill helt enkelt slå fast ett par grundläggande fakta för att ge debatten en fastare ram.
Framtiden för det Europa som äntligen återfått sin enighet har inte skrivits en gång för alla.
Utgången av denna politiska utveckling beror på den vilja som vi är kapabla att ge uttryck för, dvs. antingen ett bibehållet status quo, vilket i realiteten kommer att innebära att Europa tar ett steg tillbaka, eller en partiell och illusorisk ökning av det mellanstatliga samarbetet, eller att vi i stället konsekvent bygger vidare på unionens institutioner utifrån principerna om demokrati, maktbalans och subsidiaritet.
Jag är glad över intrycket jag får att enigheten om behovet att ta itu med dessa frågor i dag är betydligt större än förra året när jag, just här, inför er, för första gången tog upp detta behov.
Om vi vill blicka framåt på ett konstruktivt sätt måste vi under alla omständigheter göra det med utgångspunkt i nuet och i vårt förflutna, samt i den debatt som genom ett antal auktoritativa inlägg har inletts under de senaste månaderna.
Allt det som har byggts upp av varaktig karaktär inom Europeiska unionen - från den inre marknaden till euron, via fyra på varandra följande utvidgningar - har genomförts genom ett system som är fullständigt unikt och som bygger på den känsliga balansen mellan unionens olika institutioner.
Systemet, som är koncentrerat kring en institutionell triangel - rådet, parlamentet och kommissionen - har visat sig bli en enastående framgång.
Ursprungligen var det originella med detta system utan tvivel kommissionen och dess initiativrätt.
Kommissionen är den smältdegel där alla de olika nationella spänningarna och intressena blandas och varur de förslag framkommer som strävar efter att sammansmälta dessa olika intressen, intressen som inte sällan står i konflikt med varandra.
På det viset tillhandahåller kommissionen inte bara en analys och syntes av de problem som är aktuella, utan blir också en utgångspunkt för förhandlingar som, när väl de nationella intressena har framkommit, gör det möjligt att hitta det gemensamma europeiska intresset.
Detta verkställande organ, som är oberoende men vaksamt när det gäller balansen och samtliga medlemsstaters intressen, stora som små, är ett nödvändigt villkor för att de olika suveräna intressena skall kunna samlas inom gemenskapens ram.
Kommissionens roll är ett nödvändigt, men inte tillräckligt, villkor för att EU skall kunna byggas upp.
Det gemensamma europeiska intresset är en produkt av ett system där parlamentet, rådet och domstolen spelar en lika avgörande roll.
Det är detta system, dessa institutioner tillsammans, som skapar syntesen.
Det finns i stället de som tycker sig kunna se något positivt i att rådet och kommissionen eventuellt hamnar i motsatsställning till varandra, som om denna motsatsställning skulle kunna förvandlas till något positivt för parlamentet.
Inget kunde vara felaktigare: ett starkt råd förstärker kommissionens handlande, och detta gäller också för parlamentet.
Det europeiska systemet är ett system i balans, där det faktum att varje enskild institution fungerar väl garanterar de gemensamma intressena.
Den som försvagar någon av dessa institutioner försvagar helheten.
Men trots detta, ärade parlamentsledamöter, så vill jag varna för den oroande tendensen att tro att den europeiska konstruktionen skulle kunna utvecklas ytterligare med metoder som i första hand baseras på ett direkt mellanstatligt samarbete.
(Applåder) Detta är mycket oroande, för metoden att enbart styra med mellanstatligt samarbete kan bara få två konsekvenser, båda negativa: det förvandlar gemenskapen till ett centrum för internationell debatt, oförmöget att skapa en gemensam suveränitet kring de gemensamma intressena, eller - vilket skulle vara ännu värre - som lurar medborgarna och hela tiden skapar nya konstruktioner som blir oåtkomliga för en demokratisk granskning.
Det skulle verkligen bli en regering av byråkrater!
