# ID: svediakorp-gov404581
# author: Moscovici (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-10-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,782
# sentences: 113
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Fru talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar parlamentsledmöter!
Ni har bett att vi skall ägna dagens arbete åt det kommande Europeiska rådet i Biarritz, som kommer att bli en viktig etapp under detta halvår av ordförandeskap för rådet.
Ni vet ju alla att Europeiska rådet numera tagit för vana att träffas två gånger per halvår, åtminstone nästan alltid, och jag tror att denna takt är nödvändig, även om detta extra möte, jag borde snarare säga framför allt om detta extra möte, blir av informell karaktär, och det blir det.
I stället för att minska effekten kan den informella karaktären i ett sådant toppmöte tvärtom göra det möjligt att diskutera känsliga frågor mycket fritt på högsta nivå och det kommer därför att på dagordningen i Biarritz finnas huvudsakligen två stora frågor som jag vet intresserar Europaparlamentet: regeringskonferensen om reformen av institutionerna och stadgan om de grundläggande rättigheterna.
När det gäller tidpunkten har vi valt den för att även här garantera största nyttan av toppmötet.
Vi kommer att vara i Biarritz den 13 och 14 oktober, ungefär efter halva tiden av vårt ordförandeskap: Arbetet kommer att ha gjort rejäla framsteg utan att äventyras och det kommer att vara dags att sammanfatta för att göra det möjligt för oss att ta oss förbi en etapp inför Europeiska rådet i Nice.
Det handlar alltså inte, som ni förstår, om att tala om alla frågor, vilket inte skulle vara till stor nytta.
Jag skulle emellertid vilja säga att det franska ordförandeskapet nu uppnått marschfart, att man i ärendena gör framsteg, jag tror att jag kan säga det fullständigt tillfredsställande; jag vet att vissa observatörer varit kritiska, men sannolikt har de tillmätt detta ordförandeskap, vilket smickrar oss men knappast hjälper oss, liksom den alltför korta - tiden med fyra effektiva månader, det vill jag erinra om - alltför stora förhoppningar och glömt att vi, liksom alla ordförandeskap, måste ta hänsyn till ett mycket stort antal och mycket tunga krav.
Vissa händelser som i överflöd spridits i pressen har på detta sätt kunnat skymma de senaste veckornas arbete.
Jag tänker bl.a. på det höjda oljepriset - jag betonar för övrigt att ledamöterna i Europeiska rådet också kommer att tala om det ­, jag tänker på fluktuationerna i eurokursen och även på folkomröstningen i Danmark.
Vad jag emellertid kan försäkra er om är att vi fortsätter våra ansträngningar enligt den tidsplan som upprättats och jag tror att resultaten är helt och hållet i nivå med våra ansträngningar.
Jag tar exemplet med det senaste rådet (allmänna frågor) med en början till avtal om Meda II, den fortsatta debatten om förbättringen av unionens yttre stöd, förklaringen till det serbiska folket, vilken vi såg hade betydelse i den aktuella situationen och den första lägesrapporten om utvidgningsprocessen, som vi kommer att tala om här i eftermiddag.
Vi har också gjort framsteg vid det senaste rådet (rättsliga och inrikes frågor) då förordningen om Europeiska flyktingfonden antogs, Europols befogenheter utvidgades när det gäller tvättning av pengar och slutligen ett politiskt avtal i syfte att inrätta Eurojust slöts, ett beslut som fattades vid toppmötet i Tammerfors.
Det informella rådet med försvarsministrarna, som hölls den 22 september, låter ana mycket tillfredsställande resultat före halvårets slut när det gäller kapacitetsutnyttjande.
För att inte tala om de prioriteringar vi kallat för medborgerliga, eftersom de står i centrum för våra europeiska landsmäns intresse: sysselsättning och tillväxt, utbildning för barnen - det har hållits ett råd (utbildning) denna helg i frågan ­, framtiden för den sociala tryggheten eller säkerheten för transporter i ett nytt sammanhang som kännetecknas av de höjda oljepriserna.
Men även här har saker påbörjats och ordförandeskapet är, i fullständig överensstämmelse med kommissionen och parlamentet, berett att sätta igång.
Jag återkommer nu till själva dagordningen för Europeiska rådet i Biarritz, dvs. först och främst regeringskonferensen.
Såsom jag påpekade vid den debatt som arrangerades den 11 juli, på inbjudan av ordförande Napolitano, som jag hyllar, har vår strävan redan från början varit att återuppta diskussionerna utifrån en mer öppen grund för att ge oss alla möjligheter att uppnå ett tillfredsställande avtal i Nice.
