# ID: svediakorp-gov404326
# author: Vitorino (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-09-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,456
# sentences: 70
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar!
Kommissionen skulle vilja börja med att gratulera till att ert förslag inte bara har fått den uppmärksamhet och omsorgsfulla behandling som alla Europaparlamentets förslag förtjänar, utan också till att det utgör ett arbete av mycket hög kvalitet och noggrannhet från föredraganden Diana Wallis sida, vilken jag särskilt vill gratulera, och från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, under ledning av Ana Palacio.
Den inriktning på Amsterdamfördraget som ges Brysselkonvention-I är, som ni vet, en av det franska ordförandeskapets prioriteringar.
För kommissionens del handlar det om att anta ett rättsligt instrument som gör det möjligt att fastställa tydliga och öppna regler, godtagbara för alla, och som är nödvändiga för en gemensam tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga beslut, vilket naturligtvis kräver en debatt om fastställande av principer och tillämpningsregler för medlemsstaternas domstolsbefogenhet när de prövar gränsöverskridande tvister.
Därför har denna förordning en bred skrivning.
För det första innehåller den en princip som jag tror är allmänt accepterad i dag: den om domstolsbefogenheten i den medlemsstat där verkställighet skall ske.
För att få en större flexibilitet och för att bättre anpassa sig till de specifika delarna i en konkret rättstvist, förutses i förslaget till förordning bestämmelser för alternativa befogenheter, väsentligen domstolsbefogenheterna i den medlemsstat där avtalet uppfylls eller där skadan inträffat, när det gäller fakta i rättstvister.
Liksom det förutser befogenheter för skydd av de svagaste delarna i konsumentavtalen, det vill säga konsumenterna, men detta kommer jag tillbaka till mer i detalj, och även för till exempel skydd av arbetstagarna eller försäkringstagarna, vilka är de svagaste delarna i dessa kontrakt.
Dessa delar har också en, med vissa villkor, erkänd rätt att agera inför domstol i den medlemsstat där de bor.
Detta är den allmänna rättsliga ramen.
Jag inser - och jag anser att det är viktigt att klargöra det inför denna kammare - att den föreslagna förordningen är ett horisontellt instrument, ett instrument som tillämpas på privaträttens område på ett allmänt sätt.
Och det omfattar såväl avtalsfrågor som icke-avtalsfrågor.
Det är därför viktigt att inte glömma att vi när det gäller avtal hanterar rättsliga bestämmelser för de flesta företagsavtal, avtal mellan företag och konsumenter, och även avtal mellan privatpersoner.
Därför behandlas olika typer av specialavtal, som arbetsavtal eller försäkringsavtal, på särskilt sätt.
Med detta sagt vill jag understryka att, även om vi medger det naturliga i att debatten har polariserats kring en del av tillämpningen av förordningen om de nya bestämmelserna om elektronisk handel, så är det så att denna förordning går utanför detta strikta område.
Det finns därmed också en enorm fördel med att anta en förordning om denna fråga i strävan efter civilrättsligt samarbete.
Men låt oss gå över till den fråga som har väckt mest känslor i debatten och som handlar om de konsumentavtal som har slutits på elektronisk väg.
Det vill säga, ändringsförslagen till artiklarna 15 och 17.
För det första skulle jag för kommissionens räkning vilja säga att det förslag vi lägger fram, genom att fastställa rättsliga behörighetsbestämmelser, inte har som syfte att ta ställning för de rättsliga processerna på bekostnad av alternativa tvistlösningssystem, det är inte ett dogmatiskt förslag för att slå fast den rättsliga vägen och förkasta valet av utomrättsliga system för lösning av konflikter.
Tvärtom delar kommissionen den oro som uttryckts av ledamöterna när det gäller det faktum att det utomrättsliga förlikningssystemet utan några tvivel, kanske alltmer generellt men i synnerhet när det gäller den elektroniska handeln, i de flesta fall utgör en mycket bättre lösning än rättstvister.
Inte bara för att det i de flesta fall av denna typ av avtal nu för tiden, så som vi känner dem, är små belopp inblandade, utan framför allt på grund av den snabbhet med vilken dessa avtal sluts på elektronisk väg och hur den kontrasterar mot den överdrivna formalitet och långsamhet hos de domstolar som vanligtvis dras in för att lösa dessa tvister.
Kommissionen känner alltså inte igen sig i den beskrivning ni kanske vill göra, som en dinosaurie från 1800-talet, eller om ni så vill, ännu äldre, - eftersom det som bekant, antropologiskt talat, inte fanns några dinosaurier på 1800-talet -, en dinosaurie som gör häftigt motstånd mot att anta alternativa system för konfliktlösning och som strävar efter att följa en besatthet: domstolar, alltid och för allting.
Det är inte kommissionens inställning.
Jag tycker också att det mycket intensiva arbete vi har bedrivit - och som jag kommer att gå in på senare - för att främja alternativa system för konfliktlösning på europeisk nivå är ett praktiskt bevis på att vi, mer än att bara ta retoriska uttalanden, arbetar med frågan för att få i gång mekanismer för alternativa tvistlösningssystem.