(Applåder) Att ge nya funktioner åt en kommitté av ministrar, biträdda av ett sekretariat som inte är skyldigt att redovisa sin verksamhet, skulle betyda att man inte gör några som helst framsteg, vare sig i demokratiska termer eller när det gäller beslutsfattandets effektivitet.
Det är faktiskt oärligt att påstå, som vissa gör, att legitimiteten för de enskilda regeringar som deltar skulle vara en tillräcklig garanti för den mellanstatliga modellens demokratiska ansvarskänsla.
Den europeiska processens demokratiska innehåll kan endast grundas på en dubbel legitimitet: den direkta, som kommer från det europeiska folket, som ni, ärade parlamentsledamöter, företräder, och de enskilda medlemsstaternas, som i sin tur grundas på demokratiska nationella val.
Det är ni, Europaparlamentet, som ett direkt resultat av allmänna europeiska val, som är den institution som är direkt legitimerad att företräda unionen mellan de europeiska folken.
Och det är på den röst som ni, europeiska parlamentsledamöter, ger kommissionen, som denna grundar sin demokratiska legitimitet.
Detta skall ställas bredvid den andra källan till legitimitet, som utgörs av medlemsstaterna, företrädda av rådet.
En rent mellanstatlig modell, till skada för inte bara kommissionen utan även, utan tvekan, för rådet, skulle därför försvaga hela det europeiska konstruktionsarbetets demokratiska karaktär och, i detta fall, innebära att vi tog ett stort steg bakåt.
(Applåder) Dessutom är de risker vi löper stora om vi ifrågasätter principen om en gemenskap som bygger på grundläggande rättigheter, rättigheter som respekteras eftersom de garanteras av domstolar dit alla medborgare kan vända sig.
Vi måste en gång för alla ta oss ur den paradoxala nuvarande situationen, där till och med det arbete som de femton justitieministrarna utför på känsliga områden som straffrätt och samarbete mellan ordningsmakten i de olika medlemsstaterna, undandrar sig parlamentets och domstolens kontroll.
(Applåder) När det gäller de nyligen timade österrikiska händelserna så har känslan av att vi måste motsätta oss alla rasistiska och auktoritära tendenser - en uppfattning som jag instämmer helhjärtat i - lett till att det har skapats en konstlad skillnad mellan medlemsstaternas bilaterala åtgärder och unionens åtgärder.
Demokratin har därför verkat vara en fråga som är förbehållen de enskilda medlemsstaterna.
Jag tror tvärtom att demokratin inte kan vara underkastad subsidiariteten: den måste få leva på alla nivåer.
(Applåder) Jag kan dessutom inte låta bli att tycka att, när vi tar upp ett viktigt problem på unionsnivå, så måste det i första hand debatteras inom denna församling, som utgör centrum och det främsta uttrycket för vår demokrati.
Det är å andra sidan odiskutabelt att, när det gäller de konkreta åtgärder som hänvisas till regeringarna, så är det nödvändigt att inleda en debatt om det som skall göras och det som inte skall göras på nationell nivå.
Det är självklart att det sedan ankommer på varje enskild stat att avgöra vad som skall göras på regional eller lokal nivå.
Jag håller därför med om att det nu är dags att diskutera gränsdragningen mellan unionens och de enskilda medlemsstaternas behörighet.
Denna debatt tänker vi förbereda med en vitbok om olika regeringsformer, en vitbok som vi redan håller på att arbeta med.
Med vitboken skall vi försöka definiera de olika beslutsnivåer som finns, en definition som inte bara blir öppen och demokratisk utan som också skall kunna garantera sammanhållning och effektivitet.
Å andra sidan skulle en utveckling där unionens öde i första hand avgörs i ett mellanstatligt samarbete skapa maktsystem som strider mot varandra inom ramen för den europeiska strukturen: det skulle leda till en fragmentering där det i stället behövs enighet.
Jag behöver inte återvända till den tragiska oförmåga - som jag redan har påpekat inför denna församling - vi visade i samband med kriget på Balkan, just på grund av våra fragmenterade beslutsprocesser.