Vi ville därför å ena sidan betona kopplingen mellan de tre frågor som inte löstes i Amsterdam och som för oss utgör en enhet, ett paket, och å andra sidan inleda en fördjupad diskussion om den stora frågan, när det gäller ett utvidgat Europa, om utökat samarbete.
Dessa frågor är mycket svåra och det är anledningen till att vi till att börja med hade känslan av, det erkänner jag, att inte kunna gå så fort fram som vi ville.
Jag tror att också ni märkte det - här i kammaren har er talman inte underlåtit att erinra om det, varje gång hon haft möjlighet till det, i inledningen till ministermötena varje månad inom regeringskonferensen.
Ert deltagande är fortfarande mycket viktigt.
Ni har erinrat om hur viktigt det är att satsa för att denna förhandling skall göra framsteg och lyckas enligt den fastställda tidsplanen.
Alltsedan Gymnich i Evian, det informella mötet med utrikesministrarna i början av september, har ordförandeskapet därför liksom kommissionen med kraft betonat att det fanns en verklig risk för att vi kommer att misslyckas i Nice och att Frankrike, i sin egenskap av ordförandeland, föredrog ett misslyckande framför ett dåligt avtal.
Och jag säger det här igen med kraft: ingen får tro att det är en taktisk hållning från vår sida, vi föredrar att avstå från fördrag i Nice hellre än att få ett dåligt fördrag i Nice.
Detta budskap tycks ha gått fram, men jag kunde vid rådet (allmänna frågor) den 18 september, och vid det begränsade möte som jag var ordförande vid samma kväll i Bryssel, notera tecken på en början till insikt.
Hur långt har då förhandlingarna kommit konkret?
När det gäller kommissionen känner vi tydligt att svårigheten beror på att en majoritet medlemsstater visar sig tveksamma till både taket för antalet kommissionärer och en verklig omstrukturering på sikt av kollegiet, trots att vi alla är överens om nödvändigheten av att ha en stark och effektiv kommission.
Det förefaller som om vi här har en paradox som vi måste ta oss ur.
Det är grundläggande för unionens framtid, för kommissionen är verkligen, det bekräftar jag på nytt med kraft, navet i gemenskapens system.
Alla har kunnat framföra sina argument på ett exakt sätt, men jag tror det finns ett tillfälle när man måste kunna ta sig förbi vissa motsägelser.
Det förefaller mig i vilket fall som helst omöjligt att vi med tjugo, tjugofem eller trettio medlemsstater skall kunna fortsätta med samma system utan att reformera det.
När det gäller frågan om att ändra röstviktningen tror jag att en utveckling är på väg och att ett stort antal medlemsstater inser fördelen med detta system, en strikt viktning av rösterna, jämfört med systemet med dubbel majoritet, oavsett formen.
Men denna fråga om en ny röstviktning är nära förbunden med den föregående och den kan enbart lösas, det är uppenbart, i slutet av förhandlingen.
Ni kan vara lugna, vi väntar inte på Biarritz, och ännu mindre på Nice, för att behandla den.
Nödvändigt förberedelsearbete har inletts.
Jag tror emellertid, - och det är en personlig uppfattning, - att det är först senare som vi kommer att se avgörande framsteg.
Men stats- och regeringscheferna som träffas i Nice måste tala om detta.
När det gäller frågan om kvalificerad majoritet börjar däremot det viktiga arbete som genomförts att bära frukt.
Kommissionen har lämnat mycket konstruktiva förslag, och jag vill tacka den för det, som gör det möjligt för oss att gå framåt och samtidigt ta hänsyn till varje delegations särskilda svårigheter.
Förteckningen över de artiklar som kan antas med kvalificerad majoritet börjar bli betydande, och jag tror att resultatet totalt sett kommer att vara tillfredsställande eftersom detta är en avgörande fråga, det vet vi alla.
Den kanske till och med är den viktigaste under denna regeringskonferens, precis som frågan om den samtidiga utvidgningen av våra medbeslutandeförfaranden är för parlamentet.
Även här tror jag att man i diskussionerna gör ordentliga framsteg inom regeringskonferensen och att principen om överensstämmelse mellan medbeslutande och lagstiftningsakten håller på att vinna terräng, kanske till och med hela terrängen.