Dessutom är vi övertygade om att det är möjligt att använda sig av de nya kommunikationsteknikerna, Internet, det nya begreppet nätverk och inriktningar på utomrättsliga tvistförlikningssystem.
Det är därför jag skulle vilja säga att satsningen på att möta de utmaningar som har kommit fram här, inte så mycket handlar om ett dogmatiskt val av rättsliga lösningar, utan om vår förmåga att skapa trovärdighet i de alternativa mekanismerna för konfliktlösning och att vinna förtroende bland branschens konsumenter och företagare för dessa alternativa konfliktlösningsmekanismer.
Den bästa ärebetygelse vi förmodligen kan ge denna debatt är att vi om några år från nu kan säga att vi har förlorat mycket tid med en rättsligt inriktad debatt som sedan i praktiken inte kom att få någon som helst betydelse.
Det vill säga, den bästa ärebetygelsen är att se att det faktiskt är möjligt att skapa ett system för lösning av tvister som gör debatten om tillgången till den rättsliga vägen obsolet.
Men varför kan vi inte sluta debattera frågan om den rättsliga vägen?
För kommissionen delar faktiskt uppfattningen att regeln bör vara utomrättsliga lösningar, men för att bidra till att främja denna utomrättsliga väg för tvister måste det finnas tydliga principer för en alternativ processväg, vilken är den rättsliga vägen.
Därför är det också viktigt att det finns bestämmelser för domstolsbefogenheter i de fall - vilka kommissionen hoppas blir fåtaliga - där det alternativa systemet inte är möjligt att tillämpa eller inte ger tillfredsställande resultat.
När det således gäller konsumentavtalen har kommissionen dragit nytta av debatten i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden och anser att den andra delen i ändringsförslag 23 innehåller en princip som är mycket tydligare och säkrare än innehållet i ursprungsförslaget.
Formuleringen " verksamhet som riktar sig till " är en tvetydig formulering som kan leda till tolkningssvårigheter och skulle skapa en oändlig diskussion om vad som är positiva webbsidor, aktiva och passiva, därför anser vi att denna formulering med fördel kan ersättas av formuleringen " avtal som ingåtts på distans ".
Vi är beredda att föra in denna formulering i det ingivna ändringsförslaget.
Detta får dock två konsekvenser för artikel 15.
Det krävs för det första att dess formulering anpassas så att det inte begränsar tillämpningsområdet för artikel 15 till bara de avtal som sluts där konsumenten har sin hemvist; ett omöjligt villkor att sätta för de avtal som sluts på elektronisk väg.
Därför tycker vi inte att första delen i ändringsförslag 23 kan vara kvar.
För det andra är det viktigt att precisera att denna artikel 15 på grund av det ändringsförslag jag har nämnt även omfattar avtal där parterna är närvarande, det vill säga face to face-avtal.
Jag vill här peka på den situation där säljaren, även om han eller hon har kontaktats av konsumenten, till exempel via Internet, har kommit till konsumentens hemvist för att där ingå avtalet, liksom de avtal där konsumenten, på initiativ av den andra parten, avtalsparten, har uppmanats att lämna sitt land för att sluta avtalet, som till exempel i avtalssituationer där resorna organiseras av själva återförsäljaren.
Om dessa två preciseringar bevaras, anser vi att begreppet om " avtal som ingåtts på distans " ligger mycket närmare den verklighet vi talar om.
Däremot har vi svårigheter med ändringsförslag 24 angående artikel 16.
Enligt vår mening skulle detta förslag innebära att tillämpa den allmänna bestämmelsen om befogenheter i verkställighetsmedlemsstaten och att i domstol avskaffa alla regler som i dag är gemensamma rättsregler för konsumenten i Europeiska unionen och dess medlemsstater.
Jag anser att ett sådant ändringsförslag också skulle göra varje bestämmelse som handlar om konsumentavtal meningslös, främst själva artikel 15, och dessutom, om jag inte tar fel, menar jag att det skulle försätta konsumenterna i en sämre situation än med en operatör som är bunden av ett business to business-avtal, vilket har fördelen att man kan välja mellan domstolarna i medlemsstaten för verkställighet eller där avtalet sluts.
Detsamma vill jag säga när det gäller det ändringsförslag som syftar till att avreglera systemet i Brysselkonventionen vad gäller klausulerna för rättslig behörighet i konsumentavtalen.
Jag skall nu ta upp artikel 17.
Ändringsförslag 26 kan inte, enligt kommissionens mening, godtas eftersom de föreslagna klausulerna enligt vår mening skulle användas systematiskt av leverantören, givetvis utan att grundas på en fri och individuell förhandling från konsumentens sida.
Den nya föreslagna artikeln 17 a syftar till att ersätta domstolsgarantierna med ett utomrättsligt tvistlösningssystem av bindande karaktär.
Frågan om den bindande karaktären är mycket viktig.
Enligt min tolkning skapar detta förslag ett obligatoriskt skiljedomssystem för lösning av dessa konsumenttvister.