Det har aldrig varit våra handlingar som gjort att vi förlorat trovärdighet, det har alltid varit vår oförmåga att handla.
Låt mig lägga till ytterligare två exempel på denna fragmentering: framför allt utnämningen av högsta ansvariga.
När det gäller utrikespolitiken och säkerheten har Amsterdamfördraget bara givit en tillfällig lösning på ett varaktigt behov.
När jag försäkrade Javier Solana - vars enastående personliga engagemang jag verkligen beundrar, ett engagemang som har gjort det möjligt för honom att uppnå stora och inspirerade resultat - om kommissionens fulla stöd, så måste jag ändå understryka att den befintliga organisationsmodellen inte är hållbar i framtiden.
(Applåder) Detta är i själva verket en modell som, eftersom den baseras på en oklar rollfördelning mellan rådet och kommissionen, riskerar att försvaga båda dessa pelare i det institutionella systemet och utesluta parlamentet från all verklig makt.
Den nuvarande situationen måste ses som en övergångsfas, nyttig för att föra ut det europeiska konceptet på nya områden, men samtidigt destinerad att återföras till den institutionella huvudfåran, på samma sätt som skedde med Schengen.
Jag är med andra ord fast övertygad om att de höga ansvarigas funktioner bör integreras med kommissionen med speciella föreskrifter som är anpassade efter behoven inom områdena säkerhet och försvar.
(Applåder)
Samma typ av slutsatser borde vi komma till när vi funderar över de lösningar som skall införas för att styra inom andra sektorer, till exempel den ekonomiska politiken och euron.
Den nuvarande hanteringen av den ekonomiska politiken visar upp en bild av ett tveksamt och förvirrat Europa.
Europeiska centralbanken är oberoende, men i dag stöds inte banken, något som däremot är fallet för alla andra aktörer inom den globala ekonomin, av ett stabilt organ när det gäller ekonomisk politik, ett organ som företräder en total vision av unionens och dess medlemsstaters ekonomiska målsättning och som kan fatta de beslut som krävs med den nödvändiga snabbheten.
(Applåder) Sökandet efter denna gemensamma referenspunkt som är nödvändig för all monetär politik, får inte upplösas i tillsättandet av ytterligare en högsta ansvarig, i detta fall för den ekonomiska politiken.
Den enkla, naturliga, effektiva lösningen har ni framför ögonen: kommissionen, på rådets mandat, skall vara unionens röst i frågor som gäller den ekonomiska politiken.
Det räcker faktiskt att läsa fördraget för att förstå att vid sidan av centralbanken, som är det nav kring vilket den monetära politiken kretsar, så kan det bara finnas ett operativt organ med ansvar för en allmän bedömning av unionens ekonomiska politik, och det är kommissionen.
Och det är kommissionen som är centralbankens naturliga företrädare.
Ett andra exempel på fragmenteringsrisken är den önskan som framkommit i vissa medlemsstater inom ramen för regeringskonferensen om att ändra fördraget för att underlätta tillsättandet av kommittéer som rådet sedan skulle kunna ge exekutiv makt.
Detta - låt mig säga det klart - riskerar att skapa maktcentra som kommer i konflikt med varandra.
Det kan bli nödvändigt att tillgripa kommittéinstrumentet för att förse unionen med organ och behörigheter som numera finns i alla regelsystem och för att göra det möjligt för kommissionen att bättre fullgöra sin uppgift som exekutivt organ utan alltför tunga byråkratiska bördor.
Men detta bör göras i respekt för den inneboende logiken i gemenskapens system.
Dessa kommittéer måste därför vara underställda kommissionen, som är ansvarig inför er.
Man kan inte, å ena sidan, beklaga sig över frånvaron av ett effektivt och gemensamt europeiskt agerande och, å den andra, nöja sig med svagheten i de instrument som gemenskapen förfogar över när den skall handla.
Den nyligen genomgångna krisen på marknaden för oljeprodukter är, ur den synpunkten, ett bra exempel.
