# ID: svediakorp-gov404303
# author: Maat (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-09-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 488
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Allra först vill jag gratulera föredraganden, Souchet, till hans betänkande för på kommissionens förslag, som inte var något bra förslag, gick det bara att svara på ett sätt: det var ett kraftfullt svar från parlamentet.
Det har också lagts fram.
Det är jag mycket glad över.
Samtidigt ges det också möjligheter genom den situation som vi nu befinner oss i, för vi tvingas faktiskt till att anpassa reglerna på två punkter och ibland måste man arbeta på ett sätt som man inte vill.
Det första skälet är de avtal som träffats inom ramen för WTO och det andra skulle kunna vara budgeten.
Jag vill ta upp båda dessa saker i korthet, till att börja med WTO: s regler.
Det står med skriande tydlighet klart att vi, med tanke på prisnivån i Europeiska unionen men också utanför den, fortfarande behöver bidrag och det visar också att skillnaderna är för stora mellan producenters och lantbrukares makt i världen och de som säljer deras produkter.
Så länge det är på det sättet klarar vi oss faktiskt inte utan bidrag.
Det måste också tydligt visas vid de kommande WTO-förhandlingarna.
Den andra punkten är budgeten.
Det tycker jag inte är rätt argument att använda när det gäller regleringen av bidragen och för de bearbetade jordbruksprodukterna.
Varför inte?
Sedan några år är det så att Europeiska unionen betalar tillbaka pengar till medlemsstaterna eftersom alltihop helt enkelt inte kan ges ut.
Det kan inte vara det rätta argumentet.
För det andra så har parlamentet, även genom det betänkande om budgeten år 2001 som antogs i utskottet för jordbruk, tydligt visat att det finns svårigheter inom ramen för de ekonomiska avtalen i Berlin.
Till att börja med har fem miljoner extra föreslagits för exportcertifikat för spannmål i form av alkoholhaltiga drycker, tio miljoner extra för spannmål och ris, elva miljoner för socker och isoglukos och elva miljoner för bearbetade mejeriprodukter för att lösa det här problemet.
Pengarna finns alltså och därför måste det kunna lösas.
Kvarstår gör dock att jordbrukspolitiken i princip är till för lantbrukarna.
Den har införts för den europeiska landsbygden.
Att det systemet behövs visar också att det finns ett nära samband mellan bearbetningsindustrin i Europa och lantbrukarna.
I det avseendet är ett tillfälligt system absolut nödvändigt.
Jag måste dock tillägga att bearbetningsindustrin måste få ett tydligt budskap om att man i första hand skall använda de produkter som också odlas i Europeiska unionen.
Dessutom skulle jag också vilja uppmana kommissionen att uttryckligen ta hänsyn till de små och medelstora företagen.
I många områden med mycket jordbruk är sysselsättningen redan låg och just dessa företag måste också klara av de här förfarandena och får i det avseendet helt enkelt litet extra uppmärksamhet.