Skiljedomen lyder, enligt min mening, genom regleringar, under processuella bestämmelser som är mer komplexa än de bestämmelser som tillämpas av domstolarna.
Jag tycker att lösningen i detta förslag frammanar rättsliga svårigheter när det gäller den tillämpliga lagen och verkställigheten av skiljedomar.
Kommissionens oro gäller även ändringsförslag 39 som ingivits av flera ledamöter.
Vi förstår meningen med detta ändringsförslag, som innehåller friheten för parterna att avtala om en hänvisningsklausul till en utomrättslig tvistlösningsmekanism, och slår fast att denna mekanism kan vara bindande för båda parter, godkänd av kommissionen, och gör det möjligt för återförsäljaren att vägra transaktionen om konsumenten inte godtar klausulen och jag vet inte om juris tantum eller juris ed de jure, alltid skulle vara i överensstämmelse med direktiv 93 / 13 / EEG angående de lagstridiga klausulerna.
Jag anser att detta ändringsförslag leder till analoga rättsliga problem.
Jag skall inte ta upp antagandet i förslaget om att det aldrig skulle handla om en lagstridig klausul.
Men verkligheten, när man vädjar till en bindande kraft i beslutet från organet för det alternativa tvistlösningssystemet för båda parter och följaktligen för konsumenten, skulle man i regel välja en obligatorisk ersättning av domstolarna med utomrättsliga tvistlösningsmekanismer.
En sådan lösning skulle för övrigt väcka konstitutionella frågor i vissa medlemsstater där det inte är möjligt att stoppa tillgången till domstolarna, även som sista utväg, och det skulle öppna dörren för en tolkning mellan vad som är en rättsfråga och vad som faktiskt är en fråga om den typ av avtal som, enligt min mening, skulle skada systemets effektivitet och snabbhet.
Kommissionen anser att denna förordning inte bör vara beroende av antagandet av ett paket med lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder angående elektronisk handel mellan företag och konsumenter.
Vi är övertygade om att de arbeten vi redan har lagt fram och som är i gång, gör det möjligt för de alternativa tvistlösningsmekanismerna att på kort tid komma i gång och att snabbt kunna svara på utmaningarna när det gäller tvistlösningarna i den elektroniska handeln.
Jag påminner om revideringen av kommissionens rekommendation från 1998 om tillämpningsprinciperna för organen för alternativa tvistlösningar, vilken för övrigt ligger till grund för det redan framlagda " IIJ-Net ", det europeiska utomrättsliga nätet.
Kommissionen arbetar också just nu aktivt, inom ramen för initiativet e-Europa som antagits av Europeiska rådet i Feira, för att formulera förslag om uppförandekoder, trust marks och utomrättsliga förfaranden när det gäller utomrättsliga tvistlösningsfrågor för elektronisk handel, liksom den har mandat att förbereda en grönbok uteslutande ägnad alternativa tvistlösningsmetoder enligt beslut av justitieministrarnas råd i maj.
Vi arbetar med allt detta, allt detta befinner sig inom vår kortsiktiga arbetshorisont; även när det gäller hanteringen av de små tvisterna i domstolarna, de så kallade small claims, har vi redan inlett vårt arbete enligt Tammerforsmandatet för att förenkla och skynda på behandlingen av de gränsöverskridande tvister som gäller små belopp eller omtvistade belopp.
Vi är likaså övertygade om att de pågående initiativen, som måste diskuteras i det civila samhället, med de berörda, med industrins organisationer, med handeln, med konsumenterna och med Europaparlamentet, tydligt kommer att göra det möjligt att på sikt få en rättslig referensram för att fastställa de alternativa tvistlösningsmekanismerna.
Därför anser vi att det, för att ge tid till denna utveckling av processen, vore lämpligt att förordningens ikraftträdande sköts upp några månader.
Vi föreslår sex månader efter dess publicering.
Inte bara för att operatörerna skall känna till detaljerna i förordningen, utan också för att göra det möjligt att genomföra de pågående arbetena i frågan om alternativa medel för tvistlösning.
Avslutningsvis skulle kommissionen vilja säga att man kan förena ändringsförslagen 3, 27 och 30 om införandet av trust-bestämmelserna, med förbehåll för en viss förändring av terminologin, med ändringsförslag 22 om gruppförsäkringsavtal och ändringsförslagen 28, 29, 33 och 34 vilka gör det möjligt att inkludera notarierna bland de myndigheter som är ansvariga för att intervenera i exequatur-förfarandet, liksom ändringsförslagen 18 (delvis) och 29, men vi har svårt att godkänna artikel 55 som syftar till att likställa, för att få en förstärkt verkställighet, en utomrättslig tvistlösning med en autentisk akt erkänd av ett organ i form av en offentlig myndighet.
Herr talman!
Jag ber om ursäkt för att ha varit mer långrandig än jag brukar vara, men respekten för de relevanta argumenten och framför allt den häftiga kritiken krävde ett uppriktigt svar från kommissionen.
Kommissionen vill vara ödmjuk och säga att den har lärt sig något av denna lagstiftningsprocess, och att detta arbete med all säkerhet inte är slut här.