När det slutligen gäller det utökade samarbetet kvarstår som ni vet svårigheter i viss utsträckning, eftersom ett stort antal stater i detta först och främst såg risken att vi skapar ett Europa med två hastigheter, eller att man på detta sätt försöker spara in på verkliga framsteg med de femton medlemsländerna när det gäller kvalificerad majoritet.
Men jag vill betona att det utökade samarbetet inte är vare sig ett sätt att gå i riktning mot en stabil och hård sluten kärna eller en ersättning för framstegen med den kvalificerade majoriteten.
Vi har haft flera fördjupade diskussioner på ministernivå om denna fråga, och jag tror de har gjort det möjligt att klargöra konceptet med utökat samarbete och övervinna tvivlen hos de mest skeptiska.
Den parallella debatten om framtiden för det utvidgade Europa bidrar till detta på sitt sätt, jag skulle vilja säga både positivt och kanske också ibland lite negativt.
Så snart en majoritet av medlemsstater inte förefaller planera för en radikal reform i riktning mot en annan typ av institutionell modell, låt oss säga mer federal, måste man erkänna att det utökade samarbetet är ett bra verktyg som motsvarar det realistiska konstaterandet att i ett utvidgat Europa kan inte och vill inte alla medlemsstater alltid gå framåt i samma takt.
En viss flexibilitet och smidighet visar sig därför nödvändig för att de som vill gå snabbare fram skall kunna göra det och samtidigt låta andra ha möjligheten att ansluta sig till dem som kommit längre, för det är uppenbart att det utökade samarbetet bara har betydelse om det hela tiden är öppet.
Naturligtvis återstår arbete att göra, bl.a. för att fastställa villkoren enligt vilka man skulle kunna förenkla principerna och mjuka upp villkoren för att denna mekanism skall utlösas och samtidigt naturligtvis upprätthålla ett antal garantier.
Vi måste även granska de särskilda åtgärder som måste vidtas när det gäller GUSP-området.
Ordförandeskapet kommer slutligen att, efter överenskommelse med medlemsstaterna, granska möjligheten att komplettera artikel 7 i fördraget om Europeiska unionen, bl.a. på grundval av förslag som redan lämnats av medlemsstaterna och av kommissionen: det är uppenbart att för att i framtiden bättre säkerställa respekten för unionens värderingar och de grundläggande rättigheterna kommer det att krävas ett system för förebyggande, vaksamhet och varning.
Jag kommer nu till den andra grundläggande frågan som skall tas upp i Biarritz, nämligen stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Som ni vet antogs förslaget till stadga högtidligt av konventet i går, den 2 oktober, med värdefullt och mycket effektivt stöd från företrädarna för er kammare.
Ert utskott för konstitutionella frågor ställer sig emellertid, genom sin ordförande Giorgio Napolitano, frågande till framtiden för detta förslag till stadga och om möjligheterna att införliva den i fördragen vid Europeiska rådet i Nice.
Jag drar därför slutsatsen att parlamentet, eller åtminstone dess utskott för konstitutionella frågor, godkänner texten från konventet, naturligtvis med förbehåll för granskning, vilket jag bara kan glädjas åt.
Vi kommer sannolikt att få anledning att diskutera detta igen på ett mer fördjupat sätt, vid den debatt som planeras här i november om de tre institutionernas tillkännagivande av texten.
Men innan jag exakt besvarar frågan från utskottet för konstitutionella frågor, tillåt mig att säga på vilket sätt som arbetet i konventet, enligt min uppfattning, innebär en dubbel framgång.
För det första är det en framgång som vi bör fundera på när det gäller det förfarande som valts, den med en instans, nämligen konventet, som består av ledamöter ur Europaparlamentet, från de nationella parlamenten, Europeiska kommissionen och personliga företrädare för stats- och regeringscheferna.
Vi har här brutit med den traditionella metoden med diplomatiska konferenser eller mellanstatliga konferenser som i dag visar på, det måste man säga, en viss komplexitet.
(Applåder)
Jag vill tillägga att kvaliteten och mångfalden hos de medlemmar som utsetts på grund av sin utbildning, sitt ursprung och sin politiska övertygelse definitivt har berikat situationen.
Den dubbla strävan som konventet haft att arbeta i full öppenhet och helt interaktivt med medborgarna via Internet är dessutom helt utomordentlig.
I en strävan efter öppenhet har konventet också under arbetets gång bedrivit utfrågningar tillsammans med de stora icke-statliga organisationerna, arbetsmarknadens parter och kandidatländerna.
Denna öppenhet, denna öppning, har aktivt bidragit till att successivt förbättra de olika versionerna av förslaget till stadga.