Behovet av ett enhetligt svar var uppenbart, på samma sätt som det var uppenbart att det var omöjligt att ge ett sådant svar.
Ofta i det europeiska integrationsarbetets historia har kommissionens ordförande stått inför denna kammare för att säga att vi står inför ett vägskäl.
Om jag nu upprepar det än en gång, så är det för att jag verkligen är övertygad om att i dag, mer än någonsin tidigare, är denna fras verkligen sann.
Debatten om Europas framtid, i ljuset av utvidgningen, är en sund och vital debatt.
Det var den även i samband med folkomröstningen i Danmark nyligen, en omröstning vars resultat jag beklagar.
Men under alla omständigheter visar detta, än en gång, att det inom unionen kan samexistera känslor av olika intensitet när det gäller den europeiska tillhörigheten.
Under de senaste femtio åren har vi uppnått viktiga resultat, men vi får inte göra misstaget att sänka garden och betrakta dessa resultat som omöjliga att riva upp.
Om vi inte anstränger oss för att bevara de viktigaste inslagen i den konstitutionella arkitektur som grundarna uppfann och förverkligade, så kommer vi även att förlora de erövringar som vi i dag räknar som självklara: det demokratiska ansvaret, legitimiteten, rättsstaten.
Vi har konstruerat ett unikt system, där just den demokratiska rättsstatens garantier, som våra samhällen grundas på, även ligger till grund för den gemenskap vi har byggt.
Dessa garantier bör även i fortsättningen utgöra riktlinjer för all vidare utveckling av gemenskapen på europeisk nivå.
Runt om i världen är det många som ser till vår europeiska modell och dess framgångar för att inspireras, de ser på oss med stort hopp.
Många ser till vår originella " union av minoriteter " - som jag älskar att kalla vår union - som det enda instrument som kan förena globaliseringens behov med en förstärkning av medborgarnas rättigheter.
Jag är inte så naiv att jag tror att gemenskapens system skulle vara perfekt.
Jag är djupt medveten om att vi har inlett, och vi kommer att slutföra, en radikal process för att reformera kommissionen, såväl när det gäller dess sätt att arbeta som när det gäller dessa administrativa strukturer.
Det är därför legitimt att förvänta sig en liknande ansträngning från de övriga institutionernas sida.
Men jag är övertygad om, fast övertygad om, att det är gemenskapens system, med dess vikter och motvikter, som är det som i framtiden bäst kan garantera de grundläggande värden som ligger oss så varmt om hjärtat.
Ärade parlamentsledamöter!
Om man försöker utveckla unionen genom att försvaga kommissionens politiska betydelse, om man minskar vår förmåga att ingripa på det exekutiva planet, om man förorenar de juridiska och institutionella mekanismerna inom gemenskapen med ett förstärkt mellanstatligt samarbete, om man låter systemets demokratiska legitimitet tyna bort, den legitimitet som garanteras av denna församling, om man låter allt detta ske, ja, då kommer erövringarna, den inre marknaden, de gemensamma politikområdena, solidaritetsmekanismerna och den kraft som är resultat av att Europa talar med en röst i internationella förhandlingar att definitivt riskeras, på samma sätt som varje ansträngning att möjliggöra för Europa att handla effektivare genom att fortsätta utveckla en union som baseras på gemensamma värderingar och på rättsstatens demokratiska principer riskerar att omintetgöras.
Fru talman, ärade parlamentsledamöter!
Det system som gemenskapen bygger på har varit en framgång utan notstycke och dess möjligheter befinner sig fortfarande i sin linda.
Europeiska unionen är det stora hopp som alla folk ser till för att garanteras en framtid i fred.
Det förflutnas erövringar gör oss väl rustade att möta framtidens utmaningar.
I dag behöver vi visdom och långsiktighet för att kunna bevara det som vi har ärvt och för att vi skall kunna lämna över något bättre och större till kommande generationer.
(Ihållande applåder)