Som ni vet har det funnits, jag vet inte om det var 48 eller 49, olika versioner.
Jag är för min del övertygad om att erfarenheten med konventet tydligt visar för oss om inte vägen så åtminstone en av de vägar som Europa hädanefter kan följa, för att bli mer öppet och bättre kunna lyssna till sina medborgare.
Den andra stora framgången utan vilken den första, det måste man säga, knappast skulle ha någon betydelse, är naturligtvis det resultat som konventet uppnått.
Stadgan är - ur denna synvinkel - i första hand, och det är tillräckligt ovanligt i våra texter för att betonas, ett tydligt och välorganiserat dokument.
Genom att samla ett femtiotal artiklar - vilket är lite - fördelade på sex kapitel med starka beteckningar - värdighet, frihet, jämställdhet, solidaritet, medborgarskap och rättvisa - motsvarar den definitivt den strävan efter att vara koncisa och tydliga som vi uttryckt och därmed också, tror jag, förväntningarna från våra landsmän.
Stadgan är vidare en enhetlig text.
Författarna har lyckats respektera det dubbla kravet - vilket inte var lätt - att inte skapa någon ex nihilo-rätt, att göra en exakt och samtidigt utvecklingsbar bild av omfattningen av de grundläggande rättigheter som gäller och är under utveckling i unionen.
Men det är framför allt, det erkänner jag, genom kraften i innehållet som jag tror att stadgan kommer att bli epokgörande.
Den bekräftar till att börja med på nytt tydligt de grundläggande medborgerliga rättigheterna så som de framgår av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, och författarna har därför hela tiden strävat efter att undvika varje oläglig risk för skillnad i rättspraxis mellan Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, som ansvarar för att konventionen respekteras, och EG-domstolen, bl.a. genom att godta skrivningen i konventionen från Europarådet varje gång som den föreföll vara den mest lyckade och den mest aktuella.
Naturligtvis nöjer man sig som vi vet inte med att i stadgan på nytt bekräfta redan gällande rättigheter.
I stadgan bekräftas en rad nya rättigheter som motsvarar den nödvändiga utvecklingen i våra samhällen, vare sig det handlar om utveckling av teknik, uppkomsten av nya avhängigheter eller till och med komplexiteten i våra administrativa system.
Jag gläds slutligen, vilket är förståeligt, åt den betydelse som texten ger till de ekonomiska och sociala rättigheterna.
Om jag för ett ögonblick tar på mig en nationell mössa vill jag säga att Frankrike med kraft förordat att detta avsnitt skulle vara grundläggande, men jag har noterat att det också var strävan hos ett stort antal andra medlemsstater, vilket ordförandeskapet bara kan glädjas åt.
Det gällde den nyskapande och drivande kraften i stadgan och konsolideringen av den europeiska sociala modellen, som vi alla här, det är jag övertygad om, fäster stor betydelse vid.
Stadgan garanterar därför rätten till kostnadsfri undervisning, rätten för de anställda att få information och få delta i samråd samt rätten att förhandla och vidta kollektiva åtgärder, inbegripet rätten till strejk, rätten till skydd mot varje form av omotiverat avskedande, rätten till social trygghet, och även förbud mot barnarbete.
Totalt sett är jag övertygad om att stadgan utgör det största kollektiva framsteget när det gäller att bekräfta de sociala rättigheterna sedan Europa började byggas och den förtjänar därför att hyllas.
Jaha, säger ni, och jag vet att man kommer att fråga mig varför en sådan framgång inte omgående skulle krönas med att stadgan integreras i fördragen?
För det första, och för att mycket exakt svara på den fråga som ställts av ordförande Napolitano, vill jag erinra om själva texten i slutsatserna från Europeiska rådet i Köln då förfarandet inleddes: " Europeiska rådet skall föreslå Europaparlamentet och kommissionen att högtidligt och tillsammans med rådet tillkännage en stadga om grundläggande rättigheter i Europeiska unionen ".
Rådet måste också internt komma överens politiskt om förslaget till stadga - vilket jag tror det kommer att göra, jag hoppas det, informellt vid Europeiska rådet i Biarritz - och sedan låta de övriga institutionerna, kommissionen, ert parlament, men även, och varför inte, vissa nationella parlament, få tid att uttala sig i sakfrågan, dvs. om innehållet i detta dokument.
Det är följaktligen klart att när det gäller tidsplanen kan tillkännagivandet, det första eventuella steget på väg mot något annat, bara äga rum vid Europeiska rådet i Nice.
I slutsatserna från Köln har dessutom alltid preciserats att frågan om att införliva stadgan i fördragen endast kan granskas efter att stadgan tillkännagivits, dvs. i Nice.
Och för övrigt har rådet hittills inte tagit upp denna punkt.
Jag måste emellertid bekräfta - det är åtminstone min uppfattning - att en stor majoritet, för att inte säga en mycket stor majoritet av stater, förefaller vara fortsatt negativa till detta omedelbara införlivande, vilket naturligtvis är något som ordförandeskapet måste ta hänsyn till.
Jag är därför frestad att besvara er fråga med en annan: måste vi ta risken att texten avvisas i Biarritz - den text som jag sagt skall vara epokgörande - eller skall vi ha förtroende för styrkan i denna stadga som, det är jag övertygad om, kommer att göra sig gällande av sig självt, både som riktmärke för unionens värderingar och som inspirationskälla för EG-domstolen i Luxemburg?
Låt tiden få lite tid, som vi säger i Frankrike.
Diskussionen om framtiden för stadgan överensstämmer enligt min uppfattning med diskussionen om Europas framtid.
Vissa har på detta sätt tagit upp nödvändigheten av att en dag förse Europeiska unionen med en konstitution.
Enligt min personliga uppfattning förefaller det vara en bra, eller till och med en utmärkt idé, under förutsättning att man först kommit överens om innehållet, dvs. om ett eventuellt klargörande av befogenheterna, om rollen för varje institution inom unionen, om balansen dem emellan.
Man skulle då kunna tänka sig, jag är åtminstone för min del beredd att göra det, att stadgan finner sin plats i ett sådant " konstitutionellt fördrag ", i form av en inledning.
Men mycket arbete återstår, innan vi kan gå in i denna nya etapp.
Det förefaller mig alltför tidigt att skissa upp tidsplanen redan i dag, vilket för övrigt skulle kunna ha en negativ inverkan på förhandlingarna inom regeringskonferensen.
Vi måste i Nice, och utifrån resultaten av regeringskonferensen, fastställa vad som är rimligt att tänka sig i fortsättningen.
Diskussionen om " efter Nice " omfattar därför flera frågor som ibland läggs fram på ett förenklande sätt.
Vi har till att börja med frågan om att förbättra den institutionella funktionen med en union med 30 medlemmar.
Vi arbetar redan på det, inom ramen för den pågående regeringskonferensen, men vi vet också, det är uppenbart, att vi måste gå mycket längre i anpassningen av gemenskapsmetoden om vi vill bevara det viktigaste.
Jag skall säga några ord om det utökade samarbetet.
Det förefaller oss vara det viktigaste instrumentet för att främja en pragmatisk utveckling av ett gemenskapens Europa - jag betonar det - som i morgon är mer utvidgat och mer heterogent.
Jag skall inte säga mer om det.
Sedan har vi frågan om att göra fördragen till grundlag, för att motsvara ett dubbelt krav: dels ett klargörande av texterna, som vi måste göra mer enhetliga och mer tillgängliga för våra landsmän, dels en bättre organisation av behörigheten.
Dessa frågor är inte nya och framför allt vet vi mycket väl hur svåra de är.
Slutligen har vi en tredje diskussionsriktning som vi inte får förlora ur sikte och som gäller en förbättrad ledning för unionen.
Jag vill här ta upp reformen av institutionerna, oberoende av reformen av fördragen, som motsvarar ett starkt behov hos den allmänna opinionen, nämligen att Europas riktlinjer skall bli tydligare, att instrumenten bättre skall behärskas, att rodret helt enkelt skall styras bättre.
Det förutsätter att vi politiskt kan förbättra och politiskt reformera samtliga institutioner, och därmed förbättra balansen dem emellan.
I det hänseendet blir de förslag som ordförande Prodi planerar för nästa år de mest användbara och jag tror för övrigt att det nu är dags för mig att ge honom ordet.
Jag är övertygad om att han kommer att delge oss de första diskussionerna i frågan från den centrala institution han företräder.
Men, jag upprepar det, och jag skall genast avsluta här, och det är det nuvarande ordförandeskapet som talar, låt oss koncentrera oss på de uppgifter som är våra, låt oss anstränga oss för att slutföra dem alla tillsammans och om både frågan om regeringskonferensen och den om stadgan gör ordentliga framsteg i Biarritz, då kan vi förbereda ett bra Europeiskt råd i Nice och naturligtvis ett bättre " efter Nice ".
(Applåder)
